Rika och fattiga

Rika

Uppgifterna i denna bok bygger till stor del på uppgifter om vilka som bodde i de olika husen från husförhörslängderna, som kyrkan svarade för genom prästen. Det finns dock möjlighet att hitta uppgifter om vilka som bodde i olika hus även via mantalslängderna. Dessa upprättades av staten från 1600-talet och låg till grund för beskattning. Det gick till så att man en gång per år samlades från alla gårdar för att gå igenom vilka som bodde på gårdarna. Man fick betala för antal personer i hushållet. Under vissa perioder fick man också betala en form av lyxskatt för viss konsumtion. 

Med hjälp av mantalslängderna kan man komplettera och korrigera uppgifter från kyrkoböckerna. De gamla böckerna är ibland svårläsliga och det saknas uppgifter för en del år, t.ex. från 1752 t.o.m. 1765.

Jag har tittat på vilken ”lyx” som fanns i Halla socken 1820. Det fanns fyra i Halla som hade sidenkläder, bl.a. änkan Wennerström som bodde på en av Ödesbygårdarna (3). Det fanns hela sextiotvå som hade mindre siden, därav tre på Kristinelund (11), en vardera på Sörkärr (14), Sjölund (16), Trädgårdsstugan (6), Södra Harstugan (12), Flygarstugan (26) och Vretstorp (8). Det fanns också en vardera på Stavstugan (19) och Stenbacken (27), som ju hörde till Stigtomta socken. Fyra i Halla socken drack kaffe eller te, varav en på en av Ekebygårdarna (2) och en på en av Ödesbygårdarna (3). Två i socknen ägnade sig åt kortspel, bl.a. rustmästare Santesson på Wäsby. Trettioåtta personer i socknen brukade tobak. På de större gårdarna fanns det pannor för brännvinsbränning. På en av Ekebygårdarna fanns det en med kapacitet för trettiotvå kannor och på en av Ödesbygårdarna med trettiofyra kannor (en kanna var 2,6 liter). Man skulle också ange om man sidentapeter, sidenmöbler och förgyllda möbler. Det var det dock ingen som hade i Halla vid denna tiden.

Hur kunde statsmakten ha koll på vad människor hade för saker i sina hem? Jo, det fanns ett raffinerat angiverisystem, som innebar att den som angav någon annan också fick de saker som angivandet handlade om.

Fattiga

Kyrkans roll

Under medeltiden organiserades fattigvården av den katolska kyrkan. Kyrkan tog upp tionde av bönderna och en del av detta gick till de fattiga. Det sågs som en god gärning, inte någon rättighet för de fattiga. Efter reformationen var fattigvården fortfarande kopplad till kyrkan, men hade inte samma omfattning. Vikten av arbete betonades. Arbete motverkade synd och danade en moral som var ”Gud behaglig”. Att vara blind, försupen, lösdrivare, imbecill, vansinnig eller föräldralöst barn var ett syndastraff, som de i hög grad själva gjordes ansvariga för. Tiggeri förbjöds, men tolererades ändå och reglerades i form av ”tiggarpass”, som var ett pass som utfärdades av prästen och som gav innehavaren rätt att tigga inom en viss socken. Som bevis på att man hade denna rätt kunde tiggaren bära en tiggarbricka på bröstet.

Böndernas ansvar

På en del håll tillämpades rotegång, viket innebar att den fattige fick tillbringa ett bestämt antal dagar, i tur och ordning hos varje bonde i en viss del av socknen (en rote). För tjänstehjonens försörjning svarade husbonden, så att de, deras hustrur och barn inte föll fattigvården till last. Det tjänstehjon som från sitt 30:de år till sin ålderdom troget tjänat samma husbonde, hade rätt att hos honom åtnjuta vård till sin död. Detta gällde dock endast om husbonden ansåg sig ha råd till detta.

