Sjöar

Yngaren

Yngaren är en näringsrik slättsjö. Namnet är minst 500 år gammalt. På 1550-talet stavades namnet ÿngeren. Vid denna tid var sjön en del av ett omfattande vattensystem från Närke genom Sörmland med avslutning i Nyköping. Namnets betydelse är oklar, men har förmodligen en koppling till ”trångt”. Under medeltiden kan namnet ha varit Yngeln (alt. Ingeln) eller Yngir. Gården Yngersdal kallas 1447 för Ingelssdaall och 1466 för Yngilsdhal. Det finns många sjönamn i Sörmland som slutar på –aren, t.ex. Mälaren, Hjälmaren, Tisnaren, Mäskaren. Sjön är ca 19,7 meter djup där den är som djupast och medeldjupet är 8,6 meter. Sjöns vattennivå är 19,5 meter över havsnivån. Den samlade arealen är ca 52 km2och den samlade volymen är ca 0,42 km3eller 420 000 000 000 liter.

För 5000 år sedan vad det som nu är Yngaren en del av en större öppen fjärd till Östersjön. För 4000 år sedan nås Yngaren bara av ett smalt sund från Östersjön och Båvens enda koppling till Östersjön går via Yngaren. Nr det sedan gått ytterligare tusen år, dvs för 3000 år sedan, så saknar Yngaren förbindelse med Östersjön.

Vattenkvalitet

1949 var siktdjupet 3 meter och hade fram till 2008 ökat till 3,2 meter, vilket betecknades som måttligt siktdjup och fick värdet 3 på en 5-gradig skala. 1950 var PH-värdet 7,4. År 2008 hade det sjunkit till något över 7. Lågt PH-värde innebär att vattnet är surt, medan ett högt innebär att det är basiskt. Neutralt vatten har ett värde på 7,0. En minskning från 7 till 6 innebär att vattnet blivit tio gånger surare. Vattendjur trivs bara när PH-halten är mellan 6 och 8. Syrgashalten bedöms 2008 vara dålig (alternativen var: dålig, otillfredsställande, måttlig, god och hög), vilket också gällde fosforhalten. Enligt VISS (VatteninformationsSystemSverige) har Yngaren övergödningsproblem.

En annan inventering gjordes 2008 dels vid Vårskogsudden (H) och dels vid Fyrsjö (som ligger åt sydväst). Vattenkemidata visade att Yngaren är eutrof (betyder att den är näringsrik med högt pH och rik växtlighet). Vattnet var vid inventeringen grönt av algblomning och siktdjupet var enbart 1,7 meter.  Den generella bilden av vegetationen i Yngaren är dominans av antingen övervattensvegetation i form av vass och säv eller flytbladsvegetation i form av gul näckros och förekomst av endast ett fåtal exemplar av undervattensvegetation. Vid inventeringen påträffades arton arter (se mera under avsnittet Växter). Sjöns ekologiska kvot (kvot mellan hur det är och hur det borde vara) är 0,88, vilket klassas som Måttlig (det finns fem alternativa klassificeringar: Hög, God, Måttlig, Otillfredsställande och Dålig), men inte så långt ifrån att klassas som God.

Algblomning vid Båtviken 2018

Länsstyrelsen i Södermanland har skrivit ett yttrande med rubriken ”Förslag om riksintresse för vattenförsörjningen, Södermanlands län” 2013-06-28 (Dnr 513-2706-2013). I yttrandet står det bl.a. följande:

”Sjön omgärdas till största del av jordbruksmark på ler- och siltjordar. Yngarens tillrinningsområde domineras av jordbruksmark och totalfosforhalten i sjön är hög. Provtagningar har visat att gyttjebottnarna, framförallt i sjöns djupare delar, avger fosfor under perioder med syrebrist i bottenvattnet. Den höga näringsstatusen medför en snabb tillväxt av växtplankton med efterföljande algblomning under sommarhalvåret. Enligt Vattenmyndighetens klassning bedöms ytvattenförekomsten Yngaren ha en otillfredsställande ekologisk status på grund av påverkan av näringsämnen. Vattenförekomsten är i risk att inte uppnå god ekologisk status till 2015 på grund av miljöproblemen övergödning och morfologi. Vattenförekomsten bedöms även ligga i riskzonen att inte klara kravet på kemisk status till år 2015 då en analys av påverkanskällor indikerar att vattenförekomsten troligen har problem med avseende på miljögifter.” (s. 7)

”Inom delavrinningsområdet för Yngarens utlopp finns flera tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter (B-verksamheter) i form av djurhållande jordbruk.” (s.8)

”Sjön Yngaren omgärdas av produktiv jordbruksmark och flera stora djurhållande gårdar. För att långsiktigt säkra vattenförsörjningen bör insatser göras för att minska näringsbelastningen på Yngaren.” (s.8)

Sjökort och grund

Det finns ett sjökort för Yngaren (64 x 78 cm) som framställdes av Hushållningssällskapet 1950. Det fanns att köpa i Kullbergs bokhandel (numera Akademibokhandeln i Nyköping) fram till 2010, men det trycks inte längre. Det är dock tillgängligt på Vrena båtklubbs hemsida (http://vrenabatklubb.se), där det också finns ett sjökort för Hallbosjön. Det bör dock uppmärksammas att alla aktuella grund inte finns med. Ett grund inom det aktuella området finns 50 meter väster om västra udden (den andra udden från Båtviken, M) vid Vårskogsudden. Det är ett ganska litet grund, som sticker upp över vattenytan vid lågvatten, men det är ganska förrädiskt pga. att det är naturligt att svänga runt udden här. Ett annat grund, som dock inte syns vid lågvatten, ligger mitt emellan Hånös östra udde och Taubes klippor (närmaste klipporna åt öster på Yngarens norra strand). Ett omarkerat grund finns också alldeles utanför Lövhälla, som ligger på Yngarens södra strand rakt söder om Vårskogsudden (H). Ytterligare ett omarkerat grund finns 25 m (?) väster om Sund. Ca 25 meter rakt ut från grusgropen (G) finns ett stort grund på ca 20 meter i diameter bestående av mellanstora stenar. Detta grund kallas Apburen, kanske för att stenarna ser ut som aphuvuden. Den finns med på karta från tiden kring 1900.

