Hålväg
De medeltida vägarna var endast smala rid- och klövjestigar. De kallas för hålvägar eftersom slitaget bildade fåror eller försänkningar i marken. En hålväg (s) finns 10 meter norr om stora vägen efter vägen ner mot Sörkärr (14).
Egentliga vägar började allmänt inte anläggas förrän under 1500-talet och vägbyggandet tog fart först under 1600-talet då armén behövde snabba förbindelser mellan de viktigaste orterna. Den stora vägen här har haft i stort sett samma sträckning sedan den tillkom på 1600-talet. Vägen från Sörkärr gick dock på 1800-talet fram till Lugnet (11). Fram till mitten på 1900-talet gick vägen också något närmare Stavstugan (23) än idag. Från stora vägen finns följande vägar (från väster till öster): Ekeby och en bit ut på Eknäset (B), Ekebys badhus, Harhålet, Sörkärr och Lill-Kjulsta (28). På 1800-talet fanns en väg runt Olstorp (9) över det område där Olstorp 1 (10) nu ligger. Tidigare har också funnits en enkel väg från Tallsätter (13) bort till stora vägen vid Karlslund (7).
Svallet
1849, alltså innan sjösänkningen, hade man problem på ett ställe som kallades Svallet. Det var problem både för gående och åkande i stort sett hela vintern. De ”understundom äro stadda i yttersta fara och ibland ur stånd att passera stället”, står det i protokollet från sockenstämman. Kapten Rylander på Ekeby erbjuder sig att stå för krut och borrar för att sätta ner en vägtrumma och andra skall bidra med dagsverken för att få trumman på plats. Svall i ”Svallet” betyder förmodligen vatten som rinner fram över is och bildar nya islager. Jag skulle tro att platsen var det låga partiet mellan Glasberget och kyrkan, alldeles innan huset Båtstugan. Detta är det smalaste partiet mellan Yngaren och Hallbosjön och det var ännu smalare och lägre före sjösänkningen på 1850-talet.
Snöfogdar och vintervägar
Under första halvan av 1800-talet utsågs det snöfogdar. Deras uppgift var att hålla undan snö från vägarna och också att på vårvintern skotta upp snö på vägen så att man så länge som möjligt kunde åka med slädar.
1852 fanns det en vinterväg på isen. Den gick från Wallersta Gästgiveri (låg en bit från Stigtomta mot Vrena) över Hallbosjön till Sörkärr (14) över näset till Harhålet (F) och vidare över Yngaren till Wedeby i Björkvik och därifrån till Korsshälla vid södra delen av Yngaren. Därifrån gick den genom skogen och anslöt till dagens väg 52 vid Hedstugan. Vägen var en meter bred. Jönåkers härad ansvarade fram till 1871 för att bygga och bekosta vägen. Det är möjligt att det är denna isväg som Karl den XI åkte på i slutet av 1600-talet och som omnämns i avsnittet om Hakvarpet.
1899 värderades vinterunderhållet enligt följande: mellan kyrkan och Skräddartorpsån 60 kr (motsvarar 3 000 kr idag), kyrkan till Ekeby 45 kr (2 300 kr idag) och mellan Ekeby och kommungränsen mot Stigtomta 45 kr.
Vägproblem
1872 bidrar Halla kommun till reparation av Åsby bro, som förmodligen är den lilla bron till vänster (från Halla sett) om järnvägsbron innan Stigtomta.
1886 vill sockenstämman att den s.k. Kalkungsbacken skall tas bort. Oklart vilken backe detta är och om den togs bort.
Från 1893 ingick vägen från Halla kyrka till Skräddartorpsån i den allmänna vägindelningen. 1897 noterar kommunstämman att den allmänna vägen från Halla kyrka till Skräddartorpsån inte på alla ställen uppfyller kraven på att bredden skall vara 3,6 meter och gör därför en hemställan om breddning. Detta ger ingen effekt varför man gör en ny hemställan 1902 med motiveringen att det är svårt att mötas på vägen.
