2009 började jag göra installationer vid vårt torp Lugnet, byggt 1863. Torpet ligger nära vägen. Fem meter från vägen växer en stor björk. Den har en kraftig gren som går ut över vägen. De flesta av mina installationer har hängt ner från denna gren. En del hängde i fiskelina så att de såg ut som om de svävade fritt i luften. Jag brukar göra en installation varje år, så nu har det blivit ca tjugo. När en ny är klar får den gamla vanligen en annan plats på tomten. Jag kallar själv detta för Oj-konst. Tanken är att det skall väcka reaktioner av typen: Oj-va kul, Oj-va vackert, Oj-får man göra så, Oj-kan man göra så, Oj-han är nog inte riktigt klok den där Claes, Oj, Oj, Oj, Oj-va läckert. Syftet med installationerna är att glädja människor. Det handlar inte om någon kommersiell verksamhet och verken är normalt inte till försäljning. I efterhand har jag hittat tankelikheter mellan mig och den franske konstnären Jean Dubuffet (1901–85). Han talar om l`art brut (rå konst av amatörer), en konst avskild från intellektuella frågor och som förespråkar en återgång till det mer omedelbara och spontana. En annan tankefrände är den österrikiske konstnären och arkitekten Friedereich Hundertwasser (1928-2000) som har sagt följande ”Det som utmärker en bra tavla är att den är full av magi. Om du känner lycka från den, om den gör att du skrattar eller gråter, om den får saker att röra sig.”
Många av installationerna är målade i tre färger som finns utvändigt på huset: Falu rödfärg, Djurgårdsgrön och Harhålsblå. Falu rödfärg är färgen på husets väggar. Djurgårdsgrön är färgen på husets knutar, vindskivor och fönsterfoder. Färgen liknar den som funnits på huset långt tillbaka i tiden. Harhålsblå är den färg som vi har på de två ytterdörrarna. Den har inte funnits tidigare, utan har skapats av en lokal färgaffär. Namnet Harhålsblå refererar till badet som ligger ca 150 meter från huset, Harhålet. Badet har i sin tur fått namn från den första soldat som bodde på det soldattorp som låg ca 50 meter från vårt torp. Soldattorpet tillkom i slutet av 1600-talet. Soldaten fick soldatnamnet Hare och torpet namnet Harstugan.
I väntan på …
Den första installationen bestod av tre barnsparkar i olika storlekar, som hängde ner från björkgrenen i tunna fiskelinor. Sparkarna var målade i ovan nämnda tre färger och tanken var att skapa en illusion av att de svävade fritt i luften. Namnet ”I väntan på ….” refererar till att det varit många vintrar med lite snö, så att det inte varit så mycket användning för sparkar och att vi väntade/längtade efter barnbarn. Under den kommande vintern blev det mycket snö och vi fick vårt första barnbarn!
NU!
Tanken med denna installation, som också upplevs sväva fritt i luften, var att väcka funderingar såsom: NU, kanske det är dags att: sluta jobba, renovera huset, börja plugga, flytta, skiljas, skaffa barn, byta jobb, börja motionera, lära mig väva, börja meditera, göra installationer, etc. Dvs att stanna upp och reflektera över livet.
Pallstol med vita knutar
Tidigare bodde vi i en villa och eldade den med pellets. Pelletsen levererades i säckar på lastpallar. Det blev ganska många lastpallar. Lastpallar, som är en svensk uppfinning, har alltid måtten 120×80 för att passa i olika logistiksammanhang. Av tjugo pallar blev det en pallstol. Uttrycket ”Pallstol” är ett försök att vara lite lustig – en stol av pallar. De fyra benen består av vardera två pallar som står på kortsidan och följaktligen blir 240 cm höga och 80 cm breda. Sitsen består av sex lastpallar och har måtten 240×240. Ryggen har samma mått. Den totala höjden på pallstolen blir då 480 cm. För att lastpallen skulle stå stadigt krävdes en hel del gängstänger, reglar, hålplattor och brickor. Lastpallen placerades intill björken och förankrades högst upp med ett plattjärn. Det hela blev så stabilt att en vuxen kunde sitta på stolen med ett barn. Pallstolen kom med i DN:s Namn och Nytt.