Fiskare

Yrkesfiskare har funnits sedan länge inom vårt område vid både Yngaren och Hallbosjön. Före 1883 har jag inte hittat någon yrkesfiskare inom vårt område. Från bouppteckningarna framgår dock att det var många som fiskade vid sidan av sitt vanliga arbete. Från 1883 till 1936 bodde fiskarna på Lugnet (11): 1883 – 95 Karl Johan Lundqvist (bodde tidigare på Tallsätter och Sjölund), 1901–1908 Johan Valfrid Boberg, 1908 – 1913 Knut Hjalmar Frick, 1913 – 1920 Anders Vitalis Frick (tog över efter faderns död), 1920 – 1921 Johan Henric Gustafsson, 1931 – 1933 Karl Gunnar Olsson och 1929 – 1936 Karl Hilmer Olsson. Från år 1936 till 1974 var det Alfred Andersson på Tallsätter (13) som bedrev fiske både på Yngaren och på Hallbosjön. Vid högvatten fångade han gäddor i Lillsjön (A) med hjälp av ryssjor. Nu för tiden bedrivs fiske i Yngaren av Hans Österberg på Karlslund (7) och hans bror. Det verkar ha funnits flera fiskare samtidigt inom området: t.ex. så fanns det en fiskare vid namn Erik Johansson på Sjölund (16) 1886 – 1894. Fritidsfisket har minskat jämfört med för 20 – 30 år sedan, men vinterfiske är fortfarande vanligt. Man kan köpa fiskekort för 300 kr/år eller fiska fritt från land. 

Hallbosjön och Hakvarpet

Östra delen av Hallbosjön 2016

Hallbosjöns vattennivå ligger 19,1 meter över havsytan och den totala arealen är 11,6 km2. Sjön är mycket grund, speciellt i den östra delen. Det finns inget djup över 3 meter söder och öster om Eknäset (B). Vid Hakholmen, ca 800 meter från Kjulsta strandängar, bedrevs notfiske den 25 februari varje år sedan slutet på 1500-talet. Det gick under benämningen Hakvarpet och var en stor folkfest med flera tusen åskådare. Regementsmusiken spelade och på isen fanns stånd uppsatta där det utskänktes mat, varma drycker och brännvin. På gårdarna runt om hölls festligheter i samband med fiskedagen. En normal fångst med i huvudsak braxen hade den enorma mängden på 18 000 kg. De stora inkomsterna gjorde att verksamheten tidigt togs i beslag som kronoegendom. Efter sjösänkningen i mitten på 1800-talet minskade fisktillgången i Hallbosjön och notfisket upphörde. Bra ålfiske berättar fiskaren Evald Frick att han och brodern Harald, söner till Evald Frick som var grenadjär vid Sundstugan vid bron vid Skräddartorpsån, hade vid ett tillfälle på mitten av 1900-talet. De fick med maskbetad långrev på 800 krok hela 257 ålar.

Hakvarpet beskrivs på följande sätt av Herman Hofberg (1823 – 1883), fornforskare och författare från Stora Malma socken, i skriften Skildringar ur svenska folklivet från 1878 (stavningen har moderniserats).

Sjön sträcker sig nära en mil i längd från nordväst till sydost, utmärker sig för sina leende omgivningar och behagligt avrundade vikar, och är sedan äldsta tider bekant för sitt ovanligt rika vintyerfiske vid et s.k. Hakvarpet. Varp betyder på folkspråket notdrag och Hakvarpet torde ha uppkommit av att det notdrhag, varom vi nu berätta, försiggick invid en liten holme Hakholmen, i närheten av Nykyrkalandet. Men folksägen, vilken, när den slår sig på etymologiska funderingar, icke nöjer sig med en så simpel härledning förklarar namnets uppkomst på annat sätt.

Den store rikshushållaren Carl den elfte reste en gång genom trakten och hade på varjehanda vintervägar kommit ned på Hallbosjön just som en hop folk var sysselsatt med vinterfiske. När konungen kom fram till dem, som drog noten, höll han stilla och frågade hur deras fiske lyckades. ”Ännu ha vi ej fått något” – svarade en gammal bonde – ”men om du vill dröja medan vi aga upp noten, får du själv döma hur det är”. Kungen gjorde så; när noten drogs upp kom flera hundra pund fisk upp på isen. ”Det var haken till varp” – utbrast kungen överraskad, – ”det skall vara oss och kronan förbehållet”, och från den stunden benämnes notdraget i Hallbosjön Hakvarpet. Historien må vara i sitt värde; men allt ifrån reduktionen har fisket tillhört kronan och avkastningen i långliga tider varit anslagen till lön åt landshövdingen i Nyköpings län. I början av detta århundrade avstod en av länets styresmän hela eller en andel av sin del till länslasarettet i Nyköping, vilket förhållande fortfor tills vilket av sköl, som vi längre fram skola nämna, nästan alldeles upphörde.

Allt från det Hakvarpet blev ett regale var allt fiske i Hallbosjön så väl för strandägarna som varje annan strängeligen förbjudet.