1900 anser kommunstämman att grinden vid Väsby backe genom sin placering i nedre hälften av backen utgör ”icke blott ett obehagligt och otidsenligt hinder för den åkande utan ock lätt kan åstadkomma olycka”. Kommunstämman beslutar att begära hos Konungens Befallningshavare att grindägaren, fru Andersson, måste åläggas att ta bort grinden eller åtminstone flytta den till krönet av backen. Kungens Befallningshavare begär om vidare yttranden i ärendet. Kommunstämman skriver då att grinden orsakat ett par olycksfall och att ”alltid den ängsligaste försiktighet måste iakttagas vid färd utför backen för att ej flera dylika skola upprepas. ”Man tycker inte att olägenheterna för grindägarna med en mindre kostnad för avstängning av betesmarker är ett starkt skäl. … men i detta fall, som i många andra, torde den enskilde få göra en mindre och på det hela taget rätt obetydlig uppoffring för det allmännas intresse”. Landsfiskalen, som också yttrat sig i ärendet, tycker i stället att grinden skall flyttas 34 meter längre ner på vägen eftersom en placering vid krönet skulle leda till snösamling. Beslutet av Konungens Befallningshavare blir att grinden skall flyttas 30 meter längre ner i backen. Kommunstämman överklagar inte beslutet men skall försöka nå en uppgörelse med grindägaren om att helt ta bort grinden.
Speciellt under 1870-talet handlar transportfrågorna i socken om järnvägsfrågor, med anledning av järnvägen mellan Oxelösund och Bergslagen. 1903 vill kommunstämman ha en hållplats för tåget vid Binklinge.
Första bilen
År 1909 gav Kungliga Befallningshavaren i länet Godsägare Axel Jakobsson på Ekeby tillstånd att köra med ”mindre personautomobil” på vägen från Ekeby till landsvägen Bettna – Vrena. En talrikt besökt kommunalstämma beslutade att överklaga detta beslut på grund av ”hästkreaturens på landsbygden skygghet vid inträffande möte och förbifarande av automobil och den ifrågavarande vägens ringa bredd, som på sina ställen icke är fullt 3 meter”. Frågan ställdes också vem som skulle ersätta skada som uppstod vid ett sådant tillfälle. Mot detta genmäldes att djuren kunde vänjas, så att de höll sig lugna och att vid möte på smalare ställen kunde automobilen lätt stannas och backas. Det är oklart om överklagan vann gehör. 1907 hade det införts krav på körkort i Sverige och hastighetsbestämmelser som maximerade farten på landsbygden till 25 km/tim. Numera är vägen ca 4,5 meter bred. På 1980-talet ändrades beläggningen från grus till nuvarande beläggning.
Antalet bilar var länge ganska få. 1950 fanns det fortfarande ”bara” ca 250 000 bilar mot dagens (2018) 5 miljoner. Antalet traktorer ökade också mycket kring 1950. 1945 fanns det ca 20 000 traktorer och tio år senare hade de stigit till ca 120 000.
Backar
1923 föreslår Halla kommunalnämnd att vid ansökan angående omläggning av allmänna landsvägen inom kommunen precisera följande (man har redan 1903 gjort en framställan om kostnadsfri undersökning av borttagande av backarna vid Baldursta, Väsby och Olstorp):
1. Vägens utläggande i sin helhet till den för allmän landsväg stadgade bredden.
2. Omläggning av vägen vid Baldursta – Kälkesta för borteliminerandet av backarna därstädes liksom vid Ekeby loge.
3. Nedschaktning av backarna på vägen genom Väsbyskogen.
Den som idag cyklar denna väg kan vittna om att kommunalnämnden inte fick gehör för pkt 2 och 3! En annan jobbig backe att cykla uppför är den 500 meter långa Harhålsbacken från infarten till badet Harhålet (F) och förbi Lugnet (11).
