Halla var länge en egen socken, ett system som byggdes upp på 1100-talet. Socknarna hade från början mest kyrkliga uppgifter och var egentligen detsamma som en församling utanför städerna. På sockenstämmorna utvecklades dock även en icke-kyrklig lokal självstyrelse under prästens ledning. Efter statskyrkosystemets införande under Gustav Vasa på 1500-talet fick socknen även ansvar för folkundervisningen och för omsorgen om de allra fattigaste. Sockenstämmorna, som leddes av kyrkoherden, var socknens beslutande organ och kyrkorådet dess förvaltningsorgan. Successivt fick socknen ansvar för väghållning, hälsovård och val av ledamöter till bondeståndet i riksdagen. Från början var sockenstämmorna i princip öppna för alla som bodde i socknen, men efterhand blev stämmorna bara öppna för socknens jordägare. På 1800-talet reglerades socknarnas verksamhet och från 1817 krävdes inte längre att alla skulle vara eniga vid sockenstämman för att man skulle kunna fatta beslut, utan det räckte med majoritet.
1863 genomfördes en separation mellan kyrkliga och icke-kyrkliga ärenden. Sockenstämman ersattes av en kommunalstämma med en kommunalnämnd som beredande och verkställande organ. Vid kommunalstämman hade alla som betalade skatt, även omyndiga, kvinnor och bolag rösträtt och rätt att föra sin talan. Rösträtten var graderad i s. k fyrkar. En annan förändring var att kommunalstämman fick rätt att beskatta sina medlemmar. Minst tre kommunalstämmor skulle hållas varje år. Halla var en egen kommun fram till 1952 då den gick ihop med Stigtomta, Bärbo och Nykyrka till Stigtomta kommun. En motsvarande process ägde rum i hela landet och ledde till att antalet kommuner minskade från ca 2500 till ca 1000. 1971 införlivades Stigtomta kommun med Nyköpings kommun. I hela landet minskade antalet kommuner vid denna tid till ungefär det antal som gäller idag (290).
Socknen var i sin tur från 1682 uppdelat i rotar, där bönder inom en rote hade ett gemensamt ansvar för bl.a. hushållning för soldater, fattigvård och husförhör.
Halla tillhörde, liksom nuvarande Nyköpings södra delar, hela Oxelösund och delar av Katrineholms kommun, Jönåkers härad. Denna uppdelning grundades på 1350-talet. De främsta uppgifterna för häradet gällde rättsliga frågor och väghållning. Den enda resten som finns kvar från denna uppdelning är Jönåkers Häradsallmänning.
Rösträtt
Röster efter skatteförmåga
Före den allmänna rösträtten byggde rösträtten på skatteförmågan. Marken var indelad i fyrktal. Skatten betalades efter hur många fyrkar man ägde och skattelängderna var också röstlängder. En person kunde därför ha tusentals röster medan den egendomslöse inte hade rösträtt alls. 1904 hade knappt 17 % av den vuxna befolkningen kommunal rösträtt. 1909 begränsades antalet röster per person till 40 och 1918 infördes en röst per person, den allmänna rösträtten. Enligt 1862 års kommunallag gav ägande av ett mantal jord 100 fyrkar = hundra röster. Man kunde också få fyrkar genom annat som var föremål för beskattning. Detta innebär att 1863 så hade godsägare Carl Fredrik Rylander på Ekeby minst 250 röster, medan hemmansägare Lars Gustaf Pehrsson på Sörkärr hade minst 50 röster. Bara några av de övriga åttioåtta vuxna i vårt område hade rösträtt. 1872 fanns det 2658 fyrkar i socknen. 1877 hade antalet ökat till 3058. 2163 av dessa kom från mantalssatt jord, 195 från annan jordbruksfastighet och 700 från övriga beskattningsföremål. Sjätte september 1881fanns det fem röstberättigade närvarande vid sockenstämman: kapten Tisell i Ekeby, kyrkvärden Andersson i Väsby, förre nämndemannen Jansson i Ellesta, arrendator Öberg i Sund och skolläraren Frisberg.