Till följd härav, måhända även till följd av sjöns läge mellan tvenne större fiskrika vatten blev fisktillgången slutligen så ymnigt, att ett enda notdrag, som gjordes under året, fångsten icke sällan uppgick till 1 500 à 2 000 lispund (1 lispund = 8,5 kg).

Den ovanliga företeelsen av ett sådant fiske i en av landets småsjöar jämte det billiga pris, vartill fisken såldes, samlade till Hakvarpet en mängd människor och föranledde en folkfest, som ännu för femti år sedan var i sin fulla glans.

I februari månad, då isarna voro säkra, bestämdes en dag för fisket och kungjordes genom täta budskickningar i kringliggande socknar, stundom även genom pålysning i kyrkorna.

Den länge väntade nyheten spred sig med blixtens hastighet icke allenast till närmaste liggande trakter, utan till städerna Stockholm, Nyköping och Norrköping, varifrån uppköpare infann sig för att göra affärer i fisk.

Redan i gryningen den dag fisket skulle försiggå var notkungen, styrelsemannen för notdraget och vanligen även ägare till noten, med manskap på platsen för att vidtaga de förberedande åtgärderna med notens nedhuggning o.s.v.

Medan detta pågick, begynte den visa isslätten efter hand fyllas med folk. Högtidsklädda skaror, män, kvinnor, bygga och barn framkom från gångstigarna på de omgivande stränderna. En del skyndade att ta i beaktande det pågående arbetet med noten, men flertalet skockade sig kring de på isen uppslagna stånden, där välvilliga värdshusvärdar från städerna och gästgivargårdarna mot kontant erkänsla gjorde sitt bästa att mildra den nordiska vintermorgonens bisterhet med en ångande glögg eller en rykande kopp kaffe.

När solen stack upp över skogstopparna, begynte de mer avlägset boende och ortens ståndspersoner infinna sig. Förtraven utgjordes av en och annan pinnskrinda, då och då omväxlande med en ”paradrätt” fullproppad med folk och med den oumbärliga hökassen hängande på bakkälken. När och var ett nytt ”åk” ”rykte upp” hölls alltid samma kurs, nämligen till Hakholmen, där man i småskogen eller mellan stenarna improviserade sig ett kvarter för dagen. Längre fram på förmiddagen anlände under bjällerklang ortens honoratiores med familjer.

Mellan rymliga ”rackar”, fullsatta med damer och ungdom, kilade här och där en kappsläde, körd av någon ensam ungherre. Det var festens dandys: unga handlande från Nyköping, ännu oftare fänrikar ”på Sörmlänningarne”, som på detta sätt utmärkte sig. Deras uppträdande var synbart anlagt på att vinna uppmärksamhet, och där denna självmant yttrade sig, visste de unga eleganterna erövra den genom de präktigaste pisk-klatschar.

Vi elvatiden liknade isslätten kring notdraget ett böljande hav. Bönder i långrockar och ”snövepor”, bondkvinnor i hemvävda yllekjolar och brokiga huvudkläden, barnungar med rödfrusna näsor, präster, länsmän, och godsägare i yviga vargskinnspälsar, mulvantar och silverbeslagna sjöskumspipor, damer i ”peliser” och bahytter, gallonerade kuskar, ”Vingåkare” av båda könen i sina vita rockar, bildade i belysningen av en klar vintersol en tavla, vars rörliga liv var i högsta grad anslående.

Sedan man orienterat sig, d.v.s. som hastigast tagit tillredelserna för fisket i ögonsigte och gjort sig underrättad om hur dag noten skulle dragas upp, skyndade sid de omtänksamma husmödrarna att var och en sitt åkdon eller på en på isen omstjälpt släddyna uppduka medförda förråd.

Under tiden gingo herrarna omkring och hälsade på varandra; främlingar presenterades och välkomnades, och var och en yttrade sin förnumstiga tanke om fångsten, fastän de flesta icke hade det ringaste intresse om denna blev riklig eller ingen. Huvudsaken var att åskåda Hakvarpet, träffa vänner och bekanta samt delta i den glada folklivet.

Var kölden sträng, slog sig flera familjer tillsammans och inkvarterade sig i någon av de närliggande bondgårdarna, där snart ett rikligt frukostbord stod dukat.

Som ”sjön suger” gjorde all möjlig heder åt anrättningen; ägg och smörgåsar, stek och pannkakor försvann med förvånande snabbhet, beledsagade av hela och halvan, ja till och med av – supen på fisken, ehuru den sistnämnda antagligen ännu gick sin frihet på sjöbotten.

När frukosten var avfärdad avdukades bordet och en rykande bål framsattes. För fruntimren ordnades ett kaffebord, vars inbjudande innehåll särskilt förhöjdes av en skål glödgat vin.

Snart stod glädjen högt i tak. Herrarna anhöll att få klinga med damerna. Hade någon främling kommit med i laget vankades brorskålar till höger och vänster, med sirligt krus från de yngre herrarna och hanhällan att få äran säga ”farbror”. I samma mån innehållet o bålen minskades stegrades övermåttet i känslorna och sökte sig ett uttryck i sången. Franzéns då nyss bekantgjorda, ytterst populära visa: Goda gosse glaset töm! Omväxlande med: Göterne fordomdags drucko ur horn; vari alla instämde. Vad som brast i harmonisk behandling, ersattes av ljudlighet i utförandet, till stor tillfredställelse om ej för andra, så likväl för sångarna själva.

Medan ”herrskaperna” på detta sätt hängav sig åt dagens fröjder, var allmogen icke heller overksam på sitt sätt. Överallt i strandkanten och skogsbackarna sågs grupper kring matknyten och matsäcksskrin, vilkas frusna innehåll nersköljdes med den hembrända finkeln.

