De namnuppgifter som finns för tidsperioden från 1300-talet till och med 1700-talet, avser förmodligen inte ägarna till gården (begreppet gården används här även om det under lång period handlade om två gårdar), utan de som arrenderade marken. För 1600-talet finns de uppgifter om ägarna, men dessa bodde inte på gården. Den förste ägaren som bodde på gården var i början på 1800-talet, förutom förmodligen den Kiuli som grundade gården.
1300-talet
De första uppgifterna om gården är från 1339 då en Peter i Kiulistum var vittne vid häradstinget. 1369 byter Ernolf Holmstensson bort 2 penningland och 10 örtugsland (dessa måttenheter går inte att direkt överföra till arealmått eftersom de var en bedömning av gårdens avkastning, men det motsvarar ungefär 2,3 ha) i Kjulsta med Peter i Ene mot mark i Fågelsund i Bettna. Ca 1384 är Anders i Kjulsta vittne vid häradstinget.
1400-talet
1408 och 1409 är Johan i Kjulsta vittne vid häradstinget. Ragnvald i Kjulsta är nämndeman vid häradssyn 1443. Olof i Kjulsta är 1456 vittne vid häradstinget och 1479 är Anund i Kjulsta nämndeman vid lagmansting.
1500-talet
I mitten på 1500-talet bestod Kjulsta av två skattehemman (hemman som ägs av en bonde som betalar skatt till staten). 1572 bor underhäradshövding Erik Pedersson i Kjulsta. Han är underhäradshövding för Oppunda, Jönåker, Rönö, Hölebo och Daga.
1597 dömdes Karl i Kjulstas dräng Jakob Olofson av häradsrätten att betala 20 mark (motsvarar idag 1 658 kr enligt KPI och 58 880 kr enligt LI) för att han lägrat Karls piga, som han begärt att få gifta sig med.
1600-talet
30 maj 1630 erhöll Jöran Jakobsson (1579) Kjulstas båda hemman som donation. Han hade fem år tidigare fått Helgesta som förläning och skulle tio år senare få flera gods i Stigtomta socken. Han var militär och deltog i slagen vid Stegeborg och Stångebro, kriget i Estland 1606-07 och 1610, striderna vid Ryssby 1611, ryska kriget 1614-17, kriget i Livland från 1622. Han var ståthållare i Riga 1625 och i Kokenhusen 1635. Samma år blev han adlad och antog namnet Silferpatron. Han erhöll från 1642 kyrkotionde från Stigtomta och Nykyrka. Var gift med Barbro Hansdotter. Han dog 1647 och ligger begravd vid i Stigtomta kyrka.
Silverpatrons barn dog tidigt och han hade inga arvingar, så i mitten av 1650-talet gick ägande av Kjulsta över till Schering Rosenhane (1609). Han var född på Torpa Säteri i Husby-Oppunda socken. Han var bl. a. överståthållare i Stockholm, landshövding i Östergötland, ambassadör i Paris, riksråd, friherre av Ikalaborg och kansliråd. Han ägde många gårdar i Sörmland och Uppland. Vid hans död 1663 övergick egendomarna till hustrun Beata Sparre (1618). Vid hennes död 1672 delades gårdarna upp mellan sönerna. Sonen Fredrik fick Kjulsta, men 1683 reducerades de olika donationshemmanen och indelades vart för sig på militien.
Ingen av dessa adelsmän bodde på Kjulsta. 1642 bodde här bonden Jon med sin hustru på den ena gården och Per med hustru på den andra. De hade förmodligen var sin piga. 1653 bodde här tre familjer (de kan ha varit delvis samma som 1642). En familj med bonde, son och sonhustru bodde på en av gårdarna. På den andra gården bodde en bonde, hans hustru och en piga. Dessutom bodde en torpare, hans hustru och en piga på Lill-Kjulsta. Från 1884 och minst tio år framåt bor bonden Olof Larsson (?) på en av gårdarna tillsammans med hustru, två söner och en dotter.
1700-talet
Bonden Nils Eriksson bor på Kjulsta 1723-29. Han har tidigare varit bonde på Ellesta. Från Kjulsta flyttar han först till Kälkesta, där han bor 1730 till 1736 och därifrån till Ödesby där han avlider samma år. Han är gift med Anna Jönsdotter (1694) från Ballersta mellangård. 1726-45 bor bonden Erik Pehrson och hans hustru Anna Hansdotter här. Nils Larsson och Ingeborg Persdotter fick 26 maj 1756 sonen Anders på Kjulsta. Där bodde också Ingeborgs mor och styvfar, liksom hennes halvsyster med familj. 1760 bor de på Lill-Kjulsta och flyttar senare till sonen Lars på Sörkärr.
Från 1730 till 1740 bodde en communister Jonas Ekeblad på Kjulsta. Förmodligen tillsammans med sin hustru Stina. Det finns en adlig gren av Ekeblad, men ”vår” Ekeblad tillhörde förmodligen en ofrälse prästsläkt som fanns i Sörmland från slutet av 1600-talet och till 1700-talets första hälft. Kring 1753 ägs de båda Kjulstagårdarna av rådmannen vid Nyköpings råd ;Michael Ehn och Jan (eller Johan) Lindblad. Kring 1740 tycks också fru Anna Maria Drakenhielm (1701), gift med Johan Andersson Riddarboll (1682) ha ägt någon av gårdarna.