Legostadgan var en lag som reglerade förhållandet mellan husbonden och hans tjänstehjon (anställda) på landsbygden. Den första stadgan kom 1644 och den sista som gällde ända till 1926, kom 1833. Husbonden hade rätten att aga den anställde fram till 1858, då rätten inskränktes till att omfatta pojkar under 18 och flickor under 16 år, vilka kunde agas fram till 1920. Här några exempel ur 1833 års legostadga:

10 § Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudsfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor husbonde skäligen föresätter. Är tjänstehjon försumligt, gensträvigt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhåller sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, äger han därom vid domstol utförer.

52 § Avviker tjänstehjon ur tjänst förr, än tjänstetid ute eller det redo för sig gjort, have husbonde våld att hämta det åter, och blive i tjänsten till flyttningsdag, samt miste halva lönen och gälde skadan.

Fattigkassa – fattighjon

Åtminstone från 1769 fanns det en fattigkassa i Halla. 1830 var den på 349 RN (motsvarar 41 000 kr idag). 1799 begärde änkan Chatarina Andersdotter i Halla fattigdel. Men sockenstämman konstaterade att hon både hade utestående fordringar och lös egendom och att hennes begäran inte kunde beviljas. De förslog i stället ”att hennes penningar skulle infordras och hennes lösa egendom försäljas och till hennes föda används”. 1812 beslutar man i sockenstämman att om någon skall antas som fattighjon skall dennes tillgångar tillföras fattigkassan och när personen dör skall dennes tillgångar också tillföras fattigkassan.

1834 fanns det sex fattighjon i Halla socken som fick hel fattigdel. Den bestod för ett år av:
– 110 kg rågmjöl
– 37 kg kornmjöl
– 2,5 kg torrt kött
– 8 liter ärtor eller gryn
– 16 liter potatis
– lite pengar till salt och några penningar till jul, påsk och midsommar

1884 fanns det fyra personer som fick hel fattigdel, som detta år bestod av:
– 127 kg rågmjöl
– 8 liter korngryn
– 15,5 liter ärtor
– 94 liter potatis
– 5 kg fläsk
– 8,5 kg sill
– 5 liter salt
– 3 kronor i mjölkpengar

Dessutom var det en person som fick halv fattigdel och ytterligare nio personer som fick någon fattigvårdsunderstöd 1884.  Fattigstugan fick dessutom 7 famnar ved och 13 liter fotogen (vilket i bästa fall räckte till att en fotogenlampa lyste 300 timmar). 

1896 fanns det också fyra personer som fick hel fattigdel (dessutom fick två personer mindre än full fattigdel), som detta år bestod av:
– 25,5 kg vetemjöl
– 102 kg rågmjöl
– 9 liter korngryn
– 135 liter potatis
– 5,1 kg fläsk
– 9 kg sill
– 6 liter salt
– 6 kronor i mjölkersättning

Värt att notera är att mängden potatis ökade under de tre perioderna. Detta berodde förmodligen på att potatis blev allt vanligare som gröda. Vete finns på de fattigas bord först 1896. Vete var länge ett mindre vanligt sädesslag och mest till för mera välbärgade.

1892 föreslog skollärare Frisberg att änkan Kristina Jansson på Lugnet skulle få hel fattigdel, men Kommunalstämman tyckte inte det då hennes son skulle kunna bidra till hennes underhåll.

Korrektionshus

En del fattiga hamnade på korrektionshus. Ett sådant fanns i ”gamla residenset” vid Nyköpingshus mellan 1808 och 1862. Det kallades ibland för ”arbets- och förbättringshuset”. Hit kunde människor, kallade ”korrektionshjon” dömas till upp till ett årsarbete med ull- och linberedning samt kristendomsundervisning. De som dömdes hit var män och kvinnor som visade ”lättja och liderlighet”. Uppstigning klockan fyra på morgonen och arbete fram till klockan nio på kvällen. På söndagseftermiddagarna var man ledig. Det fanns plats för fyrtio personer.

Fattigvårdsauktioner

I slutet av 1700-talet blev det allt vanligare att barnen från städerna, främst Stockholm, utackorderades på landet. Från 1750 och framåt blev det också en stor ökning av oäkta födslar. Vid 1800-talets slut bodde mer än 40 000 barn i fosterhem.