Flera backar har haft egna namn. Backen förbi Hasselvik (1) mot Ekeby (2) kallades Finnmanbacken, efter skomakare Karl Albert Finnman som var den första som bodde här. Backen uppevid Ekeby kallades Bussbacken, för det var där bussen stannade. Backen efter Ekebys badhus på vägen mot Ekeby kallas Pumpbacken, oklart varför. Backen efter Karlslund (7) kallades Spökbacken. En förklaring till detta namn är följande. Det fanns på slutet av 1800-talet en flicka som arbetade på Sörkärr och i henne var två pojkar från trakten kära. Hon var själv kär i den ena av pojkarna. Den försmådda pojken tog detta mycket hårt och hängde sig i den backe som fick sedan fick namnet Spökbaken. Flickan var den första som upptäckte pojken och hon blev helt skräckslagen. Att backen kallades Spökbacken bör väl innebära att pojken gick igen vid denna plats. Jag har inte kunnat belägga dessa uppgifter i kyrkböckerna. En annan förklaring till namnet handlar om att det fanns en piga i trakten som hade gjort något ”fuffens” och därför hängdes i det som sedan fick namnet Spökbacken. I slutet av Harhålsbacken (se ovan) finns det en stor sten nära vägen på den norra sidan. Denna sten hade redan för hundra år sedan namnet Rävstenen. Stenen liknar knappast en räv, men det kan ha funnits ett rävgryt intill eller så tyckte rävar om att ligga intill stenen.
Ny sträckning
1926 hade vägstyrelsen ”fodrat upplåtande av fri mark för de projekterade omläggningarna av allmänna landsvägen genom Halla socken”. Alla markägare, utom ingenjör Rundlöf vid Kälkesta, var positiva till att ställa sin mark till disposition för detta ändamål. Två personer, som var närvarande vid stämman (oklart vilka) sa sig vara villiga att lösa in den mark som ”ingenjör Rundlöf vägrade att gratis upplåta”. En vägsträcka som förmodligen berördes här sträckning är en del vägen mellan Lugnet (11) och Sjölund (17). Det är en sträcka på ca 250 meter som börjar vid andra sidan Rävstenen och slutar vid parkeringsfickan. Den gamla vägen var ca 4 meter bred och passera Lejonstigen (U) ca 35 meter in från stora vägen. Vägen är nu övervuxen med sly och kan vara lite svår att upptäcka. Det var sannolikt för att bygga denna väg som Jönåkers vägstyrelse 1927 köpte en del av Hånö (Å) av Senesta. Gruset från Hånö kördes över isen upp till stora vägen förbi Leksätter (ligger åt öster).
Bro och färja
Mycket energi har under åren lagts på att ordna förbindelse över Skräddartorpsån (ån hette Sölna å på 1400-talet vilket kan betyda ”den dyiga, grumliga ån”). 1791 fanns förslag från sockenstämman om inrättande av färja. Man skriver till landshövdingeämbetet om detta. Det är oklart när den första färjan kom i trafik, men det skedde förmodligen i början av 1800-talet. 1827 säger man från socknen ”Men som nu nämnda färja inte utan största vånda kan begagnas, som i beaktande av vägens dåliga och alltmer tilltagande obrukbara tillstånd å Vrenas sida, som den avgift av tvenne tjerdinar (?) säd nuvarande grenadier vid grenadiertorpet Sundsstuga tar för överfarten över denna åkertäppa”. Halla tycker sig vara för liten för att ensamma ta en sådan kännbar kostnad för att bygga och underhålla en färja som även andra har nytta av, men man är beredd att stå för hälften av färjekostnaden och själva stå för vägkostnaden på Halla sidan om Vrena står för sin sida av vägen. Socken tar också upp frågan i Jönåkers Häradsrätt med okänt resultat. På 1800-talet fanns det en färja här som två män rodde. Det fanns plats för ett par hästar eller oxar och vagn. Det fanns också en roddbåt och en ringklocka som man pinglade på när det var dags att ro. 1883 var färjan vid Skräddartorpsån till salu för 50 kr, men sockenstämman tyckte att den var för liten och att man skulle undersöka kostnaden för en ny ändamålsenlig färja. Senare samma år är man mera inne på att satsa på en bro. 1892 har Vrena kommun åstadkommit en ordentlig färjeförbindelse, men även beslutat att ta ut en avgift på 5 öre (motsvarar 2.50 kr i dagens penningvärde) för varje överfart. 1893 anslås tio kr för en telefonledning mellan ”Hallalandet” och färjkarlen på andra sidan ån. 1894 menar kommunalstämman att färjan skall ingå i det allmänna vägunderhållet.
