Eckerstalägret

Från Harhålet ca 6 km till Kälkesta, sedan vänster 2 km. Här byggde norska staten genom norska legationen i Stockholm 1944 en stor barackstad, vilken begagnades som utbildningsläger för norska polistrupper. Man hade uppsamlingsplats vid Kjesäter slott utanför Vingåker från 15 juni 1942. Där passerade ca 50 000 norska flyktingar. De genomgick här hälsokontroll och säkerhetskontroll innan de fördes vidare till olika läger runt om i Sverige. Tyskarna tillät inte att det inom det neutrala Sverige pågick någon militär utbildning av norrmän. Därför kallades verksamheterna för någon annat än vad de var. Först slussades man till ”hälsoläger” som var en sorts mönstring från vilka många kom till ”polistrupperna”. Svenska regeringen beslutade i november 1944 att medge att antalet polissoldater ökade från 8 000 till 12 000. På minst tre läger skedde utbildning av kommandosoldater och för sabotage. Även om tyskarna inte skulle veta vad som pågick, så visste de det mesta.

Karta över lägrets olika hus, ritad av Jan Högberg.

Norska polistrupperf

Eckerstalägret var ett läger för polistrupperna. Sven Rundlöv som ägde marken upplät den för detta ändamål. Verksamheten startade 1 april 1944 med kurser för 350 man, bilbefäl och motorcyklister. Lägerkommendant var kapten Rönneberg och lägret var formellt Norsk Innekvartering nr 13. Det byggdes speciellt för detta ändamål och var dimensionerat för ca 1 000 man. Det blev dock inte färdigbyggt då byggnadsavdelningen blev ivägskickad i januari 1945. Barackerna kom med järnväg till Bettna. Man lånade under sex månader plats på bangårdarna i Vrena och Vadsbro för leveranserna. Lägret var ett eget litet samhälle och kallades ”brakkebyer” på norska, med 34 baracker för bostäder, biograf, bibliotek, postkontor, frisersalong, marketenteri, idrottsbana och ett sjukhus. Man gav ut en egen tidning som kom ut med sjutton nummer. Den hette först ”Vår vilja”, sedan ”Eckerstaposten” och på slutet ”Vår insats”. De hade också en egen orkester. På lägret rådde militärisk ordning och den norska flaggan hissades och halades på militärt vis.

Det hände en del incidenter på lägret (berättade av Lennart Lybjörk för Jan Högberg). När en grupp norrmän skulle ta sig över Skräddartorpsån så drunknade en av dem. Vid ett annat tillfälle tog en dräng från Eneby en dynamitgubbe från förvaringsplatsen i Grindstugans ladugård och stoppade den i ett lass med dynga. Han fick den inte att detonera och gick fram för att se vad som felat – och då small det. Han klarade livhanken, men blev ganska illa tilltygad. Under en period hade man mer än åttio hästar, vilka hölls på Algö.

Foto när norrmännen kommer in i lägret. Foto från Jan Högbergs fotosamling.

Portalen vid entrén byggdes av Lennart Lybjörk från Kälkesta och Tage Jonsson från Sund. Lägret var mycket hemligt eftersom Sverige skulle vara neutralt och handlare som levererade varor dit var uppmanade att inte berätta om det. Som slutprov fick männen marschera Hallbosjön runt (ca 3,5 mil). Eckersta var ett av de läger som fick tillstånd (26/1 1945) att använda handeldvapen såsom gevär, kpistar och pistoler skedde. Några vapen han de dock inte få. Intilliggande Algö användes som övningsområde och för detta ändamål byggdes en linfärja. Denna linfärja togs sedan över av Eneby. De använde den för att transportera djur ut till Algö för bete. Men efter att djur ramlat av färjan upphörde detta. När freden kom den 7 maj 1945 dånade sprängsalvorna över hela bygden och alla norrmän tågade jublande till Halla kyrka där hela kyrkbacken fylldes med sång och glädje. Den 20 maj lämnade norrmännen lägret. Meningen var att barackerna runt om i landet skulle monteras ner och transporteras till Norge, men så blev det bara i norra Sverige. Svenska staten köpte 162 baracker för 5,5 mkr.

Foto från Sörmlands museum

Polska kvinnor från dödsläger

Efter kriget tog svenska staten över lägret, vilket också gällde för lägren i Färna, Öreryd och Tappudden, och den 15 juni kom de ”vita bussarna” med 750 unga kvinnor från dödslägren i Polen varav de flesta var polskor. Totalt kom ca 7 000 polska kvinnor till Sverige efter kriget och placerades i olika läger. De var magra, med utslagna tänder och hade judestjärna och inbrända nummer på armarna. Det var röda korset som skötte lägret. I början fanns det flera svenska kvinnor som var anställda i lägret, men succesivt så byttes de ut mot de polska kvinnorna som fanns i lägret. Undantaget var föreståndaren som var svensk hela tiden. Flera kvinnor gifte sig med folk i trakten. En av dessa var Sture Johansson, ägare till Stures bilskola. Direktör Lindström (1900) gifter sig med Sofia Maria Porreck (1910), som var pianist. Gunnar Ade Bejbom (1920), som var föreståndare på Eckersta, gifter sig med Maria Antonia Wojewodka (1919). Många av kvinnorna började jobba på textilfabriken i Harg. Ett spännande forskningsprojekt skulle vara att följa de 750 kvinnornas fortsatta öden. De festa av de 7 000 polska kvinnorna som kom till Sverige återvände hem till Polen efter några år.

Foto på norska kvinnor i lägret. Från Jan Högbergs fotosamling.

Det fanns planer att använda byggnaderna som sommarläger för någon av de svenska folkrörelserna, men därav blev intet. En barack, biobaracken, flyttades över isen till Björkvik och blev bygdegården Björkviksgården. där den brann ner kring 2010. En annan flyttades också till Björkvik och blev Lillgården, numera klubblokal vid Åsättersbanan. Sjukhusbaracken blev Eckersta sommarkoloni, när lägret lades ner. En del menar att den barack som finns i närheten av området där vägen till Halla börjar vid Jönåkersvägen också kommer från Eckerstalägret. Lennart Lybjörk hävdar dock att den kommer från Estlandsby i Oppeby. Under hösten 1946 avvecklades lägret helt. Det enda spår som finns kvar är några avloppsrör, ett kylhus och en husgrund. 13 juni 20o4 ordnades ett välbesökt 60-årsjubileum på platsen. 2005 gjorde Sveriges Television ett arkeologiprogram härifrån i serien Utgrävarna.