I mitten på 1800-talet startade barnauktionerna som en följd av fattigvårdsförordningen 1847. Fattigvårdsauktioner skedde på en del håll genom att barn utackorderades på offentliga auktioner till lägstbjudande. Det innebar att den som begärde lägst bidrag för att ta han om ett barn fick göra det. I fattigvårdsförordningen från 1847 stod det för första gången något om barnens rättigheter. De skulle ha en stadigvarande bostad, kristlig uppfostran, trygghet och skolgång. 

Ny fattigvårdsförordning

Genom fattigvårdsförordningen 1847 fick fattigvården en viss gemensam reglering över landet och från 1863 skulle varje socken ha en fattigvårdsstyrelse. Hjälpen betraktades fortfarande som en barmhärtig gärning och den fattige fick inte visa missnöje om han/hon tyckte att hjälpen var för liten. Kommunen skulle bara ge nödtorftig hjälp och bara om det inte fanns någon anhörig som kunde hjälpa. Man kunde också få hjälp först efter att ha bott i kommunen i tre år utan att ha fått fattigvård. Då fick man sin hemortsrätt. Om inte, så krävdes hemkommunen på ersättning. Detta system ledde till många ”fattigvårdsprocesser”. Den hemortsrätt man hade när man fyllde 60 år skulle man behålla resten av livet.

Artonde oktober 1868 behandlar kommunalstämman frågor om ansvaret för de fattiga. ”Sedan på kommunalstämman den 9 sistlidne augusti det förslag blivigt väckt att varje hemmansinnehavare i socknen borde åtaga sig att skaffa husrum åt sina gamla orkeslösa tjänare med andra på deras ägor boende personer vilka på ålderdomen därav äro i behov, för att befria fattigvården från husrums beredande åt dessa och därigenom göra det närvarande Norra fattighuset obehövligt, hade samma förslag blivit kungjort till överläggningsämne för idag då motionären ytterligare motiverade frågan och anhöll om församlingens utlåtande därefter. En ledamot yttrade därvid å sin principals vägnar att han ej kunde ingå på detta förslag, utan skulle någon förändring ske med fattigvården, borde steget tagas fullt ut så, att antingen envar är skyldig att sörja för de sina eller att församlingen i avseende på fattigvården delas i Kretsar eller Rotar, i enlighet med 2 § 1 mom. i nu gällande fattigvårdsstadga. Ehuruväl motionären då frångick sin uttalande åsikt? Och ingick på denna förslag, ansåg församlingen sig dock idag icke kunna fatta något avgörande beslut i frågan, såsom varande alltför ny och av så genomgripande beskaffenhet, att en och var behövde tid att närmare tänka sig in i densamma, innan han fattar sitt beslut”. Beslutet blev alltså, att frågan skulle vila tills vidare samt framdeles ytterligare förekomma, då ordföranden eller någon församlingsledamot väcker förslag därom. 

1871 beslutade kommunalstämman mot bakgrund av att en statardräng på Ellesta dött och efterlämnat en änka och fem minderåriga barn följande: ”att för undvikande av uppbyggandet av det ena fattighuset efter det andra, församlingen ej bör hava mer än ett fattighus, nämligen det södra, där fattiga ålderstigna personer i mån av utrymmet varda för sin återstående livstid intagna, samt att nu steget tages ut och göres den överenskommelsen, att varje hemmansinnehavare skall sörja sina på deras hemman och ägor varande fattiga och behövande hushåll med nödigt husrum, med skyldighet för den gemensamma fattigvården att lämna dem det understöd, de kunna vara i behov av.”