1896 väcker kommunalstämman frågan om förbindelse över Skräddartorpsån på nytt. Man begär av vägstyrelsen inom Jönåkers härad om fullständigt ordnande av kommunikationen över Skräddartorpsån antingen med färja eller genom att låta bygga en bro. Om man skall fortsätta med färja anser man ”en större färja är oundgängligen nödvändig då den nu befintliga visat sig för liten och till och med livsfarlig”. Dessutom menar man att färjestaden måste byggas så att den klarar variationer av vattennivån på 3 fot, att färjekarlen måste ha en bostad och årlig avlöning och dessutom behövs det en reservfärja att använda när den ordinarie repareras. Mot denna bakgrund ”tar sig kommunen friheten föreslå att undersökningar måtte företagas för att utröna huruvida icke anläggande av en bro skulle under tiden lopp medföra en billigare kostnad”.
1899 behöver färjan en grundlig reparation. Kommunalstämman bestämmer att kommunen själva skall betala för detta.Brofrågan diskuterades i socknen redan 1865. De alternativ som då diskuterades var Binklinge och Åholmen (där Bettnaån kommer ut i Yngaren). Man föredrog Binklinge. Man diskuterade också kostnadsfördelningen, där en del tyckte att de gårdar som låg längre bort och inte vann så mycket på bro, t.ex. Sörkärr (14), inte skulle betala lika mycket som de gårdar som låg närmare bron Den första bron över Skräddartorpsån byggdes 1901 och kallades för Sundstugebron. En ny bro byggdes 1991 (se bilden). Under tiden som den nya bron byggdes fanns en tillfällig bro. Den kallades Birgittabron efter en sommarboende som hette Birgitta. Först var det tänkt att man skulle behöva köra runt Stigtomta för att komma till andra sidan ån, vilket skulle innebära en omväg på flera mil. Birgitta Posse (tidigare Åhlund), som hade sommarstuga nära Kälkesta, tog då kontakt med militären som ställde upp och gjorde en tillfällig bro som en övning.
Vägnummer och kulturhänsyn
Stora vägen har vägnummer 615 och tillhör gruppen sekundära och tertiära länsvägar (med nummer mellan 500 och 5999). Den sträcker sig från Stigtomta – Jönåkersvägen (väg 608) till Bettna – Vrenavägen (väg 52) och är 16,3 km lång. 1924 beskrevs denna sträcka som vägen mellan Haresta vägkors och Binklinge vägkors över Halla kyrka. Den sträcka som berörs i denna skrift är ca 4 km lång. Peab sköter vägunderhållet åt trafikverket. 2018 gjordes en omfattande upprustning av vägen med ny beläggning.
Den kollektiva busstrafiken verkar ha kommit igång på 1920-talet och upphört 1961.
Enligt Nyköpings kommuns översiktsplan (se särskilt avsnitt om detta) skall kulturhänsyn tas till äldre vägars sträckning och utformning i landskapet. Sträckning och utformning skall bibehållas i den mån som god vägtrafiksäkerhet kan erhållas. Hallavägen anges som en av fem vägar som bedömts ha detta värde. Innebörden torde vara att någon ändring av sträckningen eller breddning knappast är aktuell.
Trafikmätning
Trafikverket gör regelbundet mätningar av trafikflödet på landets vägar. På vår väg har det gjorts mätningar, dels vid Ene åt Stigtomta och dels nära Båtstugan (där näset mellan Yngaren och Hallbosjön är som smalast) mellan Glasberget och Halla kyrka. Mätningarna är gjorda 1989, 2003 och 2015, vid några tillfällen för varje år. Utifrån detta extrapolerar man sedan för att få en uppskattning av trafikflödena under hela året. Man mäter fyra kategorier av fordon: personbil, personbil med släp, lastbil och lastbil med släp. Man redovisar uppgifter separat för dag och natt. Det som registreras är antal fordon och deras hastighet.
Årsmedeltalet var för Ene 140 fordon 1989 och 170 fordon 2003 och 2015. Andelen lastbilar var 5 resp. 10 och 10. För Båtstugan var motsvarande antal 60 och 5 för alla åren. De teoretiska medeldygnsflödena för Ene 2003 (värdena för 2015 var ungefär samma) var 120 på vintern och 250 på sommaren. För Båtstugan ungefär 45 resp. 85. Som en jämförelse hade Jönåkersvägen (väg 608) ett snitt på 930 fordon/dygn 2003 och Stigtomtavägen (väg 52) 5 930 fordon/dygn 2011. Senare värden ger ungefär samma resultat.