Röstfördelning 1880
1880 fördelade sig fyrktalen och därmed rösterna enligt följande:
Namn Fyrktal
– Friherre Sten Leijonhufvud, Eneby, Baldursta, Kälkesta,
Eckersta och Stenhammar 1035
– Gustaf Carlsson, Ottetorp 36
– Prästerskapets änke- och pupillkassa (minderåriga barn) (en pensionskassa) 302
– Kapten H Tisell, Ekeby o Ödesby, varav 648 avser mantalsatt jord 1348
– Johan Jansson, Ellesta 366
– Änkan Ulla Lindberg, Sörkärr 21
– Lars Persson, Sörkärr 42
– Emil Jonsson, Sörkärr 21
– Josef Andersson, Väsby 174
– Arrendator C Öberg, Sund 72
– Skollärare J Frisberg, Skolhuset 50
– Änkan Ulla Andersson, Ellesta 20
– Skomakare C Finnman, Hasselvik. 20
– Skomakare H Sjöberg, Sjölund 10
– Bokhållare Bengtsson, Ekeby 25
– Korpral C Nyström, Karlslund 10
– Rättare C Björklund, Baldursta 10
– Rättare H Edström, Ekeby 10
– Rättare J Eriksson, Eneby 10
S:a 3595
Utav dessa 3595 fyrkar var 2553 grundat på i mantal satt jord, medan resten grundade sig på andra beskattningsföremål. För de första tio har fyrktalen enbart sin grund i jord, förutom för kapten Tisell på Ekeby som har tillförts hela 700 fyrktal på andra beskattningsföremål och prästerskapets änke- och pupillkassa med 167 övriga fyrktal. Bara två kvinnor hade rösträtt, båda änkor.
Röstfördelning 1910
Trettio år senare, dvs. 1910 var det betydligt flera som hade fyrktal:
– Ägare H Ehrenberg, Baldursta, m.fl. 1095
– Brukare J Karlsson, Ottetorp 41
– Arrendator J Jonsson, Björklund med Eckersta 155
– Ägare A Jakobson, Ekeby och Ödesby 662
– Ägaren C Nyström, Karlslund 9
– Arrendator C Carlsson, Ellesta nr 1 o 3 180
– Arrendator V Johansson, Ellesta nr 2 209
– Ägaren C Finnman, Hasselvik 20
– Arrendator F Hultström, Sund 86
– Arrendator E Johansson, Sörkärr 88
– Arrendator C Carlsson, Väsby 226
– Fördräng K Björklund, Baldursta 10
– Statardräng E Björklund, Baldursta 13
– Smed E Nordström, Baldursta 15
– Arbetare R Eriksson, Kalkhagen 25
– Förre soldaten C Karlén, Plåtstugan 5
– Skogvaktare C Forssberg, Hammarstugan 12
– Kyrkoherde A Hultén, Björklund 226
– Bokhållare V Karlsson, Ekeby 20
– Befallningsman O Lindberg, Ekeby 30
– Snickare F Tolander, Ekeby 5
– Ladugårdsdräng J Karlsson, Ekeby 10
– Statardräng H Karlsson, Ekeby 5
– Arbetare F Andersson, Ekeby 5
– Arbetare K Lundgren, Ekeby 5
– Trädgårdsmästare B Laneberg, Ekeby 25
– Änkefru M Wettergren, Ellesta 118
– Statardräng K Johansson, Ellesta 5
– Arbetare G Karlsson, Anderslund 5
– Statardrängen F Andersson, Eneby 5
– Arbetare E Nilsson, Algön 5
– Arbetare K Johansson, Snickarstugan 15
– Organist J Frisberg, Klockargården 29
– Skolläraren E Svensson, Skolhuset 56
– Befallningsman C Johansson, Kälkesta 117
– Arbetare R Johansson, Kälkesta 5
– Statardräng H Pettersson, Kälkesta 5
– Arbetare K Jonsson, Henningslund 5
– Statardräng A Sandberg, Väsby 5
– Fördräng J Andersson, Ödesby 7
– Statardräng A Andersson, Ödesby 5
– Statardräng F Larsson, Ödesby 5
– Ladugårdskarl V Landqvist, Ödesby 5
S:a 3612
Antalet kvinnor med rösträtt har sjunkit till en, även det en änka. 43 personer av 355 (inkluderar även barn) hade således rösträtt vid sockenstämman. Det innebär att antalet med rösträtt ökat från 19 till 43. Det är främst ett antal arbetare som fått rösträtt. 2 personer hade dock fortfarande nästan häften av rösterna. 9 personer stod för ca 83 % av rösterna. Det var inte så ofta som det förekom regelrätt omröstning. Ett tillfälle var 1896 då man röstade om man skulle ge bidrag till Södermanlands folkhögskola. Det blev 1068 röster för och 973 röster emot.