Pallstol med gröna knutar och blå harar
När vi firade att torpet var 150 år 2013 målade jag om ”knutarna” så att de blev gröna. Till den fest vi ordnade och till vilken vi bjöd in alla grannar, gjorde jag tjugofem harar i olika storlek och utseende. Hararna hade jag ritat upp på skivor av oljehärdad board som jag målat blåa. Hararna sågades sedan ut med sticksåg, vilket kostade flera sågblad. Vid festen fick deltagarna sedan välja ut en hare, skriva sitt namn på den och välja var på pallstolen den skulle placeras. Det hela kan ses som ett personlighetstest, där personligheten styr vilken hartyp man väljer, hur stor hare man väljer och var man placerar den. Det blev en lyckad och uppskattad aktivitet.
Pallstolen klarade många höststormar, men föll till slut. Den omvandlades då till fyra mindre pallstolar formade som en liten amfiteater med utsikt mot vägen.
Harhålet
Det blev också en jättehare från en stor skiva av oljehärdad board på 122×244 cm. Tanken här var att det skulle vara en gåta med referens till badet namn – Harhålet. Haren hoppar iväg från hålet (se ovan). Den gör sig äntligen fri. Vi baxade sedan upp det hela, som förstärkt med några regler, på skylten ”Badplats” vid badet för att göra ett foto.
Billy kom hem
På 1980-talet köpte vi många vita Billybokhyllor på IKEA. Kring år 2000 köpte vi nya bokhyllor och våra barn fick ärva de vita. När de på 2010-talet i sin tur köpte nya fick vi tillbaka våra gamla bokhyllor. En del blev till en inbyggd bokhylla på vinden, en del långsidor blev bord för sommarfester, men elva skivor användes till en installation med texten BILLY KOM HEM. Skivorna hängdes ner från björken och det var text på båda sidorna så att man såg text oavsett från vilket håll man kom. Jag prövade först med fiskelina, men det höll inte så det fick bli gammal telefonlina i stället. Tanken med texten var att Billy nu kommit tillbaka hem till oss. En annan tänkbar tolkning skulle kunna vara att det var en uppmaning till Ingvar Kamprad att ta hem produktionen av Billy till Sverige för att värna om svenska jobb. En tredje tolkning gjordes av en granne. Det var innan skivan med B hade kommit upp. Han trodde att det skulle stå LILLY KOM HEM. Detta skulle uttrycka en önskan från en annan granne vars sambo, som hette Lilly nyligen lämnat honom.
Gränsgunga – gränstrapets
Ett antal gränsgungor har satts upp i området, främst längst stigen runt Vårskogsudden. Gungorna är gjorda i de ”tre färgen” och har texten ”Gränsgunga” och en siffra (olika för varje Gränsgunga). Någon gunga hänger ner 10 meter från en kraftig gren. Gränsgunga är ett unikt ord i svenska språket och syftar på livets olika gränser. De är ofta placerade nära vattnet och kan syfta på gränsen mellan land och vatten. De kan referera till personernas egna gränser. Är man gränslös eller mycket försiktig? Vågar man sätta sig och gunga? Når man upp till gungan utan hjälp? Med vilken fart vågar man gunga? Hur många gungor hittar man?
Alla gungor har en unik siffra (eller kanske inte). Vad står siffran för? Är gungorna numrerade från 1, 2, osv? Tal har en viktig funktion inom numerologi (talmystik). De första som utvecklade tankar kring detta var pythagoréerna, vars grundare Pythagoras (mest känd för Pythagoras sats inom matematik) levde för 2500 år sedan. Deras grundläggande principer handlade om det begränsade och det obegränsade, som representerade det goda och det onda.
Den tyske filosofen och psykiatern Karl Jaspers (1883-1969) menar att det bara är genom ”gränssituationer”, som vi kan nå kunskap av Varat. ”Gränssituationerna är sådana som har att göra med ändlighet och våra gränser, t.ex. med födelse, död, lidande, kamp med andra varelse, känslor av skuld och ansvar. Människans benägenhet i världen uppenbaras för henne vid sådana tillfällen. Men också den enskilda människans hållning sätts på prov, äktheten och falskheten i hennes existensform avslöjas.” (citat ur Svante Nordins bok ”Filosofins historia”). Så ta tillfället i akt att lära dig lite om dig själv nästa gång du gungar på en gränsgunga.
