Några människoöden

Ulrika Ersdotter

Sockenstämman 26 september 1824 behandlar ”qvinspersonen” Ulrika Ersdotter (1794) på Båstugan (soldattorp på Väsbys ägor), där hon bott med soldaten Fred kortare tid. Hon har varit husvill med sina tre underåriga ”oäkta” barn: Gustava (1816), Carl (1822) och Ulla (1824). Nu frågar sig församlingen om ”i avseende till denna Ullas sedeslösa levnad och oförståndiga förhållande, ansåg rättmätigt, att anmäla henne till intagning å Länets Korrektionshus (det var gamla residenset vid Nyköpingshus som hade denna funktion från 1808), ville församlingen dock av medlidande med de späda barnen tillåta henne att någon tid, medan fattighjonet änkan Brita Ersdotter kunde komma att bo och vistas utom Fattighuset, därstädes få vara, men med uttryckliga förbehåll, att Ulrika Ersdotter skulle vara omtänkt att snart skaffa sig någon annan bostad inom eller utom församlingen, samt att hon emellertid iakttager det stilla, hövliga, beskedliga och sedliga uppförande i allt, att hon ej giver ringaste skälig anledning till missnöje”. 

27 november 1825 har det kommit klagomål på Ulrika om ett mindre gott förhållande. Hon förmanas ”att vänligt och med tjänstsaklighet bemöta de gamla därstädes (i fattigstugan), på det de hädanefter ej måtte få någon billig orsak till klagan över hennes uppförande och hon ej heller med tilltagande av nya bekymmer löna församlingens ådagalagda godhet”.

21 januari 1827 kallas till extra sockenstämma för att avgöra vad som skall göras med sjuka pigan Ulrika Ersdotter och hennes barn. Det beslutas att de genast skall föras till länets sjukhus. Det visar sig där att alla, utom äldsta dottern Gustava, har venerisk sjukdom. Jag misstänker att det handlade om syfilis och att det överförts till barnen under graviditeten. En månad senare behandlas frågan om vem som till en skälig ersättning kan ta hand om Gustava, som nu är elva år. Det blir den gifte statardrängen Sven Andersson vid Baldursta.1828 tas hon om hand av soldaten Carl Johan Skalin vid Stenvik mot en tunna säd (hälften råg och hälften korn) och pengar för att köpa skor till henne.

Ulrika avlider kort tid därefter och sockenstämman behandlar frågan om vad som skall hända med de två mindre barnen, Carl fyra år och Ulla två år. Ulla inackorderas hos skomakare Lindström i Båtstugan mot en ersättning på två tunnor (ca 300 liter) säd varav hälften råg och hälften korn. Lindström måste ”att på det ömmaste handhava detta värnlösa barn”. De två tunnorna fördelade sig så att en halv tunna betalades med fattigkassan och resterande fördelades på hemmanen så att man stod för 3 3/15 kappor (ca 15 liter) per mantal. I slutet av 1829 kommer hon till torparen Jonas Larsson Lind i Vesterlund, som förutom de två tunnorna säd även får bidrag till ”beklädningshjälp”. Året efter vill han ha utökad ersättning, vilket han inte får. När det gäller Carl blev beslutet att han skulle försörjas tre veckor och tre dagar hemma på varje gård. I slutet på 1830 får han bo hos skräddare Anders Tågström i Bettna mot två tunnor säd.