Bonden Pehr Olofsson
30 september 1766 avlider bonden Pehr Olofsson. Han har varit skattebonde här sedan 1748. Bouppteckningen efter honom omfattar 12 sidor. Den visar att han saknade fast egendom, vilket innebär att han arrenderade gården. Tillgångarna värderas i riksdaler (RD) och ören (1 riksdaler = 32 öre). 1 riksdaler vid denna tid motsvarar i dagens penningvärde 437 kr enligt KPI och 10 676 kr enligt LI). Boet hade följande tillgångar. Silver, bl.a. oförgyllt bordssliver om 3 1⁄2 lod (1 lod = ca 13,3 gram), för 75 RD och 10 öre. Malm, grytor, för 54 RD. Koppar, en signerad, för 218 RD. Mässing, kittlar, för 24 RD och 24 öre. Tenn, bl.a. ett dopfunt, för 60 RD. Porslin, 14 tallrikar, för 12 RD. Järn och blecksaker, bl.a. grytor, ljusstakar, griptänger, släggor, yxor, sågar, skyfflar, lyktor och en äggkorg, för 57 RD och 12 öre. Åker- och körredskap, bl.a. harv, årder (plogens föregångare, en enkel naturvuxen stock med järnbill), högaffel, vält, spett, för 53 RD och 8 öre.
Vagnar och kälkar m.m., bl.a. 15 vagnar och kälkar, för 363 RD. Husgerådssaker, bl.a. brödlårar, brödkorgar, koltunnor, trätunnor, silltunna, salttunna, bytta , baktråg, drickstunnor, fotbricka, mjölkhinkar, spinnrock, läggfat, långbord, visarur, 5 tavlor, spegel, 2 dussin små glas, för 136 RD och 21 öre. Glas och stenkärl, bl.a. 4 buteljer och 2 skålar, för ? RD. Sängkläder m.m., bl.a. 4 huvudkuddar, sängunderkläder, stoppat sängtäcke, för 104 RD. Lin och gångkläder, bl.a. sidendukar, lärftlakan, 10 skjortor, grå särk med knappar, kolt överklädd med grått tyg och tennknappar i, oklädd päls, randigt livstycke med knappar, fingervantar, såghandskar, filtnattmössa, för 364 RD. Böcker, bibel, postilla och psalmbok, för 26 RD. Wigt och håhlkäril, bl.a. bessman, för 8 RD. Djur (se särskild sammanställning) för 1920 SD (vilket var nästan hälften av tillgångarna i boet). Sjöredskap, bl.a. grovt nätnot, grov trålning, ökstock (ekliknande mindre båt med flat botten), för 60 RD.
Det fanns utestående fordringar hos bl.a. Jöns Björkman i Tigesta, Lars Lind i Senesta, Pehr Carlsson i Skåra och Pehr i Grindstugan i Bärbo socken, för 251 RD och 28 öre. De totala tillgångarna värderades till 4044 RD och 20 öre. Det fanns skulder till järnhandlare Skonberg i Nyköping, läkaren Sebell, brukspatron ?, Nils i Fyrsjö, Anders Persson i Goglunda, drängen Lars Nilsson i Kjulsta, adjunkten Hofgren, kommunister Thavenius, sockenskomakare Jöns Larsson, löntagaren Nils Ersson i Kråktorp, pigan Maja och mågen Carl, på totalt 327 RD och 16 öre. Till detta kom ytterligare avdrag på 705 RD. Detta innebär att boets tillgångar efter justering blev 3339 RD, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 1,5 mkr KPI och 35 mkr enligt LI. Av dessa pengar gick 2/3 till dottern Kerstin Persdotter och 1/3 till änkan med samma namn. Det antecknadesockså i bouppteckningen ”Till rättelse intecknat följande skulder på avlidne Pehr Olssons dotterbarns erfordring”. Detta gällde tydligen en dotter som Pehr Olsson hade i ett tidigare äktenskap. Skulderna var på totalt 830 RD och var till mågen Carl Andersson, Lars Lind i Senesta, Nils Larsson i Kjulsta och slaktaren Hagström i Nyköping.
Militieboställe
Från 1774 till 1794 verkar de båda Kjulstagårdarna ha varit militieboställe trots att de var skattehemman. De var således boställe för militärer. Det innebär att de kunde bo på gården och ha det som tjänstbostad eller att de bodde på annan plats och hade avkastningen från gården som lön. Från 1774 till 1785 var det kvartermästaren vid kungliga livregementet, Carl Hindrick Campbell (1721), som hade Kjulsta som boställe. En kvartermästare var ansvarig för kompaniets underhåll. Carl Hindrick, som var gift med den tjugotvå år yngre Lena Lisa Lenngren (1743), bodde inte på Kjulsta. Han bodde på gården Ullevi utanför Nyköping. En gård som han också ägde. Släkten Campbell var en skotsk släkt som invandrade till Sverige på 1600-talet, med Carl Campbell (1593) som stamfader.
Efter Campbell hade en annan kvartermästare, Carl Asplind, Kjulstas båda gårdar som boställe utan att själv bo där. Det var mellan 1787 (år 1786 finns inte med i mantalslängderna) och 1790. Därefter är det boställe för cornetten och baronen Gerhard Lovisin (1759). Gerhard farfars far Erik adlades 1675. En cornett var den lägsta officersgraden inom kavalleriet. Gerhard, som tillhör Östgöra kavalleriregemente, bor på gården tillsammans med sin hustru, friherrinnan Maria Brunner (1768). Medan de bor på gården får de sonen Gerhard Isak Gustaf den sjätte november 1790. Dopvittne var general von Post, kammarrådet Nordenstolpe, ryttmästare Pistolsköld, ryttmästare Klingspor, kapten Morath, löjtnant Sköldebrand, grevinnan Hamilton, friherrinnan Sparre, fröken Fredjenfeldt, friherrinnan DeBesche,borgmästarinnanIggeströmochmajorUtfall. Viddennatid bodde det också tre drängar och fem pigor på gården.