Det har även funnits en gränstrapets, som någon ond person tagit bort. Gränstrapetsen hade också tillägget 38o, som kanske kan referera till gränser för feber, den 38:de breddgraden (som är gränsen mellan Nord- och Sydkorea) eller något annat.
Trädbollar
Denna idé fick jag vid ett besök på Wanås skulpturpark. Där fanns en stor röd boll i ett träd. Jag utvecklade denna idé genom att sätta upp tre olika stora bollar i klykan i ett träd nära vägen (inte björken). Emellanåt blåser bollarna ner på marken av en stark nordanvind.
Träddjur
Även för denna installation har jag fått inspiration från annat håll. 2015, på väg med bil till Cornwall, stannade vi i den belgiska staden Mons. Mons var detta år en av de europeiska kulturhuvudstäderna. En installation bestod av ett antal djurliknande föremål uppsatta högt upp i träd.
Det ena av mina djur, som hängde längst ut på grenen, gjorde jag av min mammas gamla persianpäls. Den var virad runt en stomme av fårstängsel. Barnbarnen tyckte att det såg ut som en sengångare och undrade hur den hade kunnat komma upp där. Den andra har jag gjort av min gamla militärpäls som jag köpte när det fanns ett militärt överskottsbolag i Solna (detta var på 60-talet, före ÖoB:s tid). Barnbarnen tyckte att det såg ut som en isbjörn.
Dessa djur är nu (2023) döda (fåglarna gillade att besöka dem) och har ersatts av ett nytt djur, som klättrar på stammen på en annan björk vid vägen. Den är gjord av min mammas gamla mockapäls.
Kabelrulle
Jag hittade en gammal kabelrulle, som jag tyckte borde kunna gå att hänga ner från björken. Jag var dock osäker på om grenen skulle hålla för rullen med några barnbarn på. Jag skrev därför till Skogsstyrelsen som snällt hänvisade mig till en skogsforskare vid Linnéuniversitetet som var specialist på lövträd. Jag beskrev grenens tjocklek och frågade hur stor tyngd den skulle klara ca 1 meter ut från stammen. Han svarade att den borde klara ca 200 kg. Det lät ju bra, men jag måste först kunna väga kabelrullen. För detta ändamål köpte jag en viltvåg på Biltema. Jag drog upp kabelrullen med hjälp av ett rep som jag fäst på bilens dragkrok. Detta gjorde jag på en alm på tomten som hade en mycket kraftig gren. De visade sig att rullen vägde 135 kg, vilket innebar att det även fanns utrymme för ett par barnbarn. Jag målade rullen och fäste några handtag för att barnbarnen skulle ha något att hålla i när kabelrullen svängde och snurrade. Sedan fäste jag linan på björkgrenen och det fungerade som tänkt.
Hästsko av hästskor
Genom en väninna till min fru fick jag ett stort antal hästskor. Tjugotvå av dessa formade jag till en hästsko. Jag fick hjälp av en svetskunnig granne med att sätt ihop dem. Sedan målade jag dem i mina tre färger, som i det här fallet var självlysande. Senare har jag målat om hela hästskon så att den numera är bara i blått.
Övergångsställe
Vi har vår brevlåda på andra sidan vägen. Där finns det ett övergångsställe. Till närmaste övergångsställe är det en mil. En del menar att detta nog är ett samarbete mellan Trafikverket och Postnord för att öka säkerheten kopplat till brevlådor på landsbygden, men att det nog bara är en övergångslösning (den har dock funnits i många år nu). Andra säger att detta övergångsställe är skapat av Paul Müller från Berlin. Hur som helst förbättras målningen varje sommar.
Jättepiltavla
Tavlans botten består av två stycken oljehärdad board stadgade med några reglar. Det totala måttet blir då ca 240×240. På boarden har jag satt cellplast med hjälp av lim och långa skruvar med stora brickor. Det hela har sedan målats i mina tre färger så att det blir en piltavla med tio cirklar. Pilarna består av kastpilar från Biltema och strumpstickor som jag sparat efter min mamma.
