Berggrunden i Halla är 1,5 – 2 miljarder år gammal och består av urgranit fram till en linje mellan Sörkärrsviken och viken norr om Sundsudde. Där övergår den till ett område med gråvacka, skiffer, kvartsit och arkos, vilka är sedimentära bergarter. Det har även funnit kalksten i berggrunden. Vid Sund har det varit ett kalkstensbrott.
Halla, liksom hela Södermanland ligger under den högsta kustlinjen och har alltså varit täckt av hav under en tid efter inlandsisens tillbakadragande. Havet låg då ca 150 meter över dagens nivå. Först område i vår närhet att dyka upp ur havet var Glasberget, vilket bör ha skett för ca 9000 år sedan. För 7000 utgjordes stora delar av Sörmland av en omfattande skärgård.
Landhöjningens utveckling
År från nutid Vattnets höjd i meter över dagens nivå
9800 100
8600 75
6200 50
4000 25
2000 10
1000 5
Landskapet har formats av inlandsisen, varav de tydligaste resterna är Vårskogsudden och Hånö. Dessa är delar av en rullstensås vid namn Katrineholmsåsen. Rullstensåsar bildades av smältvatten i tunnlar under isen. Namnet kommer av att stenarna i åsen är rundade. Sten och sand som sveptes med av isälven sorterades, och det tyngre materialet avlagrades i åsar medan finare partiklar såsom lera hamnade en bit ut från isälvens mynning när vattenhastigheten avtagit. Katrineholmsåsen börjar i Västmanland för att sedan korsa Hjälmaren, fortsätta ned genom Katrineholm och sedan följa Åkerös västra strand innan den dyker ner i Yngaren. Den tar sedan en kort andningspaus, bildar då ön Saxen utanför Väsby för att sedan gå upp på land på Vårskogsuddens nordspets. En liten avstickare svänger norrut mot Grusgropen, medan huvudåsen går ner i vattnet vid Vårskogsuddens sydspets, och sedan bildar Hånö.
Vad som sedan händer med den är oklart, men förmodligen har den mynnat ut i havet i ett isälvsdelta söder om Stigtomta. När inlandsisen avsmälte så stannade den upp och stod sedan och stampade i 800 år (9100 – 8300 f Kr) och bildade den så kallade mellansvenska israndzonen. Isälven har i detta delta avlagrat stora mängder sand och grus, vilket kallas för en ”malm” (Stigtomtamalmen i detta fall).
Efter inlandsisen har marken, bortsett från rullstensåsarna och de områden där finare partiklar från isälvarna avlagrats, varit täckt av morän, vilket var lämningar av inlandsisen som bestod både av block (inklusive stora flyttblock), sten, sand och finare partiklar. De delar som kom upp först har blivit svallade av havets vågor, och urlakats på de mindre partiklarna, vilka istället har avlagrats på den dåvarande havsbotten som svallsediment.
När landhöjningen sedan har fortsatt har dessa partier kommit upp ur vattnet och bildat utmärkt åkerjord eller betesmark, medan höjderna med sin ursvallade morän, där endast block, sten och i viss mån sand återstod inte ens kunnat användas till bete utan bara till skogsbruk. De delar som kom upp allra först har förstås blivit svallade hårdast eftersom det från början inte fanns något skydd mot Östersjöns vågor, varför de allra mest höglänta partierna nu oftast är kala berghällar.
Av de svallade partiklarna så hamnade de alla minsta, lerpartiklarna, längre bort från höjderna eftersom de var lättare och kunde föras längre bort medan sandpartiklarna hamnade närmare.