Dagens problem
Idag finns nya problem kring vägen. Den är inte dimensionerad/lämpligt för den omfattande, breda, tunga och bullriga trafik som dagens lantbruk innebär. Stora gårdar arrenderar brukningsenheter med främst vallodling långt från gården och använder sig av maskinstationer. Detta innebär mer än tusen transporter koncentrerade till korta tider, även hela nätter, med höga hastigheter i tunga och breda fordon som innebär olycksrisker och minskad livskvalitet för boende i området och besökare. Fordon som är befriade från vägskatt (samtidigt som det är dem som sliter mest på vägarna) med hänvisning till att de mestadels används inom jordbruket, vilken inte längre stämmer när brukningsenheterna ligger lång från huvudgården och de små vägarna som tidigare fans ute på fälten har tagits bort. Den lokala vägstyrelsen och de lokala bönderna/godsägarna med koppling till trakten har ersatts av ett för hela Sverige gemensamt Trafikverk (som även hanterar flyg, tåg och sjötrafik), som anlitar privata entreprenörer för drift och underhåll, och bönder/godsägare från andra områden som arrenderar marken och hyr in personal ännu längre ifrån för korta insatser. Resultatet blir att vägen hanteras av anonyma människor utan kunskap, känsla för eller kontakt med bygden. Detta leder i sin tur till höga bullernivåer hela dygnet, farlig trafik, kraftigt slitage på vägen, bristande ansvar för brevlådor, stolpar, avsiktligt förhindrande av bilar att köra om, etc. Dessutom var väl inte tanken med lagstiftningen kring körkort, att ungdomar under 18 år skall köra skördetröskor på sträckor upp till en mil på allmän väg! Fler övergångsställen är kanske lösningen. Det finns ett mellan Lugnet (11) och dess brevlåda på andra sidan vägen. Det är nog en försöksverksamhet där Posten och Trafikverket samarbetar för att öka säkerheten vid brevlådor på landsbygden. Det är förmodligen bara en övergångslösning, men kanske kommer alla de som har brevlådan på andra sidan vägen att få ett övergångsställe.
Trafikmätningar
Trafikverket gör regelbundet mätningar av trafikflödet på landets vägar. På vår väg har det gjorts mätningar, dels vid Ene och dels nära Båtstugan (där näset mellan Yngaren och Hallbosjön är som smalast) mellan Glasberget och Halla kyrka. Det innebär att trafik som håller sig inom detta område inte finns med i mätningarna! Mätningarna är gjorda 1989 och 2003 (det borde således ha gjort en ny mätning 2017), vid några olika tillfällen för varje år. Utifrån detta extrapolerar man sedan för att få en uppskattning av trafikflödena under hela året. Man mäter fyra kategorier av fordon: personbil, personbil med släp, lastbil och lastbil med släp. Man redovisar uppgifter separat för dag och natt. Det som registreras är antal fordon och deras hastighet.
Årsmedeltalet vid Ene 140 var fordon 1989 och 170 fordon 2003. Andelen lastbilar var 5 resp. 10. Vid Båtstugan var motsvarande antal 60 och 5 för båda åren. De teoretiska medeldygnsflödena vid Ene 2003 var 120 på vintern och 250 på sommaren. Som en jämförelse hade Jönåkersvägen (väg 608) ett snitt på 930 fordon/dygn 2003 och Stigtomtavägen (väg 52) 5 930 fordon/dygn 2011.För den som vill titta närmare på siffrorna hänvisas till http://vtf.trafikverket.se/Se Trafikinformation.
Längs vägen i mitten av 1700-talet
Om vi vid mitten av 1700-talet skulle företa oss en vandring längs Hallavägen från norr till söder genom vårt område skulle landskapet inte helt förvånande se ganska annorlunda ut jämfört med nu.