Tavlan har varit mycket uppskattad bland barnbarnen. Den har fått vara ifred fram till 2023, då den drabbades av den tyska airbnb-boenden Sacha. En curlingförälder som uppenbarligen inte visste att Tyskland förlorade kriget och som trodde att tyska lagar gäller i Sverige (en av mina bästa vänner är från Tyskland). Airbnb på landsbygden är hembygdsforskningen västra fiende. I stället för människor som intresserar sig för och själva bidrar till hembygden kommer människor i strid ström utan respekt för, koppling till eller intresse för traktens historia.
Kusingunga
2011/12 fick vi inom loppet av femton månader fyra barnbarn, alla pojkar. Barn gillar att gungas. Med många barn kan detta bli ganska tröttsamt. Lösningen blev en kusingunga med plats för fyra barn. Den placerades uppe på högstubbarna till ett lärkträd och en björk. De har klarat sig nu i nio år. Detta mycket tack vare ett klokt råd från Skogsstyrelsen om hur man skall bevara stubbar (vilket nog inte är den fråga som är vanligast). Man skall snabbt ta bort barken och täcka överdelen.
Klättertrappa
Jag gjorde en klättertrappa för att hjälpa barnbarnen att utveckla sina motoriska färdigheter samtidigt som de lärde sig siffror. Klättertrappan består av avkapade trästockar som smiter runt en kraftig alm. Den lägsta stocken är 20 cm hög, nästa är 40 cm hög, osv. Det finns totalt tio stockar, som är numrerade från 1 till 10. Stockarna är målade i mina tre färger och hålls fast av spännremmar. Utmaningen för barnbarnen är att lära sig siffrorna och att våga hoppa från den höjd som är den samma som antal år de är. Det har gått bra. En bonuseffekt av hopptrappan är att barnen kan använda den för att på egen hand komma upp till linbanan, som börjar vid almen. På detta sätt kan farfar/morfar ägna sig åt att göra flera installationer.
Restkonst
När jag gjorde alla hararna så blev det mycket rester över, dvs det material som fanns mellan hararna på den oljehärdade boarden. Vid en stor fest 2018 med femton gäster kom dessa till användning. Gästerna delades upp i tre lag. De fick ett antal uppgifter som utmanade både kropp och knopp. Den sista uppgiften var att skapa var sitt konstverk. Som material hade de varsin skiva av oljehärdad board som jag målat grön, varsin hög med rester från harprojektet och lim. För att utse en vinnare hade jag vidtalat några konstkunniga vänner att vara jury. Senare satte jag upp verken vid ett hål i häcken orsakat av sorkar. Verken är här rangordnade så att ettan i tävlingen är överst, etc. En höststorm tog det översta verket, om ersatts av en vägskylt med 10 STIGTOMTA 20 där siffrorna syftar på avståndet åt öster resp. väster (det är såldes 30 km runt Hallbosjön).
Vid ett senare besök vid Wanås skulpturpark upptäckte jag att även konstnären Carl Fredrik Reuterswärd använt samma idé. Han har använt mellanrummen mellan bokstäver och gjord konst av det. Han kallar det ”Interlettre”.
OS i Halla
Jag brukar ordna Hallamästerskapen för barnbarnen med alla möjliga grenar, så vi måste självklart uppmärksamma senaste OS. Fem däck målades i OS-färgerna och hängdes upp enligt förlagan. Inne i några av däcken gjordes tre bokstäver, med hjälp av gamla varningstrianglar: T, K och Y. Jag hängde upp detta i björkgrenen och fäste dessutom en trapets under så att barnbarnen kunde leka.
Elormen
För många, många år sedan köpte jag en ledad orm i trä på Etnografiska museet i Stockholm. Den skrämde många under många år. För några år sedan fick den sin plats bredvid elskåpet för att hålla alla eltjuvar borta. En bild kom med i DN:s Namn och Nytt.
Roten till allt …..
Jag såg roten av ett fällt alträd och den kändes speciell, mystisk på något sätt. Formerna och ådringarna i träet sätter i gång fantasin. Är det en kropp? Är det två ben? Är det en bockfot? Är det två bröst? Är det två avhuggna armar? Är det en snopp (de tycker några av barnbarnen)? Är det ett ansikte? Är det Nefertiti? Den har behagliga proportioner, men känns samtidigt lite obehaglig. Den har fått vara omålad och jag har bara oljat in den lite för att träet skall framhävas mera. Namnet är öppet. Det kan betyda ”Roten till allt ont” eller ”Roten till allt gott” eller något helt annat. Välj själv.