Fattigvårdsstyrelse

Fattigvårdsstyrelsen hade målsmans- och husbonderätt över dem som fick fattigvård. De fattiga fick inte rösträtt förrän 1945. Besluten var offentliga. Fattigvård skulle inte lämnas den vars behov av hjälp förorsakats av dryckenskap eller lättja. Fattigvårdsstyrelsen skulle enligt 1871 års förordning noga göra sig underrättad om den bidragssökandes levnadsförhållanden och behov. Vidare ålåg det styrelsen att föra förteckning och i övrigt ha tillsyn över dem som fick fattigvård. Fattigvårdsstyrelsen skulle även ingripa om barn på ett eller annat sätt vanvårdades.

1918 års fattigvårdslag innebar vissa förbättringar, en klagorätt infördes, fattigauktioner och rotegång förbjöds, hjälpen skulle vara ”erforderlig” och inte bara ”nödtorftig” och kommunen ålades att ha ålderdomshem av godtagbar standard.


Fattighuset

Kyrkolag

1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag rekommenderade, medan 1734 års lag ålade församlingarna, att inrätta fattigstugor. Stugorna skulle placeras invid kyrkorna och särskilda fattigbössor skulle sättas upp vid kyrkportarna. 1696 kom en fattigstadga som innebar att kollektmedel skulle upptas vid särskilda högtider till förmån för socknens fattiga. Det var bara personer som inte var arbetsföra som fick tas in i fattigstugorna. 

Fattighuset idag

Första fattighuset

Fattighuset (fattighus och fattigstuga används synonymt) i Halla nämns i slutet av 1700-talet. 1795 diskuterar man om behovet att bygga ett nytt fattighus. På 1820-talet reparerar man golv, byter syllar och yttre beklädnad på fattigstugan. 1830 brädfodrar och rödmålar man och 1833 lagas golv och tak. Taket bestod av torv och halm. Vid en sockenstämma 1844 anför majoren och ägaren av Ekeby följande: ”För min del anser jag det högst nödvändigt att vidtaga någon anstalt för utvidgning av fattighjonens utrymme enär, som erfarenheten visar, fattig personalen årligen ökar och det dessutom torde vara angeläget att de sjuka och lame, alltid sängliggande, borde i ett särskilt rum från de övriga skiljas, både för hälsans och trygghetens skull; så föreslår jag tillbyggnad eller uppsättande av ett rum med möjligaste besparing men ändamålsenligt”.

Andra Fattighuset

1850 behöver golvet repareras på nytt. 1851 diskuteras om man antingen skall bygga ut fattigstugan eller bygga ytterligare ett hus. Åkerö skulle stå för det mesta av virket om övriga gårdar stod för resten. 1852 bestämde man sig för att bygga ett nytt hus intill det gamla. Socknen hade under en tid två fattighus. Det norra och det södra. Var det norra låg är oklart, men det såldes på offentlig auktion 1872. Anledningen till att huset såldes var dels att kommunalstämman tyckte att det räckte med en fattigstuga med hänsyn till antalet personer som behövde denna hjälp och dels att det norra huset inte var beboligt vintertid utan reparationer. För huset fick man 75 riksdaler (motsvarar ca 3500 kr idag), som användes till orgelverk och reparation av prästgården.

Det södra fattighuset, som efter 1872 benämndes fattighuset, är det röda låga huset som fortfarande ligger på östra sidan om stora vägen innan kyrkan. Huset, som består av ett kök och ett rum, har idag en boendeyta på 45 kvm (men då är nog den låga vinden inräknad). Kommunalstämman beslutade 1872 att huset skulle få dubbla fönster och två lampor. 1885 genomfördes reparationer för 68:40 kr. 1887 är vedbod och ”hemlighus” förfallet och man skall bygga nytt i östra hörnet av fattigstugetomten. 1904 beslutade kommunstämman att genomföra följande reparationer för att fattigstugan skulle bli beboelig för ytterligare två personer: ”ny stenfot läggs med bottengrund och sockel; den yttre brädbeklädnaden bortrives, väggarna diktas och där så behövs insättes friska bitar, varefter brädfodras och rödfärgas; fönsterbågar och karmar repareras eller om så fordras förnyas samt målas; invändigt brädfodras väggarna med panelbräder som fernissas, skulle det visa sig att rappningen på väggarna är lös och till större delen borta diktas timmerväggarna och pappbeslås före boaseringen; golvet omlägges och fyllning under detsamma anskaffas; bakugnen repareras”.