Allmän rösträtt
Halla kommun var så liten att man inte hade något val till kommunfullmäktige (detta krävdes från 1863 om kommunen hade mer än 1500 invånare, en gräns som senare sänktes till 700 invånare). Därför går det inte att se hur röstfördelningen var på den kommunala nivån. En viss inblick kan man dock få om man tittar på hur hallaborna röstade i riksdagsvalen. Vid riksdagsvalet 1920 hade bara män rösträtt. Dessutom skulle man vara över tjugofyra år, inte stå under förmyndarskap eller konkurstillstånd, inte ha fattigvårdsstöd, inte ha skuld till staten, ha fullgjort värnpliktsövningar och inte vara straffad. Det var 65 som uppfyllde dessa krav (22 gjorde det inte) och av dessa var det 45 (69 %) som röstade. 6 röstade på Högern, 2 på Jordbrukarnas riksförbund, 6 på Liberalerna, 30 på Socialdemokraterna och 1 på Vänstersocialisterna. Vid riksdagsvalen 1928 hade även kvinnorna fått rösträtt. Nu räckte att man hade fyllt tjugotre år och att inte ha gjort värnpliktsövningar var inte längre något hinder. Antalet som uppfyllde kraven var nu 145 varav 116 (80 %) röstade. Högern fick 11 röster, Bondeförbundet 6, Frisinnade 12, Socialdemokraterna 78 och Kommunisterna 1. Vid valen 1940 fick även de som varit straffade delta. Antalet röstberättigade var nu 140 och valdeltagande 121 (86 %). Högern fick 19 röster, Bondeförbundet 14, Folkpartiet 6 och Socialdemokraterna 81. Socialdemokraterna fick ca 2/3 av rösterna vid alla tre valen.
Kommunala organ och ledamöter
Sockenstämman var socknens högsta beslutade organ före 1863. Efter detta år var det kommunalstämman. Under dessa organ var det sockennämnden respektive kommunalnämnden som var högsta beslutade organ.
Sockennämnd och kommunalnämnd
1847 bestod sockennämnden av följande ledamöter:
– Länsman Anders Carlsson, Väsby, ordf.
– Hemmansägare Gustaf Pehrsson, Sörkärr
– Arrendator Gustaf Ersson, Väsby
– Rättaren Erik Abrahamsson, Eneby
1871 bestod kommunalnämnden av följande ledamöter:
– Kyrkoherde Johan Edlund, ordf.
– Fanjunkare C. Campbell, Sund, v. ordf.
– Fabrikör Fabian Sundström, Ekeby
– Brukare Anders Larsson, Ottetorp
– Arrendator Johan Jansson, Ellesta
– Hemmansägare Gustaf Andersson, Sörkärr
Johan Edlund och C Campbell var dessutom ordf. resp. vice ordf. i kommunalstämman. Även om kommunen formellt blivit borglig 1863 hade kyrkan fortfarande en stark ställning. 1879 sker dock ett skifte då ägaren av Ekeby Halvar Tisell blir ordförande både i kommunalnämnden och i kommunalstämman.
1826 röstar man om val till befattning som klockare.