Under tiden hade solen begynt sjunka ner mot sydväst och nu gavs tecken att noten skulle uppdragas. I en hast skockade sig tusentals människor kring den stora upphuggna vak, varur arbetets frukter skulle upphämtas. Genom förenade krafter av ett par tjog armar fördes den tunga noten sakta och varligt mot iskanten. Härvid iakttogs noga att nätets nedre del hölls något stramare än den övre så att fiskarna inte kom ut vid botten.

Allt efter som noten drogs in och sumpen innanför densamma minskades, tilltog rörelsen i vattnet. Somliga av de instängda fiskarna sökte genom ett djärvt hopp över fiskgarnet återvinna friheten, men kom i stället på isen och kunde tagas med händerna. Men fängelset slöt sig allt mer och mer tillsammans och till sist såg man en enda ofantlig fiskmassa, som för trängsel icke kunde röra sig ur fläcken. Nu voro några karlar till hands och kastade med ett slags stora särskilt inrättade skovlar upp fisken på isen, där snart reste sig en väldig hög av sprittande braxnar, mörtar, gösar, gäddor och abborrar.

När fångsten kommit upp på det torra, begynte sorteringen av de olika fiskslagen och verkställdes med den yttersta noggrannhet. De bättre sorterna, såsom gös och gädda, fann villiga avnämare i tillstädesvarande herremän och uppköpare från städerna; de sämre, såsom mört och ”pankor” bortslumpades till allmogen eller delades mellan arbetsmanskapet vid noten. Enligt regel skulle fångsten skiftas i lika delar: en till landshövdingen, en till notens ägare, en till arbetsfolket och till strandägarna; men som fisket gemenligen innehades på arrende av någon närboende lantbo, blev det hans ensak att för varje gång träffa lämpliga överenskommelser.

När något har fått sitt fiskkok i knytet eller vagnslådan var – för att begagna ett vanligt uttryck – den officiella delen av fästen slut. Flertalet, i synnerhet fotgängarna började därefter droppa av, i skaror åt olika håll. Men de som hade hästar och släde och framför allt rikliga förningar gjorde sig icke så bråttom: Det var så svårt att bryta laget; – man måste äntligen ha ett glas i pälsen o.s.v.

Fans, såsom förhållandet ej sällan var, regementsmusik på platsen, hände det att någon föreslog att avsluta dagens nöje med en anspråkslös bal. I ögonblicket hade han alla danslystna ungdomar på sin sida och de redan påtagna vargskinnspälsarna omklappades av dussintals små mjuka händer. ”Den är ej svår att locka, som efter vill hoppa! – säger ordspråket. Efter några invändningar, som merendels vore mer låtsade än verkliga, gav papporna och mammorna efter. Kantinerna slog igen, damerna stuvades in i fällarna och så bar det av med musiken i spetsen till någon av de närliggande egendomarna, oftast Drögsta i Stigtomta, där man dansade av hjärtans lust ”tills solen rann upp”. Man hör ofta de gamla säga: ”i min ungdom visste man att roa sig; den konsten är nu död”. – Vad som är säkert, är att man då bättre än nu förstod att bereda sig nöjen utan anspråk och just därför hade man så hjärtinnerligt roligt.

Det varje år återkommande Hakvarpet var en sådan fästanledning, och det är knappt att undra på, att det för mången, och särskilt för de unga, var en efterlängtad högtid. Men inte blott för dem, som hade råd att offra några riksdaler för nöjet, utan för hela ortens befolkning var fisket i Hallbosjön en verklig glädjefest. Ja, det hade såsom festdag så djupt inpräglat sig i folkmedvetandet, att man från detsamma, liksom från en aera talade om årets händelser. ”Han dog nyss före Hakvarpet”, eller ”de gifte sig veckan efter Hakvarpet” var upptryck, som man mycket ofta fick höra.

Författaren erinrar sig från sin barndom en gammal gårdsdräng vid D-säteri i M:s socken, vilken när han skulle redogöra för sin ålder begagnade följande besynnerliga klimax, varvid Hakvarpet utgjorde själva kulmen.
”Hur gammal är du Anders?”
”Det kan jag ej så noga säga, men i alla fall har jag samma år (födelseår) som spektorn”
”Hur gammal är inspektorn då?”
”Det kan jag inte så noga säga; men han har samma år som hovmarskalken”
”Nå, hur gammal är hovmarskalken?”
”Det kan jag heller inte säga; men han var te (föddes) samma år som det stora Hakvarpet var”.
Det ”stora Hakvarpet” lär ha inträffat något år på 1770-talet och närmare kom Andes aldrig vad bestämmandet av sin levnadsålder.

Av orsaker, som aldrig blev fullt utredda, började Hakvarpet i mitten av 1830-talet att avta. Bland annat påstods, att några strandägare, för att hämnas över sin förvägrade rätt till fisket, kastat ”lågor (trädstammar med kvarsittande grenar) i sjön, vilka rev sönder noten. Måhända blev uppsikten över den monopoliserade fisket i senare tider slappare än förut; – kanske blev också den ymniga fisktillgången i tidernas längd uttömd- Hur som helst försämrades notdrägten år från år* och upphörde nästan alldeles när den stora sänkningen av sjöarna Yngaren, Långhalsen och Hallbosjön blev verkställd 1862.

* Tidningen för Södermanland innehåller d. 23 februari 1838 följande: ”Det s.k. Hakvarpet i Hallbosjön, förut så ryktbart för den betydliga fiskfångsten, tycks nu mera vilja göra sig ryktbar för motsatsen. Förledet år erhölls 60 á 70 pund fisk; i tisdags (den 20 februari) omkring 10. – Åren förut hava i allmänhet erhållets 1 000 pund och däröver. Denna minskning innehåller i sanning något gåtlikt, vars lösande naturligtvis måste ligga arrendatorn av fisket mest om hjärtat”.

