Stigar
Vårskogsstigen (I) går runt Vårskogsudden (H). Den går till stor del längst vattnet och slutar och börjar vid grusgropen (G). Ca 100 meter efter Snäckis (S) (moturs) viker den av åt vänster. Efter två hundra meter kommer man till en backe, som kallas Myggbacken (T) (den har fått sitt namn av att barn som cyklar måste stanna och leda cykeln uppför backen och då kommer mygg i stora mängder och angriper dem). Sedan fortsätter stigen åt höger ner mot grusgropen. Om man i stället går rakt fram kommer man till huset Lugnet (11). På 1850-talet fanns det en större stig/väg mellan Christinelund/Lugnet och Snäckis. Däremot fanns det inte någon väg in vid Harhålet då (det var ju före sjösänkningen).
Om man 100 meter efter Snäckis i stället tar av åt höger kommer man in på Lejonstigen (U). Den stigen fortsätter ett tag längs vattnet och leder så småningom efter en mycket brant stigning, Lejonbacken (V), fram till stora vägen. Där fortsätter den på andra sidan vägen och kommer slutligen fram på vägen till Sörkärr (14). Den sista delen av stigen var en mindre väg på 1800-talet.
Blåbärsstigen (K) går upp från Båtviken (M) och sedan vidare längs åsen åt norr och ansluter sedan till Vårskogsstigen (I) efter Myggbacken (T) Om man i stället går mot söder på åsen kommer man på Vitsippsstigen (L) som går fram till åsens slut. Utsiktsstigen (J) börjar 20 meter norr om Blåbärsstigens början med en brant stigning uppför åsen och går sedan norrut för att sedan ansluta till Vårskogsstigen. Mellan Vårskogsstigen (kort efter Myggbacken) och Lejonstigen går en stig som följaktligen kallas Mellanstigen (W). Från Lejonstigen i höjd med Mellanstigen går Kvanstigen (uppkallad efter familjen Kvant, som bodde många år på Sjölund) bort mot Sjölund 1 (17). Nedanför Lejonbacken går Sjöstigen bort mot Sjölund.
Kring år 1900 fanns det en större stig/väg mellan Lillstugan Sörkärr (15) och Flygarstugan (26). Mellan Stenbacken (27) och Henningslund (18) finns en stig, som tidigare varit större stig/väg.
Skogar
De vanligaste trädslagen är tall och gran, men det finns även ganska mycket björk, asp och ek (flera från 1400-talet), i mindre utsträckning lind, al, alm, rönn och lind. Skogen på Vårskogsudden (H) heter Vårskogen. Den avgränsas av Vårskogsstigen (I). Skogen öster om Vårskogsstigen heter Södra Lejonskogen (X). Skogen kring den del av Lejonstigen (U) som ligger norr om stora vägen och området bort till vägen ner till Stenbacken (27) och Lill-Kjulsta (28) heter Norra Lejonstigen (Y). Skogen norr om Karlslund (7) heter Hurtigskogen (E).
Skogsstyrelsen har beslutat att två området inom Ekebys marker skall vara biotopskyddsområde. Det är 2 ha vid Bostacken och 4 ha vid Eknäset (B). Områdena är utmärkta med snitslar från Skogsstyrelsen. Syftet med biotopskyddet här är att ädellövskog skall bevaras. Ett biotopskyddsområde får inte avverkas, men det finns inga tillträdesbegränsningar.
Hurtigskogen (E), området mellan Karlslund och vägen ner till badhuset (exklusive Sunds udde), har 2021, efter beslut av länsstyrelsen (se ) blivit naturreservat. Beslutet finns att läsa här https://www.lansstyrelsen.se/download/18.4adf753a1791c8ec4551a6ed/1622018009895/Beslut%20och%20skötselplan%20Sundsudde%20naturreservat.pdf. Det handlar totalt om 15,2 ha, som till största delen består av granskog (10,2 ha) och viss del tallskog (3,1 ha). Bakgrunden till bildandet av naturreservatet är att man funnit mycket bombmurkla, som är en rödlistad svamp, vars europeiska population till största delen finns i Sverige. Det finns även exemplar av den fridlysta orkidén knärot i området.