Nytt fattighus/ålderdomshem?

1913 erbjuder gården Väsby kommunen att köpa tomten söder om fattighuset för 500 kr, men kommunen avböjer erbjudandet. Denna kallades 1842 för Fattigstugtäppan och omfattade 1.28 ha. 1918 finns det en plan för ombyggnad av fattigstugan. 1918 kommer en ny fattigvårdsförordning i landet som innebär att kommunerna åläggs att inrätta ålderdomshem med godtagbar standard. I början av 1919 beslutar kommunstämman att bygga ett ålderdomshem senast inom tre år. Man kallar det ”anstalt för understödstagare”. Utredningskommittén föreslår att bygget skall ske vid församlingens donationsjord vid Eckersta. ”Anstalten” beräknas kunna mottaga cirka 12 ”understödstagare” och ”göras till alla delar bekväm och inbjudande, omgivas med trädgård och tillräckligt stora potatisland, förses med nödvändiga uthus såsom källare, visthusbod, tvättstuga, svinhus m.m. samt vattenledning”. Som föreståndare skulle en examinerad sjuksköterska anställas. För täckande av kostnaderna skulle ett 40-årigt amorteringslån tas upp. Senare samma år har fattigvårdsstyrelsen tagit fram två ritningar och skall ta fram kostnadsförslag. Den tänkta platsen har nu av någon anledning ändrats till tomten där fattigstugan ligger utökad med angränsade åker som ägs av Väsby (se ovan). I slutet av 1920 beslutar kommunstämman med 39 röster för och 25 röster emot att tills vidare uppskjuta anhållan till Kunglig Majestät att få uppta ett 40-årigt amorteringslån för att uppföra det beslutade ålderdomshemmet. Lånet var beräknat till 70 000 kr (motsvarar 1.15 milj. kr idag). Argumenten för att vänta var ”de dyra tiderna”. Man konstaterar att behoven ingalunda har minskat och att fattigvårdsinspektionen bestämt har motsatt sig ett ålderdomshem tillsammans med Vrena kommun som skulle uppföras i Vrena. Det hittillsvarande omkostnader för tomtavsöndring, anskaffande av ritningar och arbetsbeskrivningar som nu godkänts av myndigheterna kräver redan nu en utgift på 2 000 kr (motsvarar 33 000 kr idag). Det konstateras 1921 att kommunen har dispositionsrätt över tomten där fattigstugan ligger, detta med tanke på att det är mark som tillhör prästgården. 

Nya planer

1922 beslutar kommunstämman att börja med att uppföra ett enklare uthus, göra dikning och. dylikt. Det byggs dock inte något ålderdomshem och 1924 kommer en förfrågan från Stigtomta kommun om intresset för att bilda ett kommunalförbund mellan Stigtomta, Nykyrka och Halla kommuner för uppförande av ett ”tidsenligt” ålderdomshem. Kommunstämman är positiv och därmed faller idén om att bygga ett eget ålderdomshem. 1925 gör de tre kommunerna en gemensam ansökan om att bilda ett kommunalförbund för detta syfte. Halla skall ha tre av de tjugotre platserna, medan Stigtomta och Nykyrka skall ha sexton respektive fyra platser. Hallas platser minskas senare till två. 1944 avslår kommunalstämman ett förslag från direktionen för ålderdomshemmet i Stigtomta om en om- och tillbyggnad av ålderdomshemmet. Man tycker att det bör räcka med två platser för Halla.