1800-talets första hälft
Släkten Thavenius
1794 köper Lars Thavenius (1752) de båda Kjulstagårdarna. Han tillhörde en sörmländsk prästsläkt. Pappan hette Johan T och var hospitalspräst i Nyköping. Lars var först komminister i Kila och sedan prost i Västerljung. Han var gift med Hedvig Gustava Welin (1763). De får fem barn. Ewald (1788) som är advokatsfiskal. Han får sonen Ewald Teodor (1823) som blir byggmästare och låter bygga ett hus i italiensk renässans med adress Strandvägen 19-21 i Stockholm, det Thaveniska huset. Beata (1791), som gifter sig med mammas kusin, 1:e hovintendenten Per Gustaf Welin (1786), och bosätter sig i Gustavsvik i Vrena. Maria (1792), som dör ogift av lungsot vid tjugosex års ålder. Lars (1794), som blir kyrkoherde i Björnlunda. Hedvig Charlotta (1801), mer om henne senare. Lars bor aldrig på Kjulsta. Han dör i Västerljung av kallbrand 1816. Efter det flyttar hustru Hedvig med dotter Hedvig till Kjulsta. Redan 1806 har hennes svägerska Christina Malmström (1778) flyttat dit med sina fyra barn, Pehr (1798), Gustavia (1800), Karl (1802) och Stina (1804). Hedvigs bror, sergeant Anders Welin (1767), flyttar till Kjulsta 1810. Han har förmodligen deltagit i någon av de krig som Sverige hade vid denna tid. Samma år får familjen sitt femte barn, Hedda. Innan prostänkan Hedvig med dotter flyttar till Kjulsta, som hon ärvt genom testamente, 1818, flyttar hennes bror med familj till torpet Christinelund i Halla (det är numera rivet, men låg alldeles söder om Lugnet 3 km från Kjulsta).
Dottern Hedvig gifter sig 1823 med överjägmästare (det fanns en överjägmästare i varje län, som hade ansvar över jägmästarna och vid denna tid mest hanterade jaktfrågor.) Carl Gerhard Strandberg (1791). Han var uppvuxen på prästgården i Stigtomta, där hans pappa Olov var präst. Carl Gerhard var farbror till Carl Wilhelm August Strandberg (1818) som underpseudonymenTalisQualisbl.a.skrevKungssången. Paretbosätter sig på Kjulsta och får tillsammans nio barn (de första sex, inom sju år, utan något tvillingpar), av vilka tre dör mellan 1835 och 1837). Hedvig dör efter lång tids sjukdom av lungsot (tuberkulos) 1841 innan hon hinner fylla fyrtio år. Carl gifter om sig fem månader senare, med Hedvigs kusin, Hedda Welin (1810). De får på nytt sex barn inom sju år (utan något tvillingpar), varav två dör samma år (1848). Den ena dör av frossa och vattensot. Den andra av kikhosta. Året innan har prostänkan Hedvig Thavenius dött av ålderdom, åttiotre år gammal. Det är hon som ägt gården. Carl Strandberg och Hedda har förmodligen inte råd att köpa gården, utan flyttar 1849 tillsammans med barnen och två mamseller till gården Grova i Lunda socken. Heddas pappa dog 1844 och mamman 1847, så hon har inte den kopplingen till trakten längre.
Lite släktkuriosa. Anders Welin hade förutom dottern Hedda ytterligare två döttrar, Gustava (1800) och Christina (1804). Dessa gifte sig med två bröder inom den adliga släkten Sodenstierna. Gustava gifte sig med Johan Vilhelm (1783), som under en tid var postmästare i Nyköping. Christina gifter sig med Erik Arvid (1785), som var kyrkoherde. I båda fallen var det männens andra gifte. Gustava fick en son som gifte sig med dottern (Anna Beata Esther) till Gustavas kusin Lars Thavenius.
Hedvigs bouppteckning
Bouppteckningen efter Hedvig Strandberg från 1841 visar på följande tillgångar. Guld, bl.a. fickur och diademkam, för 57 RD. Silver, bl.a. 24 matskedar, för 266 RD. Koppar, bl.a. 3 kaffepannor, för 30 RD. Tenn, bl. a. 23 tallrikar och 2 brännvinsflaskor, för 25 RD. Blecksaker, bl.a. 2 vagnslyktor, för 7 RD. Järnsaker, bl.a. 4 kokgrytor, 1 pannkakslägg, 2 strykjärn och 1 eldtång, för 32 RD. Glas, bl.a. 4 1⁄2 dussin vinglas, 1 1⁄2 dussin punschglas och 2 dussin dricksglas, för 17 RD. Möbler (se närmare under byggnader) för 373 RD. Sängkläder, 7 bolstrar, 6 sängdynor, 21 kuddar, 3 överklädda skinnfällar, 3 oklädda skinnfällar, 23 kattunstäcken, 3 filtar, 1 bomullstäcke, för 162 RD. Linne, bl.a. 6 finare dukar, 10 andra dukar och servetter, 2 blångarnsdukar, 7 blångarnsservetter (blångarn = kortfibriga, men spinnbara lintågor som blir över vid linberedning), 9 lärftlakan, 12 par blångarnslakan, 8 par örngottsvar, 1 dussin matdukar, 20 handdukar, 22 kökshanddukar och 2 mangeldukar, för 152 RD. Den avlidnas gångkläder, som till stor del gavs till hennes sköterska under sjukdomen, för 50 RD. Bättre åkdon, bl.a. 1 vagn med sufflett, 1 medevivagn (är en fyrsitsig täckt vagn) med kälkar och 1 utan, 1 parskrinda med sufflett och 1 engelsk ridsadel, för 322 RD.
