Inom området har det funnits fem soldattorp (varav fyra samtidigt): Sjölund (16) och Vretstorp (8) nr 71, Södra Harstugan (12) nr 72, Flygarstugan (26) nr 73 samt Stenbacken (27) nr 91. Sjölund var först soldattorp nr 71, men ersattes sedan av Vretstorp, vilket inte visas på ett korrekt sätt i soldatregistret. Alternativt var Sjölund soldattorp nr 70. Sjölund, Vretstorp och Stenbacken finns fortfarande kvar, medan Södra Harstugan och Flygarstugan är rivna. Sjölund och Vretstorp hade rotegårdarna Ödesby (huvudrote) och Wälsta (i Nykyrka socken). Södra Harstugans rotegårdar var Ödesby (huvudrote) och Ekeby. Flygarstugans rotegårdar var Sörkärr (huvudrote från 1728), Fålltorp (i Nykyrka), Löfsund (i Vrena), Ingewäldztorp och Oxelgården. Stenbackens rotegård var Kjulsta. Totalt fanns det 35 000 – 40 000 soldattorp på 1800-talet i Sverige. I Halla socken fanns det ytterligare fem soldattorp. Norra Hagstugan, nr 66 på Ellstas rote; Hammarstugan, nr 67 på Ballerstas rote; Plåtstugam, nr 68 på Ballerstas rote; Stora Båtstugan, nr 69 på Wäsbys rote; Stenvik, nr 74 på Enebys rote. Kälkesta rote hade dessutom soldattorp nr 113, Rovgölen i Björkviks socken.
Redan före indelningssystemets införande fanns det tre ”knekstugor” inom Halla socken. Detta visar en karta från 1677. Det fanns en i Ellesta, en i Kälkesta och en i Väsby (Båtstugan).
Indelningsverket
Soldattorpen hade sin grund i införandet av indelningsverket, vilket påbörjades 1682. Detta innebar att det skapades en stående armé i Sverige. Varje landskap eller län åtog sig att utrusta ett regemente på 1 200 man med 25 officerare och 40 underofficerare. Två gårdar (flera om det var små och fattiga gårdar) skulle bilda en rote och rekrytera och försörja en soldat. Roten skulle också stå för soldatens soldatkläder och vapen. För varje rote fanns en ansvarig bonde som kallades rotemästare. Soldaten skulle ha en bostad med tillhörande markbit. Om marken inte räckte för att försörja soldaten med familj skulle han kompenseras. Han skulle även få lön och kläder. Torpet var en tjänsteförmån vilket innebär att soldaten med familj vanligen fick flytta från torpet när han slutade sin tjänst. Många familjer hamnade i stora svårigheter när mannen, soldaten, avled under tjänstgöringen. Roten hade skyldighet att inom tre månader tillsätta en ny soldat och fick betala vakansavgift under tiden. Roten hade dock viss skyldighet att bistå änkan.
Soldattorp
Ett soldattorp var ofta 7 x 5 meter och 2 meter högt. De bestod av en förstuga, en kammare och en stuga. En del utökades och förbättrades av rotebönderna. Ena gaveln skulle märkas med kompaniets namn och soldatens nummer i röd färg. Fram till mitten på 1800-talet målades bara knutarna röda på soldattorpen och ladorna var helt gråa. Därefter målades torpen utvändigt. Fönster oljemålades, torv- och halmtak byttes mot tegeltak, fönster försågs med innanfönster, jordgolv började ersättas med trägolv och enstaka kakelugnar började dyka upp. Marken vid torpen var sällan den bördigaste. Soldattorpen byggdes ofta i byarnas utmarker, där man röjde ny mark. Detta stämmer även för vår trakt. Var tredje år inspekterades skötseln av torpen.
Fram till mitten på 1850-talet var soldatyrket relativt eftertraktat. Det gav en möjlighet att få ett ”eget” torp och soldaten hade en ganska stark ställning i socknen. De lärde sig ofta att läsa och hade ibland hand om läsundervisningen för barn i socknen. Från 1819 fick soldaten vid rekryteringen inte vara yngre än 18 år och inte äldre än 30 år. Pension fick man om man tjänstgjort 25 till 30 år. Den genomsnittliga tiden för en soldat i ett torp var tretton år. 80–90 % av soldaterna var ogifta när de flyttade in i torpen. I krigstid var det ganska vanligt att den nya soldaten gifte sig med änkan till den stupade företrädaren. På söndagarna inspekterade korpralen socknens soldater på kyrkbacken under kyrkparaden.
