Brännvin
1812 beslutade sockenstämman att alla lönnkrogar bör förbjudas med ett vite på 25 riksdaler (motsvarar 3000 kr idag). 1829 beräknas varje vuxen man i Sverige ha druckit 35 cl starksprit per dag i genomsnitt. Fram till 1854 hade det varit tillåtet med husbehovsbrännerier. 1882 behandlade kommunalstämman den brännvinsförsäljning i mindre partier som ägde rum vid Farneby norr om Vrena. Sex av åtta närvarande anser att försäljningen ”gör mycket ont inom Halla och att det därför vore önskligt att densamma kommer att upphöra”. De andra två ansåg sig inte ha sett något ont framgå av försäljningen. Hemmansägare Larsson i Farneby som står för försäljningen anmäler besvär till Konungen som svar på Halla kommunalstämmas beslut. Han tycker att socknen inte har varit sanningsenlig. Halla kommunalstämma svarar lite surt att de tycker att det är märkligt att Larsson i Farneby ”såsom boende i Vrena kan hava bättre kännedom om förhållandena i Halla socken än Halla kommunalstämma”.
1907 bildas en templarförening i kommunen, som också får använda kommunalrummet för sammanträden. 1912 får kommunalstämman en begäran från Godtemplarorden Näckrosen i Halla om 30 kr att används för nykterhetsföredrag. Det leder till en livlig diskussion och vid omröstningen röstar 66 för och 48 emot. Då det krävdes 2/3-majoritet, så därför avslogs framställan och i stället beviljades 15 kr för ändamålet. 1916 fick orden inte längre använda kommunalrummet för sammanträden.
Brott och straff
I domböcker finns mycket intressant information om hur människor levde förr i tiden. Tyvärr är detta material än så länge svårtillgängligt då det inge finns något register att söka i och genom att texten är ganska svår att tyda. Det finns ett undantag och det är från 1597, där det finns sammanställt domslut från Jönåkers härdad och där två gäller vår trakt.
Huggit oxe
Erich i Ekeby hade huggit Nils i Ekebys oxe så att den blev ofärdig och dessutom slagit Nils på munnen. För att han högg oxen dömdes han att ge Nils en ny god oxe och böta 3 mark. Lika mycket dömdes han att betala för att han slog Nils på munnen. I dagens penningvärde motsvarar 3 mark 249 kr enligt konsumentprisindex och 8 832 kr enligt löneprisindex.
Bönderna trotsar Bielke
Ture Bielke (1540 – 1600) ägde Åkerö där han också var född. Han var en bildad man som hade studerat vid flera universitet i Tyskland och Italien. Han hade många diplomatiska uppdrag, bl.a. till påven och kungar i Frankrike och Polen. Han var översteskattmästare och kammarråd. 1595 bevistade han riksdagen i Söderköping. Dit tog han sig med häst. I samband med detta klagade han över att hans landsbönder (arrendebönder) inte uppfyllde sina åligganden att hjälpa honom med denna resa. Stor del av Halla socken hörde vid denna tid till Åkerö och de bönder det handlade om och som trotsade ”förstlige nåd” var: Måns i Söderkär (Sörkärr); Jon i Wäsby; Olof, Torsten och Anders i Ösby; Jöns i Sundh; Oluf, Erich och Anders i Ballersta; samt de i Eneby. De dömdes 1797 att böta 3 mark vardera. För Ture gick det dock inte så bra. Han hade kommit på kant med hertig Karl, flydde till Danmark 1598 och deltog vid Sigismunds sida i slagen vid Stegeborg och Stångebro. Han utlämnades till hertig Karl, fråntogs alla gods och satt fängslad i Nyköping mellan 1598 och 1600. Slutligen dömdes han till döden och avrättades 1600.
Kvinnomisshtrandel
1838 skriver godsägaren på Ekeby Carl Fredrik Rylander följande till Halla församlings kyrkoråd. ”Under min bortavaro har fanjunkaren vid Kongliga Södermanlands regemente Holmbergs fru, tisdagen den 27 februari kl. omkring sex på morgonen ankommit hit till Ekeby och då hon ej mig kunnat anträffa, för mitt tjänstefolk berättat, att hon dagen förut skall av sin man handgripligen blivit behandlad”. Fanjunkare Pehr Holmberg (1792) och hans hustru Carolina Godberg (1797) bodde på Sund.