Rättarens inventarielista, bl.a. 6 oxvagnar, 6 hövagnar, 3 oxok, 7 yxor och 2 sågar, för 159 RD. Stalldrängens inventarier, bl.a. 2 parvagnar och 1 kärra med säte, för 59 RD. I smedjan, bl.a. 3 släggor, 1 bälg, för 17 RD. I nätboden, bl.a. 1 större not, 1 mindre not, 3 ekstockar, 3 mjärdar och 2 ljuster, för 28 RD. Kreatur (se under djur) för 877 RD. Brännvinsbyggnad med tillbehör, för 400 RD. Diverse, bl.a. 2 vävstolar, 2 spinnrockar, 2 köttinor, 5 mjöllårar, 3 tältsängar, 550 kannor brännvin (motsvarar 1430 liter), ett halmhus med 8 tjog halm, 2 tunnor (1 tunna = 1471 liter) korn, 1 tunna blandsäd, 17 tunnor potatis, 1 tunna ärtor, samt en del bönor, för 441 RD. Wallersta Gästgiveri (gård norr om Hallbosjön), som förvärvats under äktenskapet, för 3500 RD. Inventarier på Wallersta för 621 RD. Utestående fordringar på 465 RD. Osäkra fordringar på 801 RD. Tillgångar totalt 8034 RD. Skulder (oklart vilka) 6463 RD. Behållning 1571 RD, vilket i dagens penningvärde motsvarar 183 248 enligt KPI och drygt 6 milj. enligt LI.
1800-talets andra hälft
I början av 1850-talet ägdes Kjulsta av inspektör Johan Petersson (1824). Han hade ingen familj och bodde här ganska kort tid. Han sålde förmodligen redan 1853 till häradsskrivaren vid Jönåkers häradsrätt Lars Peter Forsman (1805), som dock inte flyttade till Kjulsta från Bondeby norr om Hallbosjön förrän 1858. Detta berodde förmodligen på att han lät bygga en ny mangårdsbyggnad. Han lät också bygga en ny ekonomibyggnad 1860. Lars Peter Forsman är också en fiktiv gestalt med brottsligt förflutet från Leif G W Perssons böcker. ”Vår” Lars Peter är gift med Carolina Hilda Wåhlin (1819) från Björkvik. De har barnen Lars Arvid (1842), som blir filosofi doktor, kansliråd, byråchef i Kontroll- och justeringsbyrån och riksdagsman; Agda Maria (1843); Carl August (1846), som blir filosofie doktor, lektor i teologi och filosofi vid Nyköpings högre allmänna läroverk, kyrkoherde i Huddinge och också en skicklig violinist; och Pehr Axel (1861) som blir disponent för ett sockerbruk och riksdagsman.
1868 stämmer firman C.A. Kåberg Maskintapetfabrik och tapethandel i Stockholm Lars Peter Forsman före utebliven betalning av levererade tapeter. Beloppet var på 244 riksdaler riksmynt och 98 öre. Detta motsvarar i dagens penningvärde ca 14 000 kr enligt KPI och närmare 400 000 kr enligt LI. Stämningshandlingarna ger en detaljerad bild av vilka tapeter det handlade om och till vilka rum de skulle. Det ger en inblick i hur det numera nedbrunna huset var utformat. Vi får reda på att det fanns följande rum: stora salen, lilla salen, stora förmaket, lilla förmaket, sängkammar, två jungfrukammare, stora och lilla tamburen. Utifrån uppgifterna av antal rullar och längd på bårderna skulle vi kunna räkna ut storleken på rummen. Tapeternas tillverkningsnummer är också angivna. Eftersom tapetfabriken fanns kvar till 1981 och att deras mönster fortfarande säljs, så skulle det nog gå att få en bild av hur tapeterna såg ut i de olika rummen. Varför Forsman inte betalade och hur det gick med stämningen vet jag inte. Han kanske hade fått ekonomiska problem och att det var bakgrunden till att han säljer gården några år senare.
Familjen flyttar till Uppsala 1871. Forsman säljer gården till J. Abrahamsson, som säjer den vidare året efter till Carl August Kindberg (1839). Denne bor där baraitreårtillsammansmed hustrunAnnaCharlottaSvensson(1846), dottern Anna Augusta (1869) och sonen Carl Axel Gottfrid (1874). Gården säljs vidare 1875 till Jonas Olof Åmansson (1830). Han bor här med hustrun Augusta Wilhelmina Tiderman (1835), dottern Hilda Augusta (1855), sonen Carl Victor (1858) som gifter sig med sin kusin Johanna (de får dottern Ulrika i Bettna 1888) och sonen Ernst Albert (1860). De bor här till 1879.
