De torp som behandlas här har hört till gårdarna Ene och Senesta.
Ene
Ene omnämns första gången 1338. I mitten av 1500-talet består Ene av tre gårdar. Två av dessa är skattehemman på vardera ca 4 öresland. Ett av dem brinner ner och är öde 1569. Den tredje gården är ett frälsehemman, som ägs av Anna Klemensdotter (Hogenskild) (hon ägde vid denna tid hela Bettna socken och stor del av Halla socken). Den står öde 1573.
1642 utgörs Ene av två kronogårdar och en frälsegård. Under 1700-talet heter de tre Enegårdarna: Övergården, Mellangården och Nedergården. 1820 finns det tre gårdar på 1, ½ resp. ¼ mantal. De brukas alla av Övervalinge, som ligger på andra sidan Yngaren. Detta speglar att kontakten över vattnet ofta var viktigare och lättare för transporter än idag. Vid denna tid finns det inte längre några bönder på gårdarna och i mitten av 1800-talet består Ene inte längre av tre gårdar. Det var familjen Wattrang på Valinge som ägde Ene under 1800-talet och ända fram till 1941. Detta skedde först genom giftermål. Jakob Wattrang (1778) gifter sig 1807 med Anna Charlotta Arfwedsson (1783) vars föräldrar ägde Valinge. Paret bodde dock inte på Valinge. Jakob ägde flera gårdar bl.a. Jakobsbergs säteri i Sörmland som var fideikommiss på 1 700 ha, där de också bodde. Under lång tid på 1800-talet, fram till sin död 1890, var det deras son hovmarskalk Nils Adolf Wattrang (1812), som ägde Valinge. Även han bodde med sin familj på Jakobsbergs säteri. Ett gods som familjen ägde ända till 1994. Det såldes 2004 för 100 mkr till Lottie Tham, delägare till H&M.
När Nils Adolf dör görs en uppdelning av egendomarna. Den innebär bl.a. att dottern, Maria Charlotta Amalia, får Valinge. Hon är gift med Fredrik Rikard Kleen. Ene tillfaller sonen, Axel Wattrang (1839), som också äger och bor på Jakobsbergs säteri. Axels son Gustaf Wattrang (1879) tar sedan över som ägare av Ene. Gustaf Wattrang bor på gården, men är ogift och saknar barn. Han säljer gården 1941 till Sven Otto Alrutz (1903) och flyttar till Dylta bruk (som ägs av hans svåger) i Axberg i Örebro län där han dör 1958. Ene omfattar vid denna tid ca 125 ha. Gården har senare ägts av Nils Johansson (1896), Carl Olof Lindmark (1925) och Lars Karlsson. Numera ägs gården av familjen Sjöberg. 1982 köpte Ene marken som tillhörde Tiggesta och sedan 1991 ägs även marken till gården Senesta av Ene.
Namnet på gården/byn var redan 1338 Ene. Namnet betyder rimligen platsen där det växer enar och kan ha funnits som benämning innan det uppstod bebyggelse här. Under 1700-talet förekom stavningen Eene.
1937 resp. 1939 avstyckas och säljs torpen Lomyra och Stavstugan (11,65 ha såldes för 9 000 kr) på sammanlagt ca 25 ha. Dessutom planerades vid samma tid en försäljning av Leksätter omfattande ca 20 ha. Anledningen är oklar. Gustaf Wattrang sålde hela gården fyra år senare. Det hela kanske hängde ihop med att Gustavs äldre bror, Carl Adolf (1870), som var fideikommissarie för Jakobsbergs säteri, dog 1936 och inte hade någon arvinge. Gustav stod på tur att ta över som fideikommissarie, men han ville förmodligen inte. Gustavs yngre bror hade dött tio år tidigare och det blev därför dennes son Carl Axel (1916) som tog över, men det skedde först 1938. 1955 och 1956 avstyckades och såldes Leksätter och Lilla Leksätter från Ene av Nils Johansson. Här handlade avstyckningen, till skillnad mot Lomyra och Stavstugan, om mindre arealer kring husen.
Senesta
Senesta omnämns första gången 1366. Stavningen är då Synastum och 1384 Sinastom. Ortnamnet är unikt och utgår förmodligen från den gamla svenska namnet Sine. Senesta blir då Sines gård. Under perioder stavas namnet Senestad och Sensta. Rudolf ”Rulle” Andersson, som ägde en del av Senesta i mitten på 1900-talet, togs sig namnet Senestad. Det är nu åtta personer i Sverige som har detta namn. Sven-Olof Andersson, som växte upp på Senesta på 1950-talet, tog sig namnet Senestam. Det finns bara en i Sverige som bär detta namn.
I mitten på 1500-talet bestod Senesta av två gårdar på vardera 6 öresland. Ett var kronohemman och ett kyrkohemman under Tå rättardöme. En del ägdes en tid av Julita kloster. Det har fortsatt att vara två gårdar, men periodvis med upp till fem ägare. Sensta 1 har kallats Nedergården och Sensta 2 för Övergården (en del av Senesta 2 kallades en tid för Mellangården). Peter Erson (1792) äger Nedergården. Hans dotter Lovisa (1833) gifter sig med Johan Pettersson (1831) i dennes andra gifte. De driver gården och får sonen Emil Johansson (1876), som tar över gården. Han gifter sig och får sju barn: Evert, Yngve, Einar, Gösta, Margit, Ester och Signe. Einar (1903) och Gösta (1911) köper gården när Emil dör 1958. 1964 köper de även Övergården. Göstas och Anna-Adelias (1913) son Thorsten Johansson köper 1971 Einars del (han är ensamstående och köper ett hus i Stigtomta) och blir genom köp 1976 ensam ägare för hela Senesta. Gården omfattade då 90 ha. Thorsten bor här med hustrun Elisabeth och döttrarna Anette, Mia och Sanna.
Torsten sålde gården till Ene 1991, men behöll Sjölund som styckades av från gården.
Bebyggelsestrukturen vid gården är ganska unik genom att bostadshusen fortfarande ligger tillsammans. De skiften som gjordes av gårdar på 1700- och 1800-talet innebar vanligen att mangårdsbyggnaderna splittrades.