Fornminnen
Uppdelning av historiska perioder:
Stenålder 12000 – 1800 f Kr
Bronsålder 1800 – 500 f Kr
Järnålder 500 f kr – 1050 e Kr
Medeltid 1050 – 1520
Nyare tid 1520 –
I vårt område var det de högsta delarna av Norra Lejonskogen (Y) som först kom upp ur havet. Det skedde någon gång kring år 4000 f Kr (ca 6000 år sedan). Det är tveksamt om det bodde några människor där då, men sannolikt kring år 3000 f Kr (ca 5000 år sedan) då nästan hela Lejonskogen (X och Y), de högsta delarna av Vårskogsudden (H), Hånö (Å) och Hurtigskogen (E) låg ovanför vattenytan. Kring år 2000 f Kr (för 4000 år sedan) hade landet höjt sig betydligt, men i ett område från Harhålet (F) och över till Hallbosjön var det vatten med en bredd på ca 200 meter. Nästan hela Eknäset (B) låg under vatten och området mellan Väsby och Lillsjön (A) var ett 300 meter brett vattenområde. Ellestas marker var en stor ö. Sedan dess har det skett en landhöjning på 25 meter. Samtidigt är Yngarens vattennivå ca 20 meter över havsnivån (det innebär att vattnet när det passerar Skräddartorpsån, Hallbosjön, Vrenaån, Långhalsen och Nyköpingsån har ett fall på sammanlagt 20 meter). Orsaken till att vattnet bara ligger 5 meter lägre i förhållande till land än för 4000 år sedan, trots att landhöjningen har varit 25 meter, är att när landet har höjt sig närmare kusten så har havet längre in blivit till sjöar och land. Detta syns tyvärr inte när man går in och tittar på SGU:s hemsida och tittar på effekter av landhöjningen. Där får man en felaktig bild av vilka delar av vår trakt som legat under vatten de senaste tusen åren.
Området utgjorde en del av den sörmländska sjöplatån, vilket var området runt sjöarna Båven, Långhalsen och Yngaren. Det är en av de fem zoner som Sörmland delas in i. Under brons- och järnåldern var många av de nuvarande sjöarna i Sörmland förenade i ett stort vattensystem, vilket i sin tur nyttjades som kommunikationsleder. Även under vikingatiden var vattenvägarna de som var lättast att ta sig fram på.
Under nästan hela stenåldern fram till bronsåldern 1800 f Kr levde människor i vårt område sannolikt som samlare, jägare och fiskare i små grupper. Det är först i slutet av stenåldern som större grupperingar av människor kan ha uppstått som en följd av att jordbruket börjar få fäste. Hövdingadömen och hierarkier uppstår. Men det är först under bronsåldern som det börjar skapas ett kulturlandskap med ett mera omfattande åkerbruk, boskapsskötsel och byggande av mer stationär art. Under yngre bronsålder (1100–500 f Kr) ökar betes- och åkermarken betydligt, delvis som en följd av landhöjningen. Bronsåldersmänniskor utnyttjade dock fortfarande områden som var ytmässigt stora.
Under järnåldern blir boendemönstren allt fastare. Det uppstår mer tydliga gårdsgrupper bestående av flera mindre hus och en större byggnad. Boskapsdrift och jordbruk blir alltmer reglerat.
Enligt Riksantikvarieämbetet finns det 34 fornlämningar inom området. Det handlar om 3 gravfält, 16 gravar (stensättningar och högar), 3 bebyggelser, 2 skärvstenshögar, 2 föremål, 2 lämningar och 1 väg. För detaljerade beskrivningar om plats och innehåll se bilaga. Inga runstenar har hittats i området, den närmaste ligger vid Ene gård i Stigtomta socken. Där det finns fornlämningar har folk bott, även om man inte bodde direkt intill gravarna.
Gravarna kan grovt delas upp enligt följande:
– Ensamliggande stensättningar, rösen – från äldsta delen av bronsåldern
– Gravgrupper – från mellersta delen av bronsåldern
– Gravfält – från början av järnåldern
Skärvstenshögar tillhör vanligen äldre bronsålder.
Kremering av döda införs ungefär 1500 – 1300 f kr och pågår fram till ungefär 1000 e kr, då gravfälten också ersätts av kyrkogårdar. Gravarna ligger ofta på högre delar av lanskapetet, vilket också gäller vårt område.
De ensamliggande gravarna uppträder i höjdlägen, gravfälten nedanför de höga krönen och boplatserna på avsatser i moränmark eller i kanten av dalgångar samt på impediment (mark som inte är lämplig för skogs- eller åkerbruk, t ex berghällar och kärr).