På isen

Både Yngaren och Hallbosjön lämpar sig för att åka långfärdsskridskor. Det är dock några punkter som man bör uppmärksamma, förutom vanlig försiktighet. Mellan södra udden på Vårskogsudden (H) och Hånö (Å) uppstår ofta en spricka/råk. Råkar kan även uppkomma mellan Nordnäset och Vårskogsudden och mellan Sunds udde (D) och Ols holme. Detta är naturligt eftersom sjön smalnar av något på dessa ställen. Mitt ute där Yngaren är som bredast, mellan Harhålet (F) och Björkvik kan det uppstå förrädiska vindbrunnar. Att skridskoåkning på Yngaren kan vara farligt visade sig redan 10 december 1890, då Karl Emanuel Rudman Pettersson (1836) från Säffle i Värmland drunknade när han åkte skridsko mellan Björkvik och Halla. Sommaren 2017 genomfördes SM i isjakt på Yngaren med Harhålet som utgångspunkt. Hastigheter kring 100 km/timme uppnåddes.

SM i isjakt vid Harhålet 2017

Den 18 februari 1921 genomförde KAK (Kungliga Automobil Klubben) biltävlingar på Yngaren. Banan var på 18 km, men på grund av att det förekom råkar så kortades banan till 12 km. Bilarna var uppdelade i två grupper, standardtyp (som var vanligast) och bilar som genomgått ändringar speciellt för loppet. Bilarna var också indelade i nio grupper efter storleken på cylindervolymen. Två tävlande släpptes iväg samtidigt och med fem minuters mellanrum för varje par. Högsta hastigheten, 120 km/h, uppnåddes av Åke W Eklund med en trimmad Mercedes. På kvällen samlades 140 personer för middag och bal på Stora Hotellet i Nyköping. Hastighetstävlingar på Yngaren för bilar och motorcyklar kördes också 1926 och 1927. Dessa arrangerades av Katrineholms Motorklubb. 1926 plogade man sex banor bredvid varandra på den 10 km långa banan. Starten var vid Klubbviken och målet vid Valinge gård.

Åar

Yngaren och Hallbosjön sammanbinds (från väster till öster) av Bettna å, sjön Mäskaren och Skräddartorpsån. Skräddartorpsån hette Sölna å på 1400-talet vilket kan betyda ”den dyiga, grumliga ån”. Mäsk i Mäskaren kan syfta på ordet ”modd” och associera till att sjön var täckt av halvsmält snö beroende på att det är ganska strömt vatten genom sjön. Vid Bettna å gjordes en lantmäteriförrättning 1818 för att klargöra kungsådrans bredd. Man markera bredden med hjälp av pålar. En kungsådra var en statlig reglering, som innebar en inskränkning i strandägarens rätt till vattnet. Regleringen fanns sedan på 1400-talet och gällde fram till 1983 (nu finns i stället bestämmelser om en fiskådra). Den gällde vissa av Sveriges vattendrag, främst älvar och åar, som inte fick stängas eller överbyggas. Detta för att inte hindra fiske, båttrafik och flottning. Värt att tänka på är att Yngaren vid denna tid, före sjösänkningen på 1850-talet, hade två utlopp mot Hallbosjön. Dessa gick på ömse sidor om Åholmen, som på denna tid gjorde skäl för namnet. Detta förklarar delvis varför detta område hör till Bettna och numera Flens kommun och inte till Halla ochNyköpings kommun. Där Bettna å möter Yngaren blev det mycket grund och trångt efter sjösänkningen (se nedan). Detta gjorde det svårt för ångbåtarna. För att lösa detta byggdes en kantskoning som kallades spaljén.

Genom Åkforsån så får Yngaren ett tillflöde från norr. Nära utloppet i Yngaren finns nedanstående skylt uppsatt. Skylten är förmodligen uppsatt olagligt. Den här typen av frågor ligger utanför landstingets jurisdiktion och allemansrätten gäller även i åar.

Skylt vid nede delen av Åkforsån

Sjösänkning

Yngaren och Hallbosjöns vattennivå sänktes mellan 1855 och 1857 (tillsammans med Långhalsen) med närmare två meter. För Hallbosjöns och Yngarens del verkar detta ha genomförts genom sprängningar i Vrenaån. Syftet var att skapa ytterligare mark för odling. Det fanns motståndare till förslaget bland ägare till vattenverk, kvarnar och sågar. Alla som skulle få mera odlingsbar mark var inte heller beredda att betala för den. Efter sjösänkningen hade ökningen av mark blivit 1 470 ha och ytterligare 1 780 ha av marken hade fått bättre jord. De totala kostnaderna för projektet blev 357 917 riksdaler riksmynt och 16 öre (det motsvarar ca 23 mkr mätt i 2017 års penningvärde mätt som konsumentprisindex och ca 700 mkr mätt som löneindex), varav 150 531 riksdaler och 83 öre utgjorde inlösen av fyra kvarnar och två sågar. Betalade gjorde de markägare som fick mera mark eller bättre mark. De fick dock möjlighet att ta statliga lån. 