Sexmän
Sexmän var sex förtroendemän i socknen, som hade att se till att beslut som fattades på sockenstämman verkställdes. De ansvarade för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård samt hjälpte prästen att övervaka kyrkotukten i socknen. De hade ursprungligen uppsikt över kyrkans tionde. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, men i Halla väljs de sista sexmännen så sent som 1901. 1781 är Gustav Emil Jonsson i Sörkärr sexman. Sexmännen var uppdelade på rotarna. Ödesby rote hade en, som fram till 1834 var Erik Eriksson och efter 1834 var det Olof Andersson. Ekeby rote representerades 1834 till 1838 av Lars Pehrsson i Sörkärr. 1873 hette sexmännen Johan Eriksson, rättare i Eneby och Lars Petter Eriksson, rättare i Ekeby.
Fjärdingsman
Kronofjärdingsman 1825 var Peter Anders Olsson i Ödesby. 1852 utsågs f.d. jägaren Erik Eriksson i Sörkärr till fjärdingsman. Fjärdingsman under minst trettiofem år (1884–1919) var C.B. Trygg boende i Bärsta i Stigtomta socken. Han var också under en tid stämningsman och auktionist. Fjärdingsmannen skötte indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I början var det ett förtroendeuppdrag liknande sexmännen, men utvecklades på slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst. 1925 likställdes de med polismän. Namnet har sitt ursprung i den uppdelning i fyra delar (fjärding) som gjordes av härader.
Snöfogdar m.m.
Under första halvan av 1800-talet utsågs det snöfogdar. Deras främsta uppgift var att hålla undan snö från vägarna, men också att på vårvintern skotta upp snö på vägen så att man så länge som möjligt kunde åka med slädar. Vid denna tid fanns det också en sundhetsnämnd i socknen som hanterade frågor om epidemier. 1831 utsågs en sundhetsstyrelse för att ”om koleran kom för de sjukas vård och själva sjukdomens hämmande och utrotande”.
Sockenstämman väljer i mitten på 1800-talet elektor till bondeståndets val av riksdagsman. Bondeståndet hade fyra platser från Sörmland. 1815, 1817–18, 1823 och 1834–35 (man hade inte riksdagar varje år) var Gustaf Gustafsson i Ellesta riksdagsman (han hade tidigare bott på Ekeby). Med viss regelbundenhet fick Halla socken utse nämndeman. 1894 utsågs godsägare Axel Jakobsson i Ekeby till nämndeman.
I slutet på 1800-talet utsågs även tillsyningsmän över bettlare, fiskeritillsyningsmän och brandrotemästare.
Första kvinnan
1913 utses den första kvinnan till ett kommunalt uppdrag i kommunen. Det är fröken Charlotta Andersson i Väsby som utses till ledamot av pensionsnämnden. Vid valet av fattigvårdsstyrelse 1919 markeras att en av ledamöterna skall vara kvinna. Det blir fru Hilda Finnman i Hasselvik. De enda kvinnor som hade några uppdrag i kommunen innan 1913 var barnmorskan och småskollärarinnan.
1915 inrättas en särskild biblioteksnämnd. Den tar över 228 böcker från det tidigare församlingsbiblioteket. Skolläraren Åke Ekstam blir föreståndare för biblioteket.
1917 fick kommunen en skrivelse från Svenska djurskyddsföreningens centralförbund om att kommunen skulle inrätta en djurskyddsnämnd. Kommunstämman ansåg dock att ”befolkningen i allmänhet var så djurvänlig och förståndig inom socknen att någon sådan nämnd var obehövlig”. 1918 finns däremot en livsmedelsnämnd.
1920 fanns det en uppskattningsnämnd i kommunen som sysslade med taxering av jordvärde- och jordräntestegringsskatt. 1922 fanns det en hästuttagningsnämnd.
Arbetare
Arbetarna börjar nu få kommunala uppdrag. 1913 utses fördrängen Johan Andersson i Ekeby och jordbruksarbetaren Gottfrid Jonsson i Prästgården till ledamöter i pensionsnämnden. Bröderna Sven och Knut Strid, som var lantarbetare på Ekeby respektive kyrkvaktmästare, var båda ledamöter i kommunalnämnden. Ett exempel på de förändrade maktförhållandena är protokoll från Halla Hälsovårdsnämnd 1946 där det anges följande:
”Med anledning av skrivelse från avdelning 282 av Svenska Lantarbetarförbundet angående källare vid Ekeby Gård företogs besiktning ovannämnd dag. Godsägare E. Matton meddelade att ny källare i år skall byggas vid Ödesby och under förutsättning att detta blir gjort bör källarfrågan vid andra bostäder ordnas inom två år”.