Maja Stina Råström

En av de som bodde i trakten 1863 var statarpigan Maja Stina Råström. Hon föddes 1819 i Råby församling norr om Nyköping. Hon kom som piga till Ekeby (2) 1848 från Stigtomta församling. Hon fick under sex år tre ”oäkta” barn: Christina (1850), Anders (1851) och Edla (1856). 1 februari 1852 anges på sockenstämman att hon ”sitter torftig med två små barn”. Hon får därför 6 riksdaler banco (motsvarar ca 600 kr i dagens penningvärde). 31 oktober samma år bor hon på Olstorp och har anmält till sockenstämman ”att hon var i största betryck, även däruti att hon var utan husrum, varför hon anropade församlingens behjärtande så i det ena som det andra fallet”. Sockenstämman beslutar att äldsta flickan skulle tas om hand av fattigvårdsstyrelsen för uppfostran. Detta mot att styrelsen också får de 10 riksdaler som drängen Anders Eriksson, nu på Ellesta, åtagit sig att betala årligen. Han har förmodligen påtagit sig faderskapet. ”Men vad gäller pigan Råströms andra barn och husrum angår, ansågs sig församlingen på intet vis behöva taga någon befattning helst en ung frisk och arbetsför människa, borde om viljan vore med, förskaffa sig själv bostad, och utsades att ingen stuga uppsattes för slika kvinnors hushåll, av församlingsbor, som älska ett tuktigt och ärbart leverne”. Dottern Christina kommer till Sund som piga 1866, till Olstorp 1869 och året efter till Stigtomta socken. Anders flyttar till Sjölund som tjänstegosse 1868 och sedan till Kjulsta i Stigtomta socken 1869. Alla tre barnen har nu efternamnen Andersson eller Andersdotter, vilket tyder på att det var ovannämnda Anders Eriksson som var far till alla barnen.

Maja Stina blir kvar på Ekeby till 1877 då hon 58 år gammal flyttar till Lugnet (11). 1884 ville sockenstämman att Maja Stina, som åtnjuter åtta? rågmjöl per år i fattigunderstöd, skulle överflyttas till änklingen Anders Persson (1795) i Nybygget, som inte ansågs kunna reda sig själv, för att vårda honom och för det erhålla 10 kr/år. Kristina säger att hon på intet villkor flyttar till Anders Persson. Men sockenstämman hänvisar till en kunglig förordning från 1881 som ger fattigvårdsstyrelsen husbonderätt över var och en som åtnjuter fattigunderstöd och skulle någon neka att fullgöra anvisat arbete äger nämnden indraga underhåll. Men eftersom Anders Persson nu känner sig tämligen kry och anser att han för tillfället rede sig ensam mildras sockenstämmans beslut till att ålägga Maja Stina ”att hålla rent och snyggt hos gubben Anders Persson samt hjälpa honom vid förevarande behov, utan att behöva flytta dit, men med öppen rätt för kommunalnämnden att befalla Kristina Råström flytta in till gubben Anders Persson om så skulle bliva av behovet påkallat.” Annars skulle hon förlora sitt fattigunderstöd. Detta fungerar tydligen inte, för ett år senare upphäver man beslutet och beslutar i stället att hustrun till fiskare Johansson på Sjölund (16) skall tillse och taga vård om Anders Persson för 1 kr/månad. 1886 får Anders Persson, eftersom stugan (Nybygget) är förfallen och obeboelig på vintern förutom att han är sjuk och sängliggande, flytta in hos förra soldaten Åberg i Vretstorp (8). Detta mot en ersättning på 2 kr/månad och den ved som anslagits till Nybygget. Anders Persson dör i början av året därefter.

På Lugnet bor också änkan Brita Ersdotter (1809) som 1887 är ur stånd att hjälpa sig själv. Därför begär hon tillsammans med Maja Stina att Maja Stina skall få någon ersättning för att vårda henne. Nämnden beslutar att Maja Stina, som nu har halv fattigdel, skall få full fattigdel under den tid hon vårdar Brita.

1890 anmälde Kristin Råström till ordföranden i kommunal nämnden en önskan, att de fattiga på Lugnet skulle bli försedda med något bränsle av kommunen. Men nämnden kunde inte godkänna någon ved till Lugnet eftersom alla andra understödstagare som inte bor i fattighuset skall förses med nödigt bränsle från hemmanet.  

Maja Stina bor på Lugnet tills 1893 då hon flyttar till fattighuset, där hon dör 1899, 80 år gammal.