Frågan om sjösänkning hanterades av en sjösänkningsförening som bestod av de som berördes av sjösänkningen. Denna förening utsåg en sjösänkningskommitté för att hantera förberedelse inför en eventuell sjösänkning. Kommittén ersattes i slutet av1854 av en ”direktion för sjösänkningsföretagets utförande”. Direktionen hade följande ledamöter: kapten Fredrik August Sterky (1813) Forsby vid Öljaren i Österåker socken (han var ordförande), greve Gustaf Wachtmeister (1792) på Christineholm, Baron Carl Adam Strömfeldt (1816) Tärnö, Löjtnant Carl Johan Silfversparre (1819) Eknäs Blacksta, Löjtnant Mattias Odencrants (1816) Hovsta Björkvik, Grosshandlare R von Sydow(?), Brukspatron Gustaf Bernhardt (1806) Trop Husby-Oppunda. Dessa var ordinarie ledamöter, som suppleanter utsågs Herr K. N. Nyman Hormesta och häradsskrivare Lars Peter Forsman (1805) Kjulsta Stigtomta. Sjösänkningen innebar en omfattande lantmäteriinsats, för att klargöra effekterna för enskilda markägare. Förrättningsakten omfattar hela 354 sidor och innehåller också kartor från 1858 som tydligt beskriver strandlinjen före och efter sjösänkningen.

Karta från 1859

Karta från 1859 som visar effekterna efter sjösänkningen. De bruna områdena är ny mark. De gröna områdena är förbättrad mark.

Sjösänkning innebar stora förändringar för gårdarna i vårt område. Ekebygårdarna fick tillsammans ca 28 ha ny mark och ca 35 ha mark var förbättrad. Ödesby fick ca 35 ha ny mark och ca 26 ha var förbättrad. Sörkärr fick ca 13 ha ny mark och ca 4,5 ha förbättrad mark. Sammantaget innebär det att nuvarande Ekeby utökades med ca 76 ha och fick ca 66 ha förbättrad mark. Detta innebär totalt 142 ha, vilket är en ansenlig del av gårdens 430 ha.

Kostnaderna betaldes av markägarna i proportion till hur mycket ny mark och förbättrad mark de fick. De kostnader som ”belastade” Ekebygårdarna var 4 825 Riksdaler riksmynt, Ödesbygårdarna 5 406 och Sörkärr 743. Totalt blir det för nuvarande Ekeby 10 975. Översatt till dagens penningvärde motsvarar det 745 tkr enligt KPI och 21 mkr enligt LI.

Det finns många muntliga uppgifter om att det även ska ha skett en sjösänkning 1820. Mycket talar för att detta bara är en skröna. Jag har trots mycket letande inte hittat något som stödjer denna påstådda sjösänkning. Rimligtvis måste det ha funnits en lantmäteriförrättning. Några måste ha betalat för att genomföra sjösänkningen, som är ett dyrbart projekt vilket tydligt framgår av ovanstående uppgifter. 1918 skulle ytterligare en sjösänkning genomföras. Det gällde nu enbart Hallbosjön och sänkningen skulle bli 0,4 meter. Sänkningen skulle frigöra en hel del mark i den östra delen av Hallbosjön som är mycket grund. En lantmäteriförrättning genomfördes, men den återkallades bl.a. efter kritik från godsägare Axel Jakobsson på Ekeby som menade att en sådan sänkning skulle ha menlig inverkan på ångbåtstrafiken mellan Yngaren och Hallbosjön. Förslag på ytterligare sjösänkning fanns också 1959 och då gällde det både Yngaren och Hallbosjön. På ena sidan stod lantbrukarna som ville sänka vattenståndet för att få bättre och produktivare mark utefter sjösystemets stränder. På den andra stod sommarstugeägare som ville behålla nuvarande vattennivå. Båda sidor hade kallat in advokater som argumenterade för sin sak. Av förslaget till sänkning blev dock intet. På Ekebys ägor mellan Sörkärrsviken (Ä) och Harhålet (F) pumpades tidigare (fram till 1990-talet) vattnet bort för att öka jordbruksarealen.

Vid Hallas nordvästligaste udde, Urnäset, finns det en vattenhöjdsmätare från 1864 som är uppsatt av SGU (Sveriges geologiska undersökningar). En vattenhöjdsmätare finns också nära Åkforsåns utlopp i Yngaren. En tredje finns i tunneln under vägbanken till Åkerö.

På många håll i Yngaren kan man tydligt se var strandlinjen låg före sjösänkningen. Över dessa strandlinjer finns det också spår av äldre strandlinjer. Dessa kan få oss att tro att det förekommit sjösänkningar före den som genomfördes i mitten på 1800-talet. Dessa spår är dock i stället rester av de landhöjningar som skett under de senaste 3000 åren. Landhöjningar som har varit och fortfarande är på en omfattning av 0,3-0,4 meter per hundra år. Strandförskjutningen har dock inte varit linjär, utan varierat med en meter upp eller ner beroende på klimatet. Under det varmare klimatet vid järnåldern och medeltiden stod strandförkjutningen stilla, medan den ökade mera under den s.k. lilla istiden fram till slutet på 1800-talet. Detta har gjort att strandförskjutningen skett i etapper. Vattnets vågor och strömmar har lett till att det har bildats vallar av grus och sten (strandvallar), inskärningar genom erosion i branta partier lite över medelvattennivån (strandhak) eller terasser (ofta flera i rad) i mera flacka partier (strandterasser).