Arbetarna behandlades kanske inte helt likvärdigt. Knut Strid överklagade 1937 kommunalstämmans beslut om att inte medge kyrkostämman att ta över dispositionsrätten över fattigstugan för att använda den som kyrkvaktmästarbostad. När ordföranden läste upp Knut Strids skrivelse noteras att ”det väckte enbart munterhet” att skrivelsen mest handlade om fattigvården under förra seklet och knappast alls handlade om lagligheten i beslutet (se mera om detta under fattigstugan).
Åke Ekstam
Det fanns flera udda uppdrag i Halla socken. Ett var Föreläsningsanstaltens föreståndare. Det var 1940 Åke Ekstam (se foto). Föreläsningsanstalens uppgift var att ordna populärvetenskapliga föreläsningar, till vilka det utgick statsbidrag. Åke Ekstam hade under 1920- och 30-talet dessutom många andra uppdrag i Halla kommun. Han var folkskole- och slöjdlärare, organist, klockare, ordförande i fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden. Dessutom var hans fru Elsa Ekstam småskole- och slöjdlärarinna. Åke Ekstam stämmer 1916 Halla kommun. Han menar att kommunen hyr två rum och kök i Klockargården, som han menar att han har rättighet att ensam disponera i dess helhet. Han vill ha åttio kronor för 1914 plus ränta på fem procent. Vad resultatet blev på denna stämning är oklart, men 1919 beslutar kommunalstämman att hyra dessa rum för 150 kr per år. Åke Ekstam hade varit gift en gång tidigare innan han gifte sig med den sjutton år yngre kollegan, Elsa Petersson (1890) och får dottern Kerstin (1917). De skiljer sig 1932 och Åke gifter 1937 om sig ytterligare en gång. Denna gång med den trettionio år yngre Margareta. Han är vid giftermålet sextiofyra år och hon är tjugofem. Åke dör av hjärnblödning redan fyra år efter att de gift sig, men Margareta överlever honom med sextio år. De har en familjegrav på Halla kyrkogård. Om Åke finns det mycket att berätta, därför kommer det att bli en separat bok om honom. Elsa har också sin grav på Halla kyrkogård.
Utökning och upphörande
Uppgifterna för kommunalnämnden ökade successivt. Det tillkom nya uppdrag och det krävdes mera förberedelser, som det ankom på ordföranden att göra. Därför höjdes arvodet för kommunalnämndsordföranden 1920 till 500 kr, vilket motsvarar ca 8 000 kr i dagens penningvärde.
På 1930-talet förekommer en hel del reservationer till kommunalstämmans beslut, främst från kantor Åke Ekstam och godsägare Einar Matton.
Ända in på 1940-talet hanteras ärenden där det gäller att avgöra vilken socken som skall ansvara för kostnaderna för en person.
1945 ställer sig kommunalstämman enhälligt positiv till förslaget i en statlig utredning om att slå samman kommuner till större enheter. Året efter ställer man sig positiv till att gå samman med Stigtomta och Nykyrka. 23 december 1951 hålls det sista sammanträdet för kommunalstämman i Halla kommun. I den sista paragrafen konstateras ”Så slutar Halla kommuns självstyrelse. Må det bli till det bättre.”
Budget
Kommunen budgeterade för 992 kronor och 58 öre i utgifter för 1871 (det motsvarar ca 50 000 kr idag). Dessa fördelade sig enligt följande: 230 för fattigvården, 484:95 för skolläraren (varav 307:28 kontant), 26:63 till barnmorskan, 30 till fjärdingsman, 30 till orgelnisten (det stavades så), 130 tillsammans för uppfostringshjälp åt tre fattiga barn, 5 till arvode för sockenskrivaren, 10 till arvode till ordföranden i kommunalstyrelsen, 21 i arvode till postmästaren i Nyköping och 25 i oförutsedda utgifter. Inkomsterna utgjordes förutom av en del statsbidrag och ränteinkomster i huvudsak av skatt fördelat efter antal fyrkar.