En olycka
Fredagen den 19 oktober 1865 var den 10-åriga Karl Gustaf Goglund, boende i Enby grindstuga och son till änkan och fattighjonet Anna Stina Ersdotter (1821), och lekte i körhuset vid Kjulsta. Han klättrade upp på bjälklaget ovanför vandringshjulet (ett tröskverk) varifrån han hoppar eller faller ner på hjulet. Köraren stannar verket genast, men kunde inte göra det så hastigt att han kunde undvika att pojken blev sönderkrossad mellan hjulet och de strävor som fanns ovanför. Karl Gustaf avled inom fyrtiofem minuter. Anna Stina blev ett år tidigare änka för andra gången. Dödsfallet för hennes man skräddaren Carl Goglund (1815) beskrivs på följande sätt i kyrkböckerna. ”Efter att aftonen 29/3 i snöyra begivit sig från Eneby påväg till hemmet omkom Goglund under följande natten och återfanns förstden 7 april liggande utanför Harsta trädgård.”Efter Karl Gustafs död har Anna Stina kvar åttaåriga Johan och femåriga Anna hemma.
Greve Lewenhaupt
1879 köps gården av greven och kaptenen Emil Lewenhaupt (1844). Han kommer från Julita gård, som han ägde 1/3 av 1851-76. Emil var systersonson till Mattias Palbritzki och blev arvinge till Julita tillsammans med sin farbror och tre kusiner, när släkten Palbritzki dog ut. Ingen kunde köpa ut de andra, så gården såldes till fabrikör Bäckström, pappa till Arthur Bäckström som skänkte Julita till Nordiska museet. Han pappa var Fabian Mattias Emil Lewenhaupt (1912), som dog av gastrisk nervfeber (tyfus) sju månader innan Emil föddes. Tio månader innan sin död har Fabian gift sig med Justina Trafvenfelt (1816). Hon flyttar med Emil till Kjulsta 1879. Emil gifter sig 1885 med den femton år yngre Ida Gosling (1859) i Brighton i England och bröllopsresan går till Paris. De får 1886 sonen Erik.
I Post- och inrikes tidningar från 1887 meddelas att det utbrutit svinpest på Kjulsta gård. Det handlar om grisar som införts från Skåne, av vilka sexton avlivats. Året efter berättar Östgötakorrespondenten att Greve Lewenhaupt på Kjulsta gård, med hjälp av propsteierhavre från Utsädesföreningen fått en avkastning på 18 tunnor per tunnland medan havre av eget utsäde avkastat endast 12 tunnor (”och detta var likväl god svart plymhavre”).
1888 hände något dramatiskt på Kjulsta, som beskrevs i tidningar i hela landet, från Lunds Weckoblad till Norrbottenskuriren. Det beskrivs på följande sätt i Östergötlands Veckoblad nr 16, fredagen den 20 april 1888(språket är något moderniserat). ” Den 12 dennes vid 2-tiden på eftermiddagen varsnades eld á vinden till mangårdsbyggnaden á egendomen Kjulsta i Stigtomta socken, tillhörig greve E Lewenhaupt. Elden utbredde sig med stor våldsamhet så att inom 10 minuter stod hela övre våningen i ljusan låga. Och efter 2 timmar var byggnaden förvandlad till en grushög. Den otroliga snabbhet, varmed lågorna grep omkring sig, gjorde att endast en högst obetydlig del av den dyrbara lösegendomen kunde räddas. Av tavelsamlingen räddades med svårighet 10 av de dyrbaraste tavlorna. Blott helt ringa av den mängd antika möbler och porslin som fanns i det nedbrunna huset, bärgades. Men allt linne samt gång- och sängkläder gick förlorade. Branden tros ha uppkommit genom något fel i skorstenen, en spricka, varigenom eld skulle ha utträngt och antänt. Troligen har elden länge legat och pyrt, innan den bröt ut, ty i flera dagar hade en svag brandlukt märkts. Man hade dock inte kunnat uppdaga ursprunget till denna lukt. Både fastighet och lösegendom var försäkrade, den förra i länets brandstodsbolag för 20 000 kr, den senare för omkring 24 000 kr, men ägaren gör dock en mycket stor och delvis oersättlig förlust,till följd av att en mängd unika, dyrbara, antika saker brunnit upp.”Lewenhaupt har inte tagit några nya lån sedan han köpte gården. Efter branden tar han dock två nya lån, vilket kan bero på att försäkringarna inte täckte hela kostnaderna för att bygga ett nytt hus. Han hade köpt Kjulsta 1879 för 96 500 kr och sålde det 1891 för 61 000 kr (djuren hade sålts på separat auktion). Vad berodde den stora nedgången i pris på? Tre tänkbara förklaringar. 1.Djuren ingick vid det första tillfället, men inte vid det andra. 2. En allmän nedgång i priset på lantbruksfastigheter. Efter att priserna gått upp på lantbruksfastigheter under ca femtio år, så uppstod en allmän nedgång. 3. Mangårdsbyggnaden var inte uppbyggd efter branden.
När branden inträffar är grevinnan höggravid. En och en halv månad senare föderhonsonenLouis. DetskeriStockholm,ditfamiljenförmodligenhar flyttat. Två år efter branden drabbas familjen av ny sorg då Louis dör endast två år gammal av svaghet under en vistelse i England. Familjen säljer gården 1891 och har i samband med det en auktion, där de säljer alla djuren, vagnar, m.m. Emil blir senare ägare av plantagen Valencia i Nicaragua. Sonen Erik går i pappas fotspår och kommer att äga två plantager i Kalifornien och även Effingham Manor i England.