Kommandoran i Halla

Lotta Ström föds 1824 i soldattorpet Flygarstugan (26) som enda barn till soldaten Jonas Ström (1784) och hans hustru Maja Pärsdotter (1783). Han hade tidigare bott på soldattorpet Södra Harstugan (12) och hon på Norra Harstugan där hon blivit änka 1813. Jonas har med sig en son från tidigare äktenskap, Anders (1810). 1836 flyttar familjen till Östra Hagstugan.  Jonas var då en gratialist (en avskedad soldat som uppbär pension). Han hade begärt och fått avsked som sjuklig och oduglig till krigstjänst enligt läkarintyg samt straffad för stöld. Han är då femtiotvå år gammal. 1843 flyttar Lotta Ström till Sittuna i Bettna socken för att bli piga där. Tjugosjunde november 1849 föder hon en ”oäkta dotter”, Charlotta. Året efter flyttar hon med dottern till fattighuset i Halla. Dottern Charlotta dör av förkylning 1861, men innan dess har Lotta fått ytterligare en ”oäkta dotter”, Augusta som föddes 1857.

1864 är Lotta Ström föreståndare för fattighuset. Hon fick hel fattigdel och hade till uppgift att hjälpa och sköta om de gamla. Detta år fick kommunalstämmans ordförande klagomål om att hon icke skötte uppdraget så bra, ”hon vistades oftast utomhus och var ej de gamla och orkeslösa till den hjälp de behövde”. Hon var ”brutal i ord och åthävor, störde ofta friden i stället för att befordra den i huset”. Församlingen ansåg att hon borde skiljas från föreståndarskapet och bli fråntagen sin fattigdel men man hade förbarmande med henne för dotterns skull (dottern är nu sju år gammal). Hon fick dock en allvarsam tillrättavisning och uppmanades till ett ”bättre och värdigare sätt för framtiden”. Om detta inte fungerade skulle hon genast skiljas från sitt föreståndarskap samt fråntagas sin fattigdel. Några av de övriga som bodde i fattighuset (se ovan) ”borde ock tillhållas att ej reta hennes häftiga lynne till vrede, utan vara anspråkslösa, stilla och fogliga, vara tacksamma, att de ägde tak över huvudena och nödtorftigt bröd för dagen och bevisa sin tacksamhet genom ett värdigt och fridsälskande sinnelag”.

1867 kom det nya klagomål och kyrkvärden Joseph Andersson i Väsby fick i uppgift att säga till henne ”att hålla sig hemma i fattighuset, att hon är de sjuka och sängliggande till den hjälp de av henne behöva, att hon väl vårdar sin fader (Jonas Ström hade flyttat in i fattighuset 1865 och dör där 1869 av vattusot), samt att hon håller fattighuset städat och snyggt”. Om hon ”ej ville hålla sig detta till efterrättelse nödgades fattigvården skilja henne från sin föreståndarbefattning, utvräka henne ur fattighuset och åtaga sig vården av hennes åldrige fader emot den pension som han årligen uppbär”.

Men 1868 gick det inte längre. Då tyckte kommunalstämman att Lotta Ström, ”oaktat flera gånger erhållna varningar och tillsägelser, fortfar att vara försumlig i vården om de gamla och orkeslösa i fattighuset, ansågs nu nödvändigt att avskeda henne och antaga en ny förestånderska”. Lotta Ström får dock behålla halv fattigdel för sin dotters skull. 1873 upphör denna fattigdel med följande motivering från kommunalstämman ”Hon är fullt arbetsför och ej saknar arbete och flickan är så uppväxt att hon mycket väl genom tjänst hos andra kan förskaffa sig kläder och föda”. Dottern Augusta flyttade till Bettna när hon fyllde sexton år 1873.

1892 får Lotta Ström hel fattigdel igen. 1895 får hon dessutom 3 kr/månad för att sköta torpare Ersson och hans hustru i Ellesta Hagstuga, då de behöver en sköterska. 1896 får hon 3 kr/månad för att sköta de orkeslösa i fattigstugan. Detta blev kanske en senkommen revansch för henne. Lotta Ström dör i fattighuset 1906, åttioett år gammal av ålderdom. Hon hade då bott i fattighuset i femtiosex år. 