Hasselvik
Om vi börjar lite innan Hasselvik, som inte fanns vid denna tid, så har vi på höger sida en sank äng där det växer fräken och starr samt vide, på höger sida finns också en äng vid namn Broängen (även kallad Brokärret), varför vi kan sluta oss till att vi förmodligen går över en bro. Där huset Hasselvik nu ligger finns en till äng bevuxen med hassel och björkbuskar (man ”skördade” på den här tiden löven från träden för att använda som foder åt djuren på vintern). Vägen delade sig här i två, delvis en som gick direkt till Ekeby och delvis den nuvarande Hallavägen. När vi kommer upp för Finnmanbacken har vi på höger sida istället för den skog som växer där nu en betesmark beväxt med små buskar, som sträcker sig ända fram till Bussbacken. På vänster sida fanns det liksom nu (sank) skog, kallad Gärdesmåsen(mossen), och sedan åkertegar, man övervägde dock att hugga ned skogen eftersom man inte ansåg sig ha någon nytta av den. Vid Ekeby fanns det tre gårdar, liksom vid Ödesby.
Ekeby
När vi passerat Bussbacken kan vi se att den nuvarande åkern efter vägen ned mot Sund är uppdelad i tre delar, först en äng, sedan en hage och mellan dessa nere vid sjön låg en liten åker kallad Hagtäppan. Den granskog som nu växer mellan åkern och skogsvägen ned till Ekebys badhus fanns inte då utan området bestod dels av en hage som vette ned mot Yngaren och kallades för Sjöhagen, och dels ängsmark. Vid stranden mot Yngaren växte lite alträd. På vänster sida var det ganska likt nutiden, dock var åkern upp mot Ekeby indelad i små tegar. Den nuvarande björkskogen på vänster sida efter åkern beskrivs som en stenbacke.
Spökbacken
Åkern mittemot vägen ner till Ekebys badhus användes närmast vägen till hage, som dessutom gick ända bort till nuvarande åkern efter Spökbacken. Längre ned mot Sörkärrsviken låg Söråkersmossen med ett antal åkertegar. På höger sida av vägen gick skogen, då kallad Storskogen, ända bort till Harhålet (bortsett från soldattorpet Vretstorp, men dess marker låg på vänster sida vägen). Namnet till trots var den ganska avverkad och just då kan inget timmer tas ut ur den eftersom den bara består av unga granar och enar, med några enstaka tallar. Den används till gödsel (löv och barr) och för att ta ved från.
Vretstorp
På vänster sida vägen efter Spökbacken en bit från vägen ligger en åker vid namn Söråkerstäppan. Efter denna fram till Harhålet var marken beväxt med gran och enbuskar, längre bort från vägen, ned mot dagens sanka område fanns en äng kallad Sörmossen. Soldattorpet Vretstorp låg som nu till höger och marken som hörde till var på ungefär 1 hektar, varav 1/3 var åker.
Harstugan
När vi går förbi Harhålet kommer vi nu in på Ödesbys marker. Till vänster om vägen ligger först en hage kallad Harstuhagen som sträcker sig bort till Tallsätters inhägnader. Sedan kommer soldattorpet Södra Harstugan, som har små inhägnader på bägge sidor om vägen. Ett tiotals meter efter torpet delar sig vägen i två, där den vänstra går till Tallsätter och Sörkärr och den högra är den nuvarande Hallavägen. Vi har efter vägskälet skog både på vänster och höger sida om vägen ända fram till Sjölund. ”Skog” är kanske att ta i, eftersom den på vänster sida mest består av buskar. På höger sida, inklusive hela Vårskogsudden, finns gran och tall men det är inte dugligt till annat än att ta ved från. När vi kommer fram till Sjölund slutar skogen på höger sida ungefär där den gör nu. Först ligger två hagar och sedan kommer ett antal åkertegar, som gränsar till en av Stavstugans åkrar (där Sjöstugan nu uppförts). Den smala åkern som nu finns på vänster sida om vägen fanns inte.
Stavstugan
Vi kommer nu in på marker som tillhörde gårdarna Ene, Senesta och Kjulsta. Precis innan Stavstugan på vänster sida finns en liten åker, och längre bort från vägen en stor äng. Efter att vi har passerat Stavstugan finns på vänster sida bara skog, som består av ung granskog och sträcker sig ända fram till nuvarande Kjulsta allé. Den delen av skogen närmast Stavstugan kallas Storskogen medan den närmare Ene kallas Hemskogen. På höger sida finns först en hage, som går ungefär fram till vägen ner till de två soldattorpen Flygarstugan och Stenbacken samt torpet Lill-Kjulsta. Därefter kommer en liten åker och sedan en äng fram till nutidens Hånövik. Därefter är det bara skog ända till Kjulsta allé.