Jag skickade in den till Sörmlandssalongen 2023/24, som vänder sig till konstnärer som bor i Sörmland. Det skickades in 748 konstverk. 89 valdes ut att vara med på salongen, Roten var en dem.
Midgårdsormen
En höststorm gjorde att en jättegren på tio meter från en tall ramlade ner. När jag såg den ligga i backen tyckte jag att den liknade ett läskigt monster: en jätteorm, krokodil eller en drake. Ett av barnbarnen tyckte att det såg ut som Midgårdsormen. Jag målade den i mina tre färger och placerade den med hjälp av bilen och dragkroken vid vägen.
Asppistolen
Häromåret fick nordanvinden en stor asp att trilla ner och klyva mitt favoritkörsbärsträd (som jag planterade för ca tjugo är sedan) på mitten. Det blev mycket jobb med att såga upp aspen och försöka rädda körsbärsträdet. Jag lät en del av trädet vara kvar eftersom den liknade en pistol, med stammen som pipa och rotvältan som kolv. Den fick sedan de vanliga färgerna.
Artrik – Artrich
Vägverket har satt upp en skylt med texten ”Artrik vägkant” nära vårt hus, men på andra sidan vägen. Som en pendang till detta har jag satt upp en skylt på vår sidan av vägen med texten ”Artrich roadside” syftande på de installationer som finns vid vägen.
Snöpinnens DNA
För många år sedan hittade jag några nedkörda snöpinnar i diket och använde dem till att göra hinderbana åt barnbarnen. Sedan fick jag idén att samla flera pinnar och hänga upp dem i trädet vid vägen. Idén om att svänga dem som en DNA-sträng kom senare. Jag hittade flera pinnar och fick också pinnar av vänner och bekanta. Alla pinnar har brutits av och hamnat i diket. Pinnarna är orangea eller har varit det (flera har bleknat med åren), utom tre. När jag var på besök hos en kompis i Norberg hittade vi, till min stora förvåning och glädje, några svarta snöpinnar i diket. Totalt hade jag ca 300 pinnar, en del fick kasseras och det behövdes 217 till installationen.
Vid skapandet av verket, som är en hyllning till snöpinnen, har jag ställts inför en rad frågor. Skulle det verkligen gå att vrida installationen så att det såg ut som en DNA-sträng? Därför gjorde jag en liten modell av sugrör och björntråd. Genom tre hål på sugrörens långsidor drog jag björntråden. Det fungerade inte! Det blev för stelt och ingen DNA-sträng. Kris! Lösning blev en icke töjbar lina i mitten som axel och två töjbara ca 10 cm in från sidorna. Linan i mitten har beteckningen Dynatck PRO HMPE-lina 12-flätad syntetfiber och är 3 mm tjock. Dem är 70% starkare än en stålwire, är 7 gånger lättare, har hög brottstycke (800 kp) och har såväl hög slittålighet som bra UV-skydd. Sidolinorna har en gummikärna som är omgiven av flätad polyestersilke, är 3 mm tjocka och har 180% töjning. Den har dessutom bra skydd för UV-ljus, fukt och nötning. Förutsättningar och ställningstagande ser ut så här:
Förutsättning: Reflexens placering på pinnarna kan variera (har nog varit olika under olika tidsperioder) och ibland finns det två reflexer på samma pinne. Höjden på installationen, ca 6 meter, styrs av höjden på grenen.
Val: Den övre delen av pinnarna (den som varit uppåt på vägen och inte heller gått sönder) har fått vara åt samma håll i DNA-strängen med den nedre söndriga åt andra hållet. Den söndriga delen varierar i längd åt (10 – 30 cm). Jag har kapat en del, för att det inte skall bli så stor skillnad.
Slump: Placeringen av pinnarna utifrån var reflexen är placerad (de med reflexer på samma höjd har inte placerats tillsammans). De svarta pinnarna placering mellan alla de orangea.