Kommentar: Lotta Ström var kanske en jobbig och oansvarig person, men hur påverkas man av att ha blivit gravid med män som inte tog sitt ansvar som fäder i ett samhälle som saknade skyddsnät och som la skulden på kvinnan när det uppstod oönskade graviditeter. Man kan också undra hur kul det var att flytta in i ett fattighus, längst ner på samhällstrappan, som 25-åring tillsammans med gamla, sjuka, orkeslösa och döende, sexton personer tätt sammanpackade i ett litet hus där det ofta var kallt och mörkt, och sedan bo där i femtiosex år. Lotta Ström var ändå en överlevare. Det var inte så många som levde så länge vid en här tiden.


Den vansinniga drängen Anders Jonsson

Drängen Anders Jonsson född i Stigtomta 11 maj 1798 flyttade 1827 till hemmansbrukare Erik Larsson i Kälkesta. Där visade han efter en månad tydliga tecken till svagsinthet, som alltmer tilltog. Han skattskrevs ändå i Halla eftersom sjukdomen ”som förmentes härröra av oordentlig levnad, icke ansågs vara av den farliga beskaffenhet”. Anders arbetslust och förmåga upphörde emellertid och sjukdomen utbröt i början av det påföljande året i fullt raseri. Man bedömde att man behövde bevaka ”den olycklige med två personer i dygnet tills om hans intagande på Länslasarettet hunnit föranstaltas”. Efter ca två veckor blir han intagen, men återkom till Halla efter en kort tids förlopp, föga förbättrad, åtminstone till arbete oduglig. I detta tillstånd vistades han inom församlingen till november månad samma år, då han till hälsan tämligen återställd begav sig till sina släktingar i Lunda, men uttog icke betyg från Halla förrän i början av sista år.

Det gick tydligen inte så bra för Axel i Lunda och det blir en tvist om vilken socken som är ansvarig för honom. Enligt ett beslut av Kunglig befallningshavare 30 maj 1831 skall Halla socken ansvara för honom eftersom det var här han var mantalsskriven när han blev sjuk. Han har flyttat tillbaka till Erik Larsson på Kälkesta, men denne meddelar i början av 1832 att han inte kan ha kvar honom. Församlingens pastor, Karl Rolén, som har tagit hand om Axel i Prästgården, förslår sockenstämman 5 februari att man antingen skall ansöka om placering av Axel på Nyköpings hospital eller att han får plats i fattigstugan. Sockenstämman menar dock, med hänvisning till tidigare beslut om husbondens ansvar för sitt tjänstefolk, att eftersom Axel Jonsson var i Erik Larssons tjänst när han blev sjuk så är det Erik Larssons ”skyldighet att ensam draga försorg om honom”. Ärendet skjuts därför till kommande sockenstämma. Vid denna stämma (12 februari) meddelar pastorn att han tittat igenom alla protokoll och inte hittat något sådant beslut om husbondeansvaret. Nu beslutar sockenstämman att man skall göra en ansökan om placering av Axel på Nyköpings hospital. Men problemet var nu hur han skulle omhändertas inom församlingen tills han fick komma till hospitalet. Pastorn föreslog ”att, då utrymme fattades i fattighuset, och ingen privat kunde förbindas att honom emottaga, han borde, turervis av församlingens invånare, såväl torpare som hemmansbor, vistas dygn i sänder, hysas, vårdas och födas”. Så blev också beslutet, vilket innebar att Axel skulle vistas hos varje helt mantal i åtta dagar och hos mindre mantal i proportion till storleken. Det innebar t.ex. att Carlsdal, Sjölund och Tallsätter skulle hysa Axel i två dygn medan Olstorp och Christinelund skulle göra det i ett dygn. Man tyckte också att socknens soldater skulle ”förpliktigas” till detsamma, men eftersom de inte var kallade till sockenstämman kunde man inte besluta om det, men man trodde inte att de ”skulle vilja undandra sig denna kristliga gärning”. En del torp blev undantagna, t.ex. Norra Harstugan, beroende på att Gustav Jonsson som bodde där själv var ”behövande”. Man gjorde också direkt en insamling av medel så att Axel kunde få nya kläder. Tolfte september samma år får Axel komma in på Nyköpings hospital. Kostnaderna för detta på ca 40 riksdaler banco (motsvarar 4 600 kr i dagens penningvärde) togs ur fattigkassan.