Ny ägare 1891 är Arvid Rizell (1846). Han har studerat vid tekniska högskolan och är gift med den aderton år yngre Elin Lovisa Magdalena Rydgren (1864). De har sönerna Hugo (1887) som blir fanjunkare vid Regementet i Strängnäs, Sven (1887) och Folke (1995). Arvid får senare en kommissionärsbefattning vid Linköpings slakthus. 25 augusti 1893 meddelar högsta domstolen sin dom i ett ärende mellan K. E. Anell, Hjulsbro och Arvid Ritzell, Kjulsta. Det är okänt vad domen gällde. Sonen Folke blir bankdirektör vid Sörmlands Enskilda Bank i Nyköping ochköper 1950 Villa Sturegatan, en villa i ”Diplomatstaden” i Nyköping(Rosenkällavägen 9), ritad av Gunnar Asplund 1913. Han var ledamot av stadsfullmäktige 1947-54.
1900-talet
Från 1908 till 1912 ägs Kjulsta av Karl Johan Ludvig Sandström (1863) och hustrun Ulrika Albertina Karlsson (1863). De har barnen Karl Elias Nikolaus (1895) och Elsa Ulrika Olivia (1897). Familjen flyttar in från Råby Rönö och flyttar ut till Öster Malma. 1912 till 1919 ägs gården av kaptenen och agronomen Herbert Atmer (1879). Han var senare en aktiv pronazist. Han var med och grundade Samfundet Manhem 1934, som ville vara ett opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige. Han var med i den pro-nazistiska svensk-tyska föreningen 1937 och prenumererade på den antisemitiska tidskriften Nation kring 1940. Under denna tid bodde han på Östermalm i Stockholm. Släkten härstammar från svenska Pommern, vilket kan ha påverkat Herbert i protysk inriktning. Herbert gifte sig Ester Lotten Thulin (1886) och de får sönerna Georg (1920) och Rolf (1922). Rolf dör 1950.
Familjen Johansson
1919 köps Kjulsta av Emil Johansson (1872). Han är sedan 1916 gift med Sofia Elisabet (Lisen) Andersson (1882). De flyttar närmast ifrån Svärta. De får 28 februari 1921 sonen Yngve Hugo. Han dör en vecka senare. Lisen blir snart gravid igen och föder 4 januari 1922 sonen Arne. Hon dör dock själv sjutton dagar senare av blodpropp. Två månader tidigare har Emils yngre ensamstående syster Gunhild (1875) flyttat till Kjulsta, efter att tidigare skött en annan broders (Hugo) hushåll, och arbetar där som hushållsbiträde. Hon dör på gården 1941. En äldre syster till Emil, Matilda Karlsson (1870), flyttar in på gården 1930. Hon har fyra år tidigare blivit änka efter sin man, lantbrukaren Karl Georg Karlsson. Hon blir nu husföreståndare. Hon beskrivs som en snäll person som gärna styrde och ställde och som hade lite skinn på näsan. Hon bor kvar på gården tills den säljs 1945 och flyttar då till Vetlanda.
Emils äldsta syster Selma (1865) gifter sig Magnusson och får nio barn. Efter att hon dött 1906 och maken 1908, ”delades” barnen upp på släktingarna. Karl Magnusson (1900) arbetar som bokhållare och förman på Kjulsta. Han var också lokalordförande i SLU och spelade amatörteater. Han var en pliktmänniska med stark ansvarskänsla och blev kvar på gården ända till 1942, då han gifte sig och flyttade till Valla och arbetade som föreståndare för Lantmännen. Gustav Adolf Magnusson (1905) är lantbrukselev på gården, men flyttar till Nordamerika 1928. De två bröderna,KarlochGustavAdolf, komtillgårdennärdenköptes1919, medan systern Lizzy Magnusson (1899) flyttar till Kjulsta 1922 och arbetar som husföreståndare. Hon flyttar från gården 1929 för att arbeta som ekonomiföreståndare på kanalbåtarna som gick på Göta Kanal.
Emil Johansson var hemmansägarson från Stora Syltvik i Gryt i Östergötland. Han äger Mellangården i Stora Syltvik på 1 mantal. Hanlämnade trakten där på grund av gårdens perifera läge och dåliga vägar. Att brodern Hugo arrenderade en gård i Sörmland kan också ha påverkat. I mars 1916 köper Emil Östergården i Bergshammars by utanför Nyköping. Redan i oktober samma år köper han gården Skåra nära Kjulsta för 32 000 kr. Den gården har han mindre än två år, då han köper Husby Säteri i Svärta på 1 1⁄2 mantal plus Klavesta på 1 mantal för 72 000 plus 20 150 kr. Denna gård äger han bara i åtta månader innan han köper Kjulsta. Bakgrunden till alla dessa gårdsbyten är oklart. Trivdes han inte? Var det en bra ekonomisk affär att köpa och sälja gårdar? På Kjulsta blev han kvar länge! Han skaffade tidigt traktor till lantbruket och en personbil köpte han 1939. Det var en Oldsmobil modell 1934 inköpt från Erik Källander i Nyköping för 2 000 kr. Mjölken kördes varje morgon till mejeriet i Stigtomta med släpkärra efter bilen. Emil beskrivs som lång och kraftfull, men inte alltid helt diplomatisk. Han har många framstående uppdrag i Stigtomta kommun som företrädare för centerpartiet. Han är ledamot av kommunfullmäktige, kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen, pensionsnämnden, taxeringsnämnden, folkskolestyrelsen, och kyrko- och skolrådet. Han är också godeman vid lantmäteriförrättningar. När han fyllde sjuttio år 1942 fick han gratulationstelegram från statsminister Per Albin Hansson och den centerpartistiske jordbruksministern Axel Pehrsson-Bramstorp. Det sista med lydelsen ”Med innerliga gratulationer på din 70 årsdag utlovar jag bättre priser på spannmål, mjölk, ägg och fläsk. Broderligen Bramstorp”. Det man undrar över är hur han upplevde det att först förlora sin förstfödde son efter en vecka, förlora sin hustru ett år senare och då som femtioåring stå som ensam förälder till ett nyfött barn. En annan fråga som inställer sig är hur det var för honom att under lång tid på gården leva med två av sina systrar. Det finns ingen uppgift om han träffade andra kvinnor efter att han blev änkling. När Kjulsta säljs flyttar Emil till Furubo, en villa i centrala Stigtomta (nu med adress Granhammarsvägen 7), där han dör 1949, sjuttiosju år gammal. Emil ligger begravd vid Stigtomta kyrka.
