På 1800-talat fanns huvudsakligen följande grupper av människor på landsbygden:
– Inhyses var personer som utan att tillhöra familjen och utan att betala något fick bo hos andra. De kunde hjälpa till efter förmåga med olika göromål. I mitten av 1800-talet utgjorde de ca 20 % av befolkningen på landsbygden. Många av dem hade tidigare varit torpare.
– Backstugusittare var mycket fattiga och försörjde sig på tillfälliga arbeten och hemslöjd. De bodde på annans mark och var helt beroende av markägaren. Deras hus var enkla och kallades backstuga. Huset bestod vanligen av ett enda rum. Det hade tre väggar av enkla bräder medan den fjärde väggen ofta var delvis ingrävd i backen (därav namnet). Backstugusittare kunde disponera över en liten jordlott och hade ofta några grisar, getter och höns. De kunde vara pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon. Ett exempel på backstuga i vårt område var Norra Harstugan, nära nuvarande Lugnet 1823 – 1863.
– Dräng och piga var varandras manliga och kvinnliga motsvarigheter. Drängen var en manlig lantarbetare (en senare benämning), som var fast anställd på ett jordbruk (till skillnad från daglönare och säsongsarbetare). De var ofta ogifta och bodde i en drängstuga eller drängkammare. Pigor, som var ogifta, utförde vanliga hushållsarbeten, men kunde på större gårdar vara mera specialiserade. Statare var en benämning som kom vid slutet av 1800-talet och som syftade på en gift lantarbetare.
– Torpare var antingen personer som arrenderade mindre jordbruk, kallade torp, eller ägde ett jordbruk som var mindre än ¼ mantal. Arrendet kunde betalas med dagsverken och/eller i natura. Arrendetiden kunde vara från 10 upp till 50 år. I mitten på 1800-talet fanns det ca 100 000 torp i Sverige. Ex. på torp inom vårt område var Olstorp (9) och Vretstorp (8) (soldattorp).
– Hemmansägare var en bonde som ägde en gård tillräckligt stor för att bära en familj, vilket motsvarade ett helt mantal. Gården kallades hemman. Gården Sörkärr (14) var ett exempel på ett hemman.
– Godsägare är ägare till ett större jordbruk, kallat gods. Hur stort jordbruket behöver vara för att kallas gods är oklart, men nuvarande Ekeby borde räknas hit.
Andra grupper av människor var olika hantverkare (målare, snickare, skräddare, skomakare och smeder), fiskare och soldater. Dessa kunde bo i såväl backstugor som torp. Grupper med högre status var präster, klockare, lärare, fjärdingsmän och officerare. Till mellangrupper hörde hushållerska och rättare.
Lägenhet, var ett från hemman avskilt jordområde som ej satts i mantal. Ett exempel på detta var Lugnet (11).
Att notera
– Det finns några saker att notera när man betraktar människors tillvaro runt Harhålet på 1800-talet:Barnen flyttar hemifrån ungefär vid 16 års ålder och tidigare om man var fattig.På 1800-talet är män och kvinnor vanligen lika gamla när det gifter sig, till skillnad från senare då män vanligtvis är äldre än kvinnorna vid giftermålet.
– Många är förvånansvärt gamla när de får sitt första barn och får barn i mycket högre ålder än vad som är vanligt idag.
– Spädbarnsdödligheten (barn som dör innan de är 1 år) är hög. I Sverige som helhet var spädbarnsdödligheten på 1820-talet 162 per 1000 barn för att sedan sjunka till 95 per 1000 barn på 1880-talet. Dessa siffror gäller för landsbygden, för städerna var siffrorna ännu högre. I Sverige idag är spädbarnsdödligheten 3 per 1000 barn.
– Många blir förvånansvärt gamla. Människor som blir över 80 och även 90 år är inte ovanligt. Anders Petter Klasson på Ödesby(3) lever mellan 1831 och 1927 och bli 96 år gammal. Anna Sofia Hellström på Södra Harstugan (12) och Sjölund (16) föds 1835 och dör 1927 och blir 92 år gammal. Den främsta faktorn som förklarar den högre medelålder som vi har nu jämfört på 1800-talet är den väsentligt lägre spädbarnsdödligheten.
– Många dog av drunkning.
– Familjernas beroende av pappa och mamma är påtagligt. Främst gäller det pappan. Om han dör får mamman och barnen ofta flytta och bli inhyse någonstans. Om mamman dör skaffar mannen ofta en ny hustru som kan ha barn sedan tidigare.
– Det är vanligt med fosterbarn, som ofta kom från Stockholm. Vid slutet på 1800-talet fanns det ca 40 000 fosterbarn i Sverige. I vårt område var andelen fosterbarn 1853 8 %.
– Få inom trakten emigrerar, vilket annars var vanligt i Sverige i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Ett undantag är snickaren Henning Sjöberg på Henningslund som emigrerade till Nordamerika 1881. De flesta flyttar inom mycket korta sträckor på högst 2 mil. Det är mycket vanligt att man gifter sig med någon i grannhuset.