Att området blivit naturreservat innebär en rad restriktioner för området, dock inget som hindrar att man plockar svamp (ej bombmurkla) och bär här. En skötselplan finns också för området, som bl.a. skall reglera hantering av granbarkborreangrepp vilka nu är mycket omfattande och gör att stora delar av skogen dör.
Naturreservatet har felaktigt, enligt min åsikt, fått namnet Sundsudde naturreservat. Detta har skett utan närmare analys och kontakt med lantmäteriet som är expertmyndighet när det gäller ortnamn (ortnamn handlar inte bara om namn på orter, utan är benämningen på alla geografiska platser: sjöar, torp, öar, kärr, etc.). Benämningar är viktiga med tanke på att de ofta skall finnas i flera hundra år framåt. Sundsudde är ett dåligt val eftersom just Sundsudde är det del av området som inte ingår i reservatet. Sundsudde ägs av Sund och var en följd av ett skifte som gjordes på 1880-talet i samband med att man reglerade kalkbrottet vid Sund (ett område som då hette Sundsudde). Det område som nu blivit naturreservat är inte heller en udde (en udde skall vara omgiven av vatten på tre sidor). På karta från 1749 framgår det att området delvis hette Hårsnäset och delvis (närmast vägen) hette Storskogen. En bättre benämning av naturreservatet skulle vara (i rangordning): Hårsnäset naturreservat, Storskogen naturreservat, Karlslund naturreservat (det närmast bebodda huset) eller Ekeby naturreservat (den gård som området hört till sedan mycket lång tid). Jag hoppas att Länsstyrelsen ändrar sig.
Markägaren får en intrångsersättning, som motsvarar marknadsvärdet plus 25%. Marknadsvärdet beräknas av en extern part. Ersättningen är en engångsersättning för att markägaren inte får avverka på marken.
Glasberget
De flesta av fornborgarna är högt belägna i bergig terräng och avgränsas med branta stup på en eller flera sidor, medan de mer åtkomliga sidorna fått kallmurade stenvallar som kan ha varit förstärkta med träpalissader. Ibland finns inom borgens perimeter lämningar efter husgrunder. I vallarna syns i regel tydliga öppningar som varit portar. Om de ligger utmed viktiga farleder, vägar och vattendrag har de sannolikt fungerat som bevakningsvärn och försvarsanläggningar. Dessa strategiskt mer välplacerade borgar har varit uppbyggda med kraftigare vallar och har fungerat som befästa skansar. Borgar som däremot varit svagt befästa och ligger isolerade har troligen varit tillflyktsorter i krig och orostider och vissa har även haft inslag av kult.
Nordiska fornborgar antas ha varit i bruk från Kristi födelse till vikingatid. Kulmen i borgbyggandet kom under den oroliga folkvandringstiden, 400 – 550 e. Kr. I Sverige finns totalt 1100 registrerade fornborgar, merparten ligger i Mälarlandskapen. Södermanland har ungefär 300.
Vid Glasberget byggs i början av 1940-talet en av traktens två flygfyrar (den andra fanns vid berget på vägen in mot Skåra i Stigtomta). Det var 12 – 15 meter höga trätorn med en lampa upptill. Flygfyrarna skulle öka säkerheten för nattpostflyget från Stockholm till kontinenten och ge det möjlighet att operera hela året samt öka möjligheterna för linjetrafik. Flygfyrar fanns med några mils mellanrum utefter ”flygstambanorna” Stockholm–Malmö och Oslo–Göteborg–Malmö. Andra uppgifter gör gällande att tornet hade andra uppgifter, t.ex. bevakningstorn. Tornet var av trä och 12 meter högt. I mitten på 1950-talet fanns en skylt på tornet om att det var förbjudet att beträda tornet. Tornet fanns fortfarande kvar 1969, men revs någon gång därefter. Det vore trevligt om det kunde sättas upp ett utsiktstorn här eftersom det kan ge en fin utsikt både över Yngaren, Hallbosjön och näset däremellan. Vid Glasberget finns också en triangelpunkt (se avsnittet Kartor och mätning).