1926 diskuteras om behovet att uppföra en mindre fattigstuga på den för ca 2 000 kr anskaffade s.k. fattighustomten på Halla prästgårds ägor (tidigare har man haft utgifter på 1971 kr i samband med tomtens anskaffande). Man säger som en motivering att ”Andelen understödstagare som äro i behov av husrum ökas nämligen i oroväckande grad för Halla sockens vidkommande”. Senare samma år föreslog fattigvårdsstyrelsen inköp av en obebodd stuga vid Ballersta för 300 kr och en vid Stenvik för 100 kr. Stugorna plus rivning och flyttning skulle kosta 200 kr. Sakkunniga kring detta var en byggmästare från Vrena och byggnadssnickare Helmer Karlsson Sjölund (16). Sockenstämmans ordförande erinrade om nödvändigheten att fortast möjligt anskaffa bostäder till de av socknens understödstagare som bor utanför socknens gränser och möjliggöra dessas hemvändande. Underhållskostnaderna skulle kunna nedbringas med minst 100 % sedan vederbörande kommit i åtnjutande av största medgivna folkpensionstillägg. Ragnar Julin på Ellesta tyckte istället att man skulle bereda husrum för ”åsyftade fattighjonen” ovanpå klockarebostaden där småskolan var förlagd, vilket var möjligt om den flyttades till folkskolehuset sedan detta blivit påbyggt med en våning. Resultatet blev att man utsåg en kommitté som skulle utreda frågan. Någon ny fattigstuga blev det inte.

Kyrkvaktmästarbostad

1937 behandlar kommunalstämman ett förslag från kyrkostämman om att denna begär dispositionsrätt över den s.k. fattigstugan för att använda den som kyrkvaktmästarbostad. Detta föranledde en längre diskussion och det framkom tre olika förslag (det är nog första och enda gången som kommunalstämman har tre olika alternativa förslag att ta ställning till). Kantor Åke Ekstam föreslår att kyrkostämmans anhållan beviljas. Godsägare Julin på Ellesta vill att fastigheten överförs från fattigvårdsstyrelsen till kommunalnämnden. Hemmansägare Carlsson på Sörkärr menar att fastigheten inte skall frånhändas fattigvårdsstyrelsen. Vid den öppna omröstningen blev det ”Julinska” förslaget utslaget först, därefter fick det ”Ekstamska” förslaget två röster och det ”Carlssonska” elva röster. Allt skulle alltså bli som det var. Knut Strid (se Olstorp) som var ledamot av kommunalstämman och dessutom var kyrkvaktmästare och bodde som sin familj i fattigstugan (se nedan) överklagade kommunalstämmans beslut eftersom det stod i strid mot 20 § i ”kommunallagen för landet”. Han menade att kommunalnämnden skulle ha fått yttra sig i frågan innan kommunalstämman fattade beslut. I kommunalstämmans yttrande över överklagandet hänvisar man till att fattigvårdsstyrelsen hade behandlat frågan och att den var brådskande pga. genomförande av beslutad modernisering av fattigstugan. 

Avstyckning och försäljning

Efter att ha använts som bostad för ”vanligt folk”, sommarstuga och vävstuga (se nedan), så gjordes en avstyckning av tomten för fattigstugan 1963 och fastigheten heter numera Björklundastugan (Björklund är prästgårdens namn) och ägs nu av Gunilla Ankarswärd (det var hennes föräldrar som köpt huset 1963). Huset har också haft namnet Harestastugan (det är oklart var detta namn kommer ifrån). Gunilla har sedan köpts till lite mark från kyrkan i slutat av 1980-talet. Huset har nu yttermåtten 9 x 5,5 meter och takhöjden inne är under 2 meter. Huset består av ett rum som har rörspis och ett kök med vedspis. På vinden, som har lågt tak finns ett liten rum och ett förråd/sovavdelning. På 60-talet togs tapeter från 30-talet och papptak ner. Under fanns pärlspont i både rum och kök. Verandan är förmodligen byggd på 1930-talet och har betonggolv.

Boende i fattighuset

1804 bodde sex personer i fattighuset. Det var änkan Anna Andersson (1724), änkan Johanna Olsson (1722), pigan Brita Carlsson (?), änkan Greta Stina (?), målaren Anders Hallberg (1724) och pigan Gustava Olofsdotter (?).