Blinde drängen Gustav Carlsson

I november 1821 anmäler torparen Lars Jonsson att han inte längre vill hysa blinde drängen Gustaf Carlsson (1797), som då är tjugofyra år gammal, emedan han numera visade ”sturskhet och liknöjt aktade de anvisningar som blivit gjorda”. Socknen försöker att få Björkviks socken, som Gustav kommer ifrån, att ta ansvar för honom. I december 1823 skriver församlingen en böneskrift (ödmjuk anhållan) om honom till landshövdingen. I maj 1824 har man fått svar om inläggning på Nyköpings hospital. I svaret konstateras att ansökan saknar behörigt sockenprotokoll och läkarintyg. Socknen beslutar att inkomma med detta och beslutar samtidigt att Gustav skall få en rock och en halv tunna säd (73 liter).1825 har man fått klart med ansökan till intagning på hospitalet i Nyköping, men där sa man nej med hänvisning till att han inte var vansinnig. Man kan konstatera att olika nivåer i samhället redan då kämpade om vem som skall ta kostnader för vårdbehövande.

1833 anmäler sexmannen och torparen Lars Jonsson Västra Hagstugan att han ”utan ringaste ersättning hyst och vårdat fattighjonen, blinde drängen Gustaf Carlsson”. Nu vill han inte fortsätta med det eftersom Gustaf Carlsson ”genom ett föga beskedligt uppförande, särdeles under de senaste åren, på inte sätt gjort sig förtjänt, eller velat erkänna den godhet som honom blivat beviljad”. Han är dessutom trångbodd. Församlingens ledamöter som med ”lesnad erfor Gustaf Carlssons otacksamma uppförande” kom överens med Lars Jonsson om att Gustaf skulle vara kvar hos honom mot att han fick en årlig ersättning på 3 Riksdaler (motsvarar 400 kr idag) eftersom det inte fanns någon plats för Gustaf i fattigstugan. Han skulle också ha ”noga uppsikt över Gustafs uppförande och vid första och minsta förseelse det genast hos pastorn anmäla”.  Senare flyttar Gustaf in i fattigstugan, där han bor fram till sin död 1870. Han dör av nervfeber (tyfus) och är då sjuttiotre år gammal.


Soldaten Johan Öman

1791 kom soldaten Johan Öman till soldattorpet Båtstugan på Väsbys marker (det är huset på höger sida efter Glasberget, sett från Harhålet). Han var född 1770 i Stora Malma socken. Han gifter sig samma år som han kommer till torpet med den sexton år äldre änkan Chatarina Löfgren. Hon dör av pleuresi (lunginflammation) 24 april 1796, utan att de fått några barn. Johan gifter sig åtta månader senare med pigan Maja Stina Södersten (1766). Med henne får han 14 oktober året efter tvillingarna Johan och Christina. De dör dock av barnsjukdom redan efter sex respektive åtta dagar.  Redan efter åtta och en halv månader (8 juli 1798) föds dottern Eva, som dock dör efter två veckor av slag. Efter ytterligare nio och en halv månad (25 april 1799) föds en son, som dör snabbt och inte hinner få något namn. Johan och Maja Stina ger inte upp och efter ytterligare sexton månader föds Chatarina (17 augusti 1800). Man kan tycka att lyckan nu hade kommit till Johan, efter att först den förra hustrun dött och sedan fyra barn dött inom ett och ett halvt år, hade han nu en dotter som fått leva. Men, sjunde november 1805, när dottern Chatarina är fem år, drunknar Johan. 

1806 flyttar det in en ny soldat i torpet, Erik Wärn (1776). Han tar inte bara över soldattorpet utan även soldatänkan Maja Stina och hennes dotter Chatarina. Kort tid efter giftermålet 1808 får de en dotter som får namnet Lovisa. 1813 kommenderas Erik till Norge i Sveriges sista krig, där han dör 1814. Cajsa Stina flyttar till Väsby Mellangård 1815. Maja Stina som nu blivit soldatänka för andra gången och dottern Lovisa flyttar 1815 till Ellesta Övergård och sedan till Fattighuset 1818, där Maja Stina dör 1820 femtiofyra år gammal av lungsot.