Soldatnamn
Syftet med soldatnamnen var att kapten skulle kunna skilja soldaterna åt. Till att börja med var det kompanichefen som bestämde namnen, men sedan blev det kopplat till vissa soldattorp. I början var geografiska nämn vanliga. Vid sekelskiftet 1800 blev namn med krigisk klang vanlig: modig, djärv, svärd, etc. Djurnamn var vanliga: björn, varg, etc. Namnen speglade ofta egenskaper som kompanichefen ville att soldaten skulle utstråla. Torpen kunde få namn efter soldaten som bodde i dem. I slutet av 1800-talet blev det vanligt att soldaten behöll sitt soldatnamn efter tjänstgöringens slut.
De fyra soldattorpen inom vårt område hörde till livkompaniet som omfattade den södra delen av landskapet (till stor del motsvarande Jönåkers härad) och var regementschefens eget kompani (totalt fanns det åtta kompanier i Södermanlands regemente). Livkompaniet byggde på 186 rotar, varav 10 fanns i Halla socken. 1 rote motsvarade 2 mantal. De soldater som fanns i en socken hade en korpral som befäl och stred tillsammans i krig.
Indelningsverket upphörde 1901 då den allmänna värnplikten infördes. Det innebar också att soldattorpen avskaffades.
Militiehemman
Militiehemman var till för befäl, men det fanns även boställen för kronofogdar, häradsskrivare och länsmän ända till 1800-talet. Det var inte alltid befälen bodde på boställena, det kunde vara beställningshemman som bara fungerade som lön. Ekeby Övergård och Nedergård var båda militieboställen för skallmejablåsare. Det var även Wäsby. Sund var fanjunkarboställe och Ellesta var regementsskrivarboställe och dessutom livkompaniets samlingsplats.
Något rusthåll för kavalleriet har inte funnits i Halla, men däremot en extra soldat-rotering vid prästgården Björklund. Det innebar har tjänsten skulle vara vakant i fredstid, men bemannad i krigstid.
Ryttare från Jönåkers härad i trettioåriga kriget
Leif Gerdin har i en artikel i Sörmlandsbygden från 1989 beskrivit att det fanns många ryttare från Jönåkers härad som deltog i trettioåriga kriget, vilket till stor del ägde rum i nuvarande Tyskland och vid vilket Sveriges dåvarande kung Gustav II Adolf dödades i slaget vid Lützen 6 november 1632.
Karl IX skapade i slut3t på 1500-talet en rusttjänst, som byggde på att en ryttare som var erfaren tilldelades en kronohemman på ca 1 mantal, mot att de stod för häst, vapen och kläder. I en del fall för hemmansägare som själv var ryttaren och ibland var det en tjänar (då kallades hemmansägaren för rusthållare). En del större gårdar stod också med ryttare mot att de fick skattebefrielse. I Södermanland skapades et regemente kallat Södermanlandsfanan.
Inga ryttare kom från Halla socken, men flera kom från näraliggande gårdar inom Stigtomta socken. Det var Mårtens tjänare i Yngesdal (på andra sidan Yngaren, Lars i Walinges (sydväst om Yngaren) tjänare Eric Olofsson, Herr Stigs tjänare i Ene (sydost om Yngaren), August Carlsson i Ene och Bengt Jönsson i Bärsta. Av dessa kom de två sistnämnda tillbaka hem efter kriget.
Jönåkers ryttare ingick i ett kompani som leddes av ryttmästare Eric Jacobsson från Dahlby i Bettna socken. De kom ner 1631 och var med och belägrade Magdenburg, för att året efter inta Augsburg och München. Vid slaget vid Lützen ingick de sörmländska ryttarna i den högra flygelns kavallen som leddes av kungen själv. 1633 håller kompaniet, nu under Jaxcog Göransson, till i område mellan floderna Rhen och Weser, och var med i det lyckade slaget vid Oldendorf. Under 1635 var de sörmländska ryttarna en del av garnisonen i Braunschweig.