Sonen Arne kändes sig ganska ensam på gården, utan syskon och med kusiner som var betydligt äldre. Han tyckte om att fiska och bada i Hallbosjön, där han också åkte isjakt på vintern. Arne tar realexamen vid läroverket i Nyköping. Under den tiden bor han inneboende hos familjen Olrog som flyttat från Helgesta in till Nyköping. Senare går Arne lantbruksutbildning på Önnesta lantmannaskola i Östergötland. Det naturliga hade varit att han hade tagit över gården. Vid försäljningen av gården är Emil sjuttiotre år och Arne står som rättare. Det finns två olika tankar kring varför Arne inte tog över gården. En är att det inte gick att klara ekonomiskt. Gården hade lån till banken på 80 000 kr och dessutom hade systrarna lånat ut pengar till gården. Gunhild hade lånat ut 10 000 kr, Matilda 12 570 kr som 1940 ökade till 15 000 kr, Frida Johansson 2 500 kr och Stina gift Nilsson i Trollhättan 6 000 kr. 1941 lånade Emil 2 000 kr vardera av sonen Arne, systerdottern Lizzy Magnusson och systersonen Karl Magnusson. 1934 tog Emil ett lån på 12 000 kr av C. B. Trygg i Uddbol i Stigtomta, som han successivt betalade av. Den andra tanken är att Arne inte var så intresserad av lantbruk, utan mera av trädgårdsskötsel och biodling. Senare i livet sa Arne att han ångrade att man sålde gården. Vid försäljningen står både Emil och Arne som ägare av gården. När gården säljs 1945 flyttar Arne till Svärtinge gård, Östra Eneby i Östergötland. Han gifter sig med Britt-Marie Adolfsson 1948 och drev på 50-talet företaget Alsen & Kjulsten i Norrköping som importerade begagnade Massey Ferguson traktorer. Biodling, som först varit en hobby för Arne, blev under 70-talet ett heltidsjobb. I samarbete med SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, bedrevs bidrottningodling i Hov utanför Vadstena. Innan han flyttar från Kjulsta har han tagit namnet Kjulsten. Han första tanke var att ta namnet Kjulsta, men detta ansågs av myndigheterna låta för norskt.
Familjen Otterstöm
1945 köps gården av familjen Otterström, bestående av Rolf Georg (1909), Helny Matilda (1908) och dottern Gunilla. Rolf kom från Stockholm och ville helst bli läkare som pappan, men det fick han inte för sina föräldrar. Han utbildade sig i stället till jurist, vilket var ett fält som han inte var så intresserad av. Helny kom från en lantbrukarfamilj, Fredriksson. Hon utbildade sig till handarbetslärare och gick på Margaretaskolan, som var en hushållsskola. Rolf arbetar som jurist, men Helny vill gärna tillbaka till sina rötter och till jordbruksverksamhet. De köper gården Hammarby Storgård utanför Eskilstuna i början av 1940-talet. De trivdes inte riktigt där, kanske beroende på den täta samlingen av bostadshus.
De letar efter en annan gård och hittar Kjulsta. Det är mamma Helny som är den i familjen som har störst intresse för lantbruk. Hennes stora passion var djur och växter. Hon hade en stor häst av rasen oldenburgaren, som hette Donald. Den blev Gunillas första ridhäst. Rolf var kanske inte så intresserad av lantbruk, men han var aktiv i kommunen bl.a. som ordförande i Stigtomta kommunalnämnd. Han spelade också gärna tennis. bl.a. med Stig Burbäck på gården Eneby i Halla och var medlem i ordenssällskapet W6. Rolf tyckte om att jaga, ibland med smeden Martin Sandberg, vilket kanske bidrog till att denne fick bygga en sommarstuga på Näsudden. Rolf umgicks med gäng, som av chefen på Jordbrukskassan kallades OJOJ. O = Otterström, J = Jarlö (på Kyrkobyn i Stigtomta), O = Olai (på Harsta) och J = Julin (på Ellesta).
I parken ned mot sjön stod en tjur fasttjudrad. Han rymde ibland. Luffare kom på besök och fick mat och sovplats på logen. Man hade mycket roligt i trakten, med logdans i Ekeby som en given attraktion. Fisket, som var bra vid denna tid med bl.a. ål, tog man själva hand om. Helnys mamma, Agnes Fredriksson (1871), bodde också på gården sedan hon blivit änka.