1834 bodde tio personer i fattighuset. Det var änkan Cajsa Ersdotter (1743), änkan Anna Jonsdotter (1763), gamle mannen Pehr Jonsson (1750), hustrun Helena Pehrsdotter (1748), blinde drängen Gustav Carlsson (1797), änkan Anna Jonsdotter (1763), hustrun Brita Pehrsdotter (1767), änkan Brita Ersdotter (1787), oäkta dotter Johanna (1825) och oäkta dotter Ulla Stina (1824) (dotter till Ulrika Ersdotter, se nedan).

1864 bodde sexton (!) personer i de två fattigstugorna. Det motsvarar ca 5 % av antalet boende i församlingen. De som bodde där var: två ensamma änkor, Stina Kling (1774) och Brita Jönsdotter (1810); den blinde Gustav Carlsson (1797); det gifta paret Gustav (1786) och Anna Lundqvist (1789); tre änkor med barn, Sofia Pehrsdotter (1816) med Hedda (1853) och Johanna (1861); Sofia Fält (1820), med Sofia (1853), Carl (1856) och Augusta (1858), Anna Lönn (1809) med Anna (1829), samt ensamstående Lotta Ström (se nedan) (1824) med Augusta (1857). 1876 får änkorna Fält och Lönn halv fattigdel med skyldighet att hålla fattighuset städat och snyggt samt att deras barn Carl och Anna får den vård de behöver. 1883 får Carl hel fattigdel, men har skyldighet att hugga ved och bära vatten till fattigstugan samt hugga ved till sakristian. 

1894 bodde fyra personer i fattighuset. Det var änkan Sofia Andersdotter (1820), förra pigan Lotta Ström (1824), änkan Anna-Maja Larsdotter (1817) och förra pigan Maja Stina Råström (1819).

1924 bodde tre personer i fattighuset. Det var förra drängen Per Torndal (1858) och hans hustru Lovisa Jonsson (1860) samt soldatänkan Johanna Strid (1855). Dessa var de sista som bodde i fattighuset och som var fattiga. Från mitten på 1930-talet hyrdes huset till ”vanligt” folk. Från 1935 bodde kyrkvaktmästaren Knut Strid och hans hustru Elsa Åberg och deras två tvillingpar Hans och Karl samt Karin och Margit här. De köpte 1939 tomten intill av Väsby och byggde ett hus där 1941/42, Knutsborg efter Knut, där de bodde fram till 1969. Genom att Knut fått fast jobb som kyrkvaktmästare kunde han få lån från banken för att bygga ett hus. Innan Knut (som var uppvuxen på Olstorp (9)), blev kyrkvaktmästare var han daglönare och även aktiv i lantarbetarfacken. De har en familjegrav vid Halla kyrkogård. Knut var en trygg, snäll och stark människa. Han fick sin dagliga motion med att hugga ved, men till slut så tog knäna slut och han kunde inte hugga mera.

Från 1942 och fram till 1955 (?) bodde Hjalmar Andersson (1887) med hustrun Ida, född Ekström, (1886) i Fattigstugan. 1955 till 1957 hyrde konditor Vitalis Gonde, se under Lugnet (11), med familj torpet. Därefter hyrde Elsa Strid och dottern Karin här och använde huset som vävstuga. Det fanns minst två vävstolar här och en stor dubbel vävstol i skolan för extra breda mattor. De vävde och sålde sedan mattorna, bl.a. till min mamma. Denna verksamhet upphörde när fastigheten styckades av och såldes 1963. Knutsborg köptes 1969 av fiskaren Allan Ledin och togs över 1983 av dottern Eva. Hon bor där numera med maken Per Olof Eriksson. Knut och Elsas dotter Karin gifter sig med Olle Nilsson på Kälkesta. De bygger huset Sjögläntan 1948 som ligger mitt emot Knutsborg på andra sidan vägen. Olle ville egentligen bygga närmare vattnet men fick inte det för Halla kommun. Olle och Karin fick sonen Kent, som nu bor i huset tillsammans med Barbro Torstensson.