Sund var vid denna tid ett fältväbelboställe. Fältväbel var fram till 1830-talet titeln på kompaniets äldste underofficer och ersattes då med titeln fanjunkare. Pehr Holmberg var född och uppvuxen på Tista i Bärbo socken, där fadern var trädgårdsmästare. Fanjunkaren erkänner icke blott att hat, vrede och bitterhet, icke sällan var rådande mellan honom och hans hustru, utan ock att han henne våldsamt behandlat, även efter att han varnats enskilt av pastorn (skedde 1837). Kyrkorådet konstaterar att makarna genom sin osämja i äktenskapet väckt förargelse inom församlingen. Kyrkorådet beslutar att ge makarna, men i synnerhet fanjunkaren, varningar. Jag får intrycket att kyrkorådet var mest bekymrade över att osämjan och misshandeln blivit känd i församlingen. Fanjunkaren sa att han skulle rätta sig efter detta.
Kyrkorådet bestod vid denna tidpunkt förutom av pastorn av de tre kyrkvärdarna: kapten Carl Fredrik Rylander Ekeby, riksdagsmannen Gustaf Gustafsson Ellesta och hemmansägare Carl Andersson Kälkesta. Fanjunkare Holmberg var själv ledamot av kyrkorådet några år tidigare. Makarna på Sund hade flyttat till Sund från Björkvik 1821 och hade sex barn. De två äldsta, Johan och Adolf, har nyligen flyttat hemifrån. Den yngsta heter August och är vid Carolinas besök på Ekeby endast 1½ månad. De flyttade 1839 från socknen till Christineholm, norr om Nyköping. Där får de samma år ytterligare ett barn, Otto. De bor kvar på Christineholm i tre år och därefter är deras öde okänt.
Kommentar: Vi vet inte riktigt vad som hände inom fanjunkarfamiljen på Sund, men med då rådande maktförhållanden inom familjen och i samhället krävdes ett stort mot av Carolina Godberg för att göra en anmälan om makens misshandel. Det var ovanligt vid denna tid. Kyrkorådet tar ställning för Carolina Godberg, men ger henne också en del av ansvaret.
På sockenstämmorna i mitten på 1800-talet redovisar sexmännen om det rådde missämja mellan makar i socknen.
Lag mot eldsvådor
1824 var kyrkorådet oroligt för eldsvådor och fattade följande beslut:
1. Förbud mot att förrätta lin- eller hampabråkning och häckling vid ljus eller eldbrasa. Vite för detta var 2 riksdaler och 16 skilling (motsvarar ca 300 kr idag).
2. Förbud mot att tröska på loge med ljus, om inte ljuset var täckt av lampor med särskilda bleckskydd och placerade på vissa avstånd. Vitet var här 1 Riksdaler och 32 skilling (ca 225 kr).
3. Bart ljus eller tänd tobakspipa får ingen använda i lador, logar, uthus, bodar, vindar, ej heller på gårdar och nära husen vid storm. Detta mot vite på 2 riksdaler och 16 skilling.
4. Sotning skall ovillkorligen göras minst en gång i månaden i alla skorstenar som används dagligen och som går genom vind eller våning. Vite på 1 riksdaler och 16 skilling.
5. Vid stormväder får ej lågeld upptändas ur vilken det uppstiger högre lågor. Vite 2 riksdaler och 16 skilling.
6. Det åligger husbondfolk i förhållande till sitt husfolk och sexmännen att tillse att ovarsamhet med eldhandhavande inte förekommer. De skall anmäla brott mot denna ordning. Med hänvisning till Byggningabalkens 24 kap. 1 och 3 §§.
Böterna tillfaller angivaren och fattigkassan med hälften vardera. Om brottet upprepades en gång fördubblades böterna. Om det skedde en tredje gång blev det stockstraff. Det innebar att man fick sitta fastlåst med fötterna i en stock utanför kyrkan. Detta straff upphörde i Sverige 1841.
Klockaren förskingrar
1841 varnades klockaren Johan Björkström (1788) för ådagalagd vårdslöshet och försummelse i tjänsten genom att han bland annat förskingrat medel från socknen. Han och hans hustru har fem egna barn och två fosterbarn. Han var klockare i församlingen från 1820 och verkar ha förblivit det fram till sin död 1868.