1896 beslutade kommunalstämman för första gången att införa en skatt för ”hundkreatur” på 3 kr att använda till ”skolbarnens bästa”. 1901 beslutar man att intäkter från hundskatten på över 40 kr skall föras till bibliotekskassan. 1912 och 1914 blir det omröstning om nivån på hundskatten i kommunalstämman efter livlig diskussion. 1914 röstar 71 för att nivån på 3 kr skall behålls, medan 10 röstar för att skatten skall höjas till 5 kr per hund. 1918 höjs dock skatten till 5 kr, 1920 till 10 kr och 1924 till 15 kr. 1917 användes 10 kr vardera till goss- och flickslöjdskolan. Resterande medel användes till inköp av strumpor till behövande skolbarn. För 1918 gick 1/3 till gossarnas slöjd och 2/3 till flickornas. Från 1926 går intäkterna till kommunkassan allmänt. Hundskatten är sedan 15 kr fram till 1950, då den höjs till 25 kr.
Kommunens samlade utgifter utgjordes 1920 av 5 586 kronor och 80 öre (vilket motsvarar ca 90 000 kr idag. 500 kr gick till barnmorskan, 175 till fjärdingsmannen, 200 kr till ved, 50 kr till blanketter, 50 kr till lantbrevbäraren. Inkomsterna bestod av vanlig skatt på 1.60 skattekronor och hundskatt på 15 kronor för var och en av kommunens tolv hundar. Budgeten för 1947 hade stigit till 7 029 kronor och 77 öre. En av de större uppgifterna var för brandkår och luftskydd (?), fjärdingsmannen kostar nu 530 kr. Antalet hundar var fortfarande tolv.
Posten
Halla kommun ordnade sin postgång på egen hand fram till1886, då det blev en statlig verksamhet. Man fick då post en gång per vecka. 1888 begärde sockenstämman på förslag av Axel Jacobsson på Ekeby att få två postturer per vecka. 1894 utökades begäran till att omfatta tre turer per vecka. Man har ingen framgång, men återkommer med en ny begäran 1899. 1903 begär man att få en egen poststation i Halla (den närmaste låg i Vrena) och önskar på nytt att få tre postturer. 1905 har man getts möjligheterna att få tre turer av Postverket och beslutar att kommunen själv skall bekosta den tredje turen med 1:25 kr per gång. 1915 görs en ny framställning om flera turer, men det är oklart hur många. Postturerna utökas sedan till att ske först tre gånger i veckan, sedan fyra gånger och slutligen varje vardag. Utbärningen sker dock bara till klockarebostaden. 1931 behandlas förslag till utökning på kommunstämman. Förslaget innebär att man skall skriva till Östra postdistriktet om att man vill ha postutdelning varje dag i veckan och att posten skall köras till Ekeby som vändpunkt och med Väsby som anhalt. Kantor Åke Ekstam vänder sig mot förslaget. Han tycker att det är för mycket begärt med tanke på den ringa mängd post som ska fram på linjen. Stämman beslutar dock enligt förslaget. 1932 justeras och preciseras förslaget till följande: Vid Baldursta avlämnas posten vid en brevlåda vid vägen, vid Kälkesta vid tre brevlådor vid vägen, vid kommunalrummet görs ett uppehåll på 15 minuter, vid Väsby avlämnas posten vid en brevlåda vid vägen, vid Ekeby avlämnas posten vid en brevlåda ute vid stora vägen och vid Ekeby görs slutligen ett uppehåll på 15 minuter då dels? och dels folkets post utdelas.
Föreningar
1 april 1941 bildades Halla hembygdsförening. Ordförande var komminister Ivar Hugsén, vice ordförande Einar Matton Ekeby, kassör Henry Nyberg Kälkesta