Konstruktion: Jag spände fast pinnarna på en hyvelbänk, markerade var hålen skulle vara, borrade hålen med svärfars pelarborrmaskin, trädde in linan genom hålen med en grov nål.
Bonus: Att se installationen belyst i mörker. Det kan då kallas ”ta det piano”, eftersom reflexerna framträder som ett vridet piano.
Vad är då Snöpinnens DNA, dess essens, dess innersta väsen? Att stå ensam, vara till nytta, vara en viktig vän på vägen som riskerar sitt liv för din skull, lysa upp tillvaron när allt är mörkt, kunna rädda, men vara rädd, riskera att bli påkörd av berusade eller oförsiktiga bilister, förstöras. Vanligen ensamma, men här äntligen tillsammans med systrar och bröder. Tillsammans bli de något mer, de återuppstår starka, existensen har gått över till essens. Men kommer de att behövas i framtiden? Kommer de att ha någon uppgift i en värld av självstyrande fordon, som styrs av GPS och AI?
Jag skickade in installationen till Liljevalchs vårsalong 2024. Dit kom det in ca 25 000 verk. Ca 300 valdes ut att vara med på salongen 9/2 – 21/4. Min Snöpinnens DNA var en av dem. Liljevalchs vårsalong har funnits sedan 1918. Bland kända konstnärer som varit med finns: Sigrid Hjertén, Einar Jolin, Bror Hjort, Sven X:et Eriksson, Linn Fernström och Lena Cronqvist. Ca 100 000 brukar besöka vårsalongen varje år.
Mina tidiga kontakter med konst
Jag växte upp i Nyköping och bodde mina första åtta år på Brunnsgatan 34. I lägenheten ovanför vår bodde Nyköpings mest kända konstnär under 1900-talet, Uno Dewoon (1909-1988).
Tavla av Uno Dewoon
I familjen Dewoon fanns en son, Peter Dewoon (1945-2020). Peter och jag var lek- och skolkamrater. Vi flyttade både ifrån Nyköping, men återvände senare i livet (Peter mycket tidigare än jag). Peter följde i pappans fotspår och blev konstnär och undervisade också.
Från vänster: jag, en kompis, och Peter.
Jag gick fem år i realskolan och fyra år i gymnasiet i Nyköping. Under alla år hade jag Arvid Ek (1904-1978) som teckningslärare. Han bodde dessutom granne med oss på Tullportsgatan, dit vi flyttade när jag var åtta år. Jag har inga positiva minnen av Arvid och hans lektioner. Han var, som jag minns honom, en ganska stel och tråkig person. Jag minns med störst fasa var försöken att få mig att rita med perspektiv. Mina betyg i gymnasiet växlade mellan B, B? Och BC.
Arvid Ek var även konstnär, vilket jag inte visst under skoltiden, På senare år har jag kommit att uppskatta hans teckningar och tavlor, men någon bra lärare var han inte.
Självporträtt av Arvid Ek.
Tavla av Arvid Ek.
När jag började läsa vid Stockholms universitet 1967 bodde jag i en rivningslägenhet 6 trappor upp i gårdshuset i slutet av Karlbergsvägen. Golvet i köket målade jag rött och taket gult. Väggarnas färg började i en lite gulare nyans av rött närmast golvet och blev sedan mer och mer gula fram till taket. Dörren under vasken målade jag röd och sprayade sedan på gul färg innan den röda torkat. På samma sätt med dörrfoder, på vilka jag dessutom klistrade fast de röda locken från de enportionsburkar som jag brukade äta. Det blev också burklock över till att göra samma konstruktion vid dörrfodren till mitt rum. Till detta rum fanns det ingen dörr från hallen och det fick i stället bli ett draperi av burklock hängande på fiskelina. I köket fanns ett skafferi på vars dörr jag skrev KÖK med burklocken och på motsvarande sätt skrev jag VC på dörren till toaletten. Man skulle kunna tro att jag var inspirerade av Andy Warhol, men jag har inget minne av att jag kände till honom trots att jag gjorde många besök på Moderna Museet under denna tid.
1970 läste jag, vid sidan av mina ordinarie studier, Konstvetenskap vid universitet en termin (översatt till dagens universitetsstudier motsvarar det 30 hp).