Öar

Hånö

Hånö (Å) är Yngarens näst största ö efter Algö (om man inte räknar Åkerö som en ö). Namnet är mycket gammalt och kan betyda ”ön med (berg)klumpen”. Den är ca 700 meter lång och 225 meter där den är som bredast). Sjösänkningens landvinningar på Hånö bestod av den östra sjättedelen av öns nuvarande omfattning. Ön har aldrig varit bebodd. Den är ganska tätbevuxen, kuperad, otillgänglig och utan bra badplatser. Den delades mitt itu av de gamla socknarna Halla och Stigtomta. Det finns också ett gränsröse mitt på ön. I mitten på 1800-talet ägde Ödesby (3) (senare en del av Ekeby) den sydöstra delen, Sörkärr (14) den nordöstra delen, Ene större delen av den västra delen och Senesta ägde en del av den nordvästra delen av ön. Sörkärr sålde den östligaste delen av sin mark till Valinge (större gård på andra sidan Yngaren) 1923. Senesta sålde 1927 sin del till Jönåkers vägstyrelse för 5 000 kr. Lars och Marie Louise Annerstedt köpte denna del av Vägverket 2005. Sörkärrs andra del gick över till Ekeby när Ekeby köpte hela Sörkärr 1964. Detta innebär att Ekeby äger större delen av västra Hånö, förutom en mindre del av den norra sidan mot sockengränsen som ägs av Marieberg (har genom arv tagit över Valinges del) och att Ene äger större delen av den östra delen av Hånö, förutom en mindre del av den norra sidan mot sockengränsen som ägs av Lars och Marie Louise Annerstedt. 

Under 60- och 70-talet brukade scouterna i Stigtomta tälta mitt på den södra delen av ön. Under en tid tog Vägverket grus ifrån ön. Man körde ner vid Leksätter på Enes mark för att hämta grus på vintern när isarna bar. Mellan Hånö och norra fastlandet ska det finnas ett vrak från en timmerpråm.

Det skall finnas en del gränsmarkeringar på Hånö. En del finns noterade i de historiska kartorna LMM-STI-688 från1927 och LMM 04-HAL-92 från 1923 (se mera under avsnittet om Kartor och mätning).  En av dessa är gränsmarkeringen mellan de gamla socknarna Halla och Stigtomta. Den skall vara i form av en femstenastav. Jag har hittat fem stenar som ligger tillsammans ungefär på den plats där staven skall finnas, men problemet är att dessa stenar inte riktigt uppfyller kravet på stenstavar som innebär att alla stenarna skall vara så tunga att en man inte kan bära dem.  Det skall också finnas en gränsmarkering i form av råsten vid gränsen mellan socknarna nära vattnet vid den norra delen av ön. Det skall också finnas två järnrör, ett uppe på höjden och ett nere vid vattnet, som markerar den västra delen av Valinges mark. För den del som Annerstedt äger är den östra gränsmarkeringar densamma som Valinges västra. Annerstedts västra markeringar skall vara i form av råsten. Den som ligger några meter från vattnet är en fyrkantigt huggen sten som är rödfärgad i överdelen. Den som ligger uppe på åsen har jag inte hittat. 

Knispen

Den andra ön som finns inom området är Knispen (namnet finns med på karta från 1899), som ligger mellan Vårskogsudden (H) och Nordnäset. Namnet betydelse är oklar. Knisp är benämningen på ett av morkullans läten, men en liten ö är knappast något tillhåll för en morkulla. Ön är liten och flack med gott om fiskmåsar som häckar där. Ön kallas följaktligen ibland för Måsön. Innan sjösänkningen på 1800-talet kan ön inte ha varit mycket mer än ett stort grund, men på en karta från 1714 finns den och heter då Yngiersdahls holme.

Före sjösänkningen på 1850-talet fanns det en ö 100 meter från stranden väster om Karslund som benämndes Tärshäll och var ca 25×35 meter. Den ligger nu som en klippa vid vattnet.