Rolf tyckte inte om det praktiska med lantbruket. Han kom1959 i kontakt med Svante Eriksson och fick ett bud på gården. Han tackade jag till detta utan att informera hustru och dotter. De ställdes inför fait accompli. Det var tungt för dem, som alls inte ville sälja gården. Kanske hade gården inte utvecklats på det sätt som Rolf ville. De flyttade sedan en kort tid till Söderby i Gåsinge utanför Gnesta. Men mamma tryckte på och ville till lantgård igen. Familjen köper då Gamla Låsta säteri utanför Strängnäs. Rolf arrenderar ut jordbruket och ägnar sig åt skogsbruk. Han var med och startartade Strängnäs Golfklubb. Helny avled 1999 och Rolf 2006.
Familjen Eriksson
1959 köps gården av Svante Eriksson (1910) och hustrun Greta (1911). De kom båda från lantbrukarhem och hade tidigare arrenderat Svärdsbro gård ochSjösagårdiSvärtafrån1947.De letadeefterenegengårdochhade tittat på Helgesta när det var till salu 1955. Svante och Greta har två söner när de flyttar till Kjulsta. Rune, som är sjutton år gammal och har påbörjat målarmästarutbildning. Arne, som är tretton år, och har börjat på läroverket i Nyköping.
Svante ansågs vara en duktig lantbrukare, som också var jakt intresserad. Han byggde om ladugården helt för att få plats med 44 kor plus rekryteringsdjur. Det byggdes en spannmålstork, som fortfarande används. Marken mot Hallbosjön vallades in för att erhålla mer odlingsbar mark. Under denna tid (1963) utökas gården med Helgetorp, samtidigt som det gamla soldattorpet Stenbacken säljs (se dessa rubriker). Svante var engagerad i kommunpolitiken som centerpartist. Han var ordförande i kommunalnämnden och satt i kommunstyrelsen vid Stigtomta kommuns övergång till Nyköpings kommun. Svante var också engagerad i Mjölkcentralen i Nyköping. Greta, som inte hade körkort, skötte hushållet på gården. Det fanns lantbrukselever som bodde på vinden. Greta hade inga större engagemang utanför gården, men beskrivs som en arbetsmyra, som gärna vävde.
1962 är Rune klar med sin målarmästarutbildning och bildar familj med Liane. Samma år tog Arne realexamen. Föräldrarna hade förhoppningar om att han skulle ta över gården. De påverkade honom att påbörja en ettårig skogsutbildning, grundläggande kurs på Hvilands lantbruksskola ,göra praktik på andra gårdar, gå driftledarkurs på Ulfhälls lantbruksskola och arbeta som rättare på Ultuna Egendom. 1969 tar Arne lantmästarexamen på Alnarp i Skåne. Under i tiden i Skåne träffar Arne Bodil, som studerar till sjuksköterska i Lund. Innan dess, våren och sommaren 1968, har Arne fått ett USA-stipendium av Massey Ferguson, som tillverkade jordbruksmaskiner. De var tre stipendiater, en för varje landsdel. De fick gå på college, med lantbruksutbildning, i San Luis Obispo i Kalifornien.
1970 flyttar Arne hem till Kjulsta och börjar arbeta på gården. Arne tar över gården 1971samtidigt som Rune tar över Lill-Kjulsta (se denna rubrik).Samma år gifter sig Arne och Bodil. De får tillsammans barnen Anna och Anders. 1975 byggdes ladugården ut till 72 koplatser, en ny ladugård för ungdjuren byggdes också och en stor tornsilo uppfördes. På 80-talet byggdes maskinhall med tillhörande verkstad. I början på 90-talet var ladugården ganska sliten, samtidigt som det var en tuff tid för mjölkbönder med stora överskott. Arne valde ändå att göra en storsatsning 1992. Han byggde en ny lösdriftsladugård med mjölkgrop med plats för 160 kor samt foderutrymme. För detta fick Arne medalj av Hushållningssällskapet i koskötsel.
2000-talet
År 2000 byggds foderutrymmet om och inreddes med 60 båssängar. Detta gjorde att antalet kor kunde utökas till 220 st. 2013 höftopererades Arne med lång påföljande sjukskrivning. Sonen Anders begärde då tjänstledigt i tre månader från sin anställning på Väderstaverket, för att hjälpa till på gården. Efter en månad sa ha upp sig från Väderstaverket för att helt fortsätta att arbeta på gården. Det är svårt att få arbetskraft till gården, så från 2008 köps personal in från ett baltiskt bemanningsföretag. Detta år inträffade också en tragisk olycka på gården. Arne arbetade med att få ordning på tornsilon. Han behövde åka därifrån kort tid. Under tiden skulle en anställd klättra upp i silon och titta vad som hänt. Samtidigt kommer Arne tillbaka och startar silon ovetande om att en arbetare finns uppe i den. Arbetaren omkommer. Det hela utreds av polisen och arbetsmiljöverket, men i båda fallen läggs utredningarna ner.
Maskinstationer används för vallskörd och gödselspridning. Skördetröskning körs av näraliggande Bärsta gård, med vilka man också har såmaskin tillsammans. Arne har varit aktiv i Farmek, Mälarskog, lokala LRF och suttit med i styrelsen för Jönåkers Häradsallmänning. När Arne 2010 uppnått pensionsåldern tar Anders över gården. Några år senare bygger Arne och Bodil ett hus på Kalkungsbacken (se mera om detta under denna rubrik). I år, 2017, har således Kjulsta ägts av samma familjs i femtioåtta år, vilket är den längsta tid som någon familj ägt gården, åtminstone under de senaste tre hundra åren. Anders med familj driver nu Kjulsta med ny energi, nya investeringar, omfattande förändringsarbete som bl. a. innefattar övergång till ekologisk drift.