SMHI redovisade 1995 en sammanställning över alla sänkta och torrlagda sjöar i Sverige. Sänkningar och torrläggning började på 1800-talet, men var till att börja med fåtaliga (före 1840 var det bara sex). Den intensivaste perioden var mellan 1880-talet och 1930-talet. Efter 1960 genomfördes bara 8 sänkningar eller torrläggningar. Största aktiviteten var under 1920-talet. Det totala antalet sänkningar och torrläggningar var 2449, varav 623 torrläggningar och 1826 sänkningar. 2,5% av Sveriges alla sjöar berördes, medan andelen berörda i Sörmland var hela 25,4%

Ända sedan vikingatiden har det pågått mänskliga aktiviteter för att påverka sjöar. I början främst genom kanalgrävning. Bakgrunden till 1800-talets omfattande sjösänkningar och torrläggningar var den stora befolkningstillväxten i Sverige och behovet av odlingsbar mark. Staten underlättade detta på olika sätt. Lagstiftningen ändrades, bl.a. 1824, för att möjliggöra tvångsåtgärder. Lån beviljades av staten från 1840-talet. Det man inte hade tagit med i räkningarna var att sänkningarna och torrläggningarna ledde till marksättningar på ca 1-2 cm/år, vilket ibland ledde till nya behov av sänkningar. Idag har en del av sänkningarna och torrläggningarna återställts genom inrättande av våtmarker.

Ångslupar

På 1880 fanns det en ångslup som trafikerade Yngaren och Hallbosjön och som hette Yngaren. Den var byggd av Kristinehamns Mekaniska Verkstad och forslades på plats med hjälp av fem järnvägsvagnar och vilade på en specialkonstruerad anordning. Det rörde sig om en bogser- och passagerarbåt som tidigare haft namnet Storfors. Den hade byggts om med ett plåttak och delvis fått nytt däck samt en maskin på 12 hk. Plåten var 3/8″ stålplåt, längden 50 fort och bredden 12 fot. Den klarade två pråmar lastande 1000 resp. 700 ctnrYngaren köptes för 7 000 kr. Yngaren hade byggts redan 1857 av Nyköpings Mekaniska Verkstad och hette då Valencia. Den trafikerade först sjön Yngen i Värmland. 1864 flyttas båten till Östersjön och får namnet Storfors. Det var kapten Halvar Tisell, ägare till Ekeby, som låg bakom den trafiken.  Trafiken utgick ifrån Danbyholm, där anslutens ägare Greve W Hamilton bodde, och anlöpte sedan bryggorna vid Hofsta, Åkerö och Ekeby innan den fortsatte till Hallbosjön och slutdestinationen Vrena. Turerna gick två gånger i veckan. På söndagarna användes båten för lustturer på Yngaren med musik till en pris på 75 öre om man satt på båten och 50 öre om man satt på pråmen. Man hade ibland också söndagsturer från Bärsta via Valinge (båda i Stigtomta socken) till Björkviks kyrka. År 1910 ersattes Yngaren av ångslupen Munter. Det finns uppgifter om att ångslupen Yngaren ligger på botten av sjön Yngaren någon stans. 

 

Munter 2019

Munter byggdes 1879 av Lidköpings Mekaniska Verkstad med måtten 12,10 x 2,74 x 1,31. Vikten var 6 ton och skrovet var av 3 cm plåt. Däcket liksom inredningen var av ek. Motorn hade 12 hk. Första tiden gick båten från Kinda härad till Ulricehamn. På båten fanns femton stora fönster på varje sida. Det var slupens befälhavare kapten de Verdier som köpte den 1910 och flyttade den till Yngaren med Vrena som hemmahamn. Här köptes den direkt av skepparen Lars Sundberg, som ägde den fram till år 1918. Sundberg var också körledare och spelade cittra. Maskinist var Arvid Lundberg. Sundberg hade vid denna tid även ångslupen Ragnhild i trafik på Yngaren och Hallbosjön. Munter passagerartrafik på dessa sjöar varade fram till 1920-talet. Den lade till vid bryggorna vid Danbyholm, Valinge, Broby och andra stora gårdar vid Yngaren. Varor lämnades av och passagerare gick ombord för att resa över sjöarna till Vrena och därifrån ta tåget till Nyköping. När båten skulle passera bron vid Skräddartorpsån behövde man fälla skorstenen för att komma under. Munter kunde ta 50 passagerare (ändrades senare till 35). 

När busstrafiken på 1920-talet konkurrerade ut trafiken längs sjöleden fick Munter i stället släpa timmer över Yngaren genom Skräddartorpsån och vidare ut i Hallbosjön för att lägga till vid sågverket i Vrena. Ett släp kunde bestå av 7 000 timmerstockar. På vägen tillbaka fraktades olika slags styckegods, såsom sågat virke eller tegel från Vrena tegelbruk. Ofta hade Munter ett släp med en eller flera pråmar. Denna verksamhet upphörde 1943. Det är möjligt att Munter under den sista tiden på Yngaren hette Yngaren vilket skapar viss förvirring. På 30- och 40-talet fanns det fyra Björkviksgrabbar som kallade sig Yngareflottisterna. De uppträdde med sjömansmössa, spelade dragspel och gitarr samt sjöng sjömanslåtar, bl.a. denna om Munter:

Gunga fram gamla Munter, gunga fram,
gunga fram gamla Munter, gunga fram,
uppnå böljan den blå trivs vi allra bäst ändå
gunga fram gamla Munter, gunga fram!

Efter att Munter lämnade Vrena kom den till Båven. De sista tio åren där var den vattenfylld och i dåligt skick. 2002 inledde föreningen Munters vänner, med hjälp av EU-pengar, ett arbete med att rusta den gamla båten och göra den sjövärdig på nytt. Premiärturen gick 28 maj 2011. För att komma igång med trafik behöver också nya ångbåtsbryggor byggas. Den närmaste bryggan för vårt område skulle kunna vara vid Sund. Se mera på föreningen Ångbåten Munters Vänners hemsida, www.munter.nu. Munter ägs av Ångslupen Munter AB, som till 51% ägs av Ångslupen Munters vänner. Det gick tidigare att köpa aktier i bolaget för 1000 kr styck.