Saxen

Ön Saxen ligger rakt ut från Väsby och ingår i dess mark. Här byggde Lars Annerstedt på Stavstugan (19) och sonen på Väsby en koja med eldstad på 1950-talet. Detta har sedan varit grund för att få bygga ett fritidshus på ön. 

Algö

När man tittar kartan kan man förstå att ön före sjösänkningen ii mitten på 1800-talet var tre öar. En del, där det låg ett torp, heter här fortfarande Stora Algö, medan den norra delen heter Lilla Algö. Det tredje området, som tidigare var en ö, är mindre och syns lite sydväst om Lilla Algö.

Algö är Yngarens största ö, om man inte räknar med Åkerö. Det har funnits ett torp på den sydöstra delen av ön, se torpskylten. Torpet var bebott från 1760-talet och fram till 1921. Det finns rester av en husgrund kvar. Algö är den enda av Yngarens öar som varit bebyggd.

Södra delen av ön är sedan 1974 fågelskyddsområde. Det är ca hälften av ön och omfattar totalt 13,7 ha. Bakgrunden till att området blev fågelskyddsområde är det fanns en hägerkoloni här. På denna del av ön är det tillträdesförbud mellan 1 april och 15 juli. De skyltar som satts upp på ön för att informera om förbudet är antingen borta eller oläsliga. På denna delen av ön finns för Yngaren unika klippor för bad. Det är klippor som är ca 4 meter höga och som stupar rakt ner i djupt (ca 7 meter) vattnet. Platsen kallas hoppberget och det fungerar bra att hoppa ner i vattnet härifrån. Område är således intressant för de rörliga friluftintressen, vilket inte beaktades i beslutet 1974. Det verkar vara dags att ompröva det fyrtiofem år gamla beslutet, speciellt med tanke på att det inte har varit någon hägerkoloni här sedan mitten på 80-talet.

Louise Mossberg

12 mars 1844 föddes Eva Lovisa (kallade sig senare Louise) Mossbeg i Snickarstugan i Halla. Pappa var drängen och senare torparen Pehr Gustav Mossberg (1820) och mamman pigan Eva Lotta Ersdotter (1820). Familjen, med tre yngre systrar, flyttar 1952 till Algö efter att omväxlande ha bott i Snickarstugan och Plåtstugan samt även under ett år saknat stabil hemvist.

När Louise är sexton år flyttar hon till Åkerö, där hon först är piga och senare lärarinnan. Det senare trots att hon, enligt Åke Andersson, inte själv gått i skolan. 1891 flyttar hon till Gävle, där hon var anställd hos en av inspektor Lundgrens gifta döttrar. 1896 flyttar hon till Nyköping där hon försörjer sig som linnesömmerska. Hon gifter sig aldrig och dör i Nyköping, nittiofem år gammal, 20 mars 1939.

Louise har enligt egen uppgift (vidarebefordrad av Åke Andersson) skrivit dikter sedan hon var åtta år gammal. Nedanstående dikt skrev hon när hon var nittiotvå år gammal för en dikttävling som årsboken Sörmlandsbygden anordnade och som publicerades där 1938.

En löväng i Halla

Jag minns en löväng, prydd med ekars mängd,
med fågelsång i kronorna om våren,
med stor konvaljerikedom i snåren
och matta grön med blomsterprakt bemängd,

med många kullar i vars små gemak
forntida släkter hava lagts till vila,
igenom lövet solens strålar sila
och darra över deras gröna tak,

dit ej fördärvet ännu hade sänt
ett stålblankt verktyg att förhärja skogen,
en slätt jungfrulig än, där aldrig plogen
en enda torva av dess yta vänt,

där Yngarns böljor lägger sig att dö
och vagga vassbetånden invid stranden.
I öster reser sig mot himlaranden
mitt kära Algö, barndomshemmets ö.

Men allting växlar ju och tiden går.
Stenhammars udde, är Du än densamma,
som jag Dig ser, belyst av minnets flamma,
trots mina fyllda två och nittio år?