Kanal till Östersjön

Redan på 1600-talet började man anlägga en kanal längs Nyköpingsån för att förbinda de större sjöarna (Yngaren, Båven och Långhalsen) med Östersjön. Sedan vilade planerna till 1825 då ett antal markägare kring Yngaren skrev till Kunglig Maj:t och hemställde om en undersökning av möjligheterna att anlägga en vattenväg för mindre båtar från Yngaren till Östersjön. Tanken var att bygga en kanal från Vik i södra delen av Yngaren via Lundaån till Östersjön. En utredning gjordes, men terrängen mellan Vik och Landaån ansågs alltför kuperad och svårforcerad. Man förordade i stället en sträckning genom Vrena och Hallbosjön. 1839 fanns även idéer om en vattenväg från Båven, som skulle förbindas med Yngaren, till Mälaren via Storsjön och Klämmingen. 1861 beräknades den framtida restiden från Marieberg vid Yngaren till Stjärnhov med linjetrafik till 3 ½ timme. Frågan blev sedan mindre aktuell genom att järnvägen mellan Oxelösund och upp till Västmanland startade 1875. 

1904 fanns det dock ett nytt förslag om att bygga en kanal från Yngaren och Hallbosjön till Nyköping tillsammans med en från Båven. Kanalen skulle vara 2,1 meter djup och kräva åtta slussar. Nivåskillnaden är ca 20 meter. 80 % av fallhöjden kom från det ganska korta utloppet från Långhalsen till havet. Tanken var att man skulle ha pråmar i storleken 35 x 6 meter med en lastförmåga på 215 ton. Broarna skulle ha en höjd på 4 meter. Den totala volymen beräknades till 150 000 ton per år och utgjordes till största delen av produkter från jord- och skogsbruket. Kostnaden skulle bli ca 2,4 mkr.  För sträckan mellan Yngaren och Hallbosjön diskuterades att bygga en kanal vid en smal del av näset mellan sjöarna i stället för att använda Skräddartorpsån. Kanske hade det kunnat bli en kanal mellan Harhålet och viken vid Sörkärr. 1912 bildades Nyköpings kanalaktiebolag och då beräknades kostnaderna till 2.9 mkr. Samma år beslutade kommunalstämman i Halla, efter omröstning, att teckna 15 aktier á 100 kr styck (motsvarar 4 500 kr i dag) vid den kommande aktieteckningen för Nyköpings kanals byggande. Man tyckte inte att man hade råd med mera med tanke på att socknen ”för närvarande var synnerligen betungat av sin fattigvård”. Kyrkoherde Hultén skulle dock teckna 36 aktier för egen del och kommunstämman beslutade senare att från magasinskassan anslå ytterligare 1000 kr för att teckna 10 aktier. Förslaget om en kanal visades sig vara dyrt och dessutom tog transporter på land över mer och mer. Hela kanalprojektet rann ut i sanden på 1920-talet.

Dricksvatten

Yngaren är Nyköpings och Oxelösunds vattentäkt. Pumpstationen ligger vid Fyrsjö 5 km från Harhålet. Därifrån leds vattnet till Högåsen vid Larslunda mellan Stigtomta och Nyköping. Här genomgår vattnet både en mekanisk och en naturlig rening (Högåsen ligger vid en naturlig grusås). Sedan några år pågår arbetet med att hitta en reservvattentäkt. Det har gjorts fem provborrningar ner till 18 meter på Vårskogsudden (H). Ett av hålen finns i grusgropen, ett 100 meter hitom Båtviken (M) (sett från grusgropen) och de resterande tre mellan Snäckis (S) och Myggbacken (T). Borrhålen syns genom att det i hålen finns röda stolpar som är en meter höga. Vid borrningen fick man upp en del saltvatten, vilket är rester från den tid då havet gick in hit. Resultatet från några av borrningarna var goda. Tanken var att gå vidare med fördjupade analyser av någon av dessa borrningar. Detta har dock avbrutits och man försökte i stället hitta en reservvattentäkt på Hånö. Dessa ansträngningar har senare ersatts av försök att hitta en reservvattentäkt i Husbymon, som ligger i en annan del av Nyköpings kommun. Att placera en reservvattentäkt i den unika naturmiljö som Vårskogsudden innebär, vore inte lämpligt med tanke på de ingrepp som ett bygge av pumphus, dragning av elkablar i marken, nedläggning av sjövattenledning, möjliggörande av framkomlighet för fordon och behov av skyddsområde skulle utgöra. I förslaget till ny översiktsplan för Nyköping finns dock förslaget på reservvattentäkt vid Vårskogsudden med fortfarande med!?

Det finns en spillvattenledning från Björkvik i Katrineholms kommun som leds via Yngaren till Vrena avloppsverk. 

Översvämningsrisk

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har låtit göra en översvämningskartering utmed Nyköpingsån. Syftet är att skapa underlag för riskhantering och samhällsplanering. Modellen utgår ifrån ett förväntat klimat år 2098 och tittar på i huvudsak två scenarier, dels 100-årsflöden och dels 200-årsflöden. Det handlar om hur ofta olika flöden kan uppstå. Sannolikheten för att ett 100-årsflöde uppstår inom 10 år är 10 % och 40% att det uppstår inom 40 år. Alternativet med 100-årsflöden innebär att flödet vid Skräddartorpsåns utlopp i Yngaren är 79 kbm/s. Om detta inträffar så blir Väsby en ö tillsammans med Ellesta och gården Sund gör skäl för namnet. Eknäset blir också en ö, liksom Eneby. Vid Harhålet går Yngaren och Hallbosjön nästan ihop. Rapporten finns på www.msb.se, rapport nr 35, 2015-11-17 ”Översvämningskartering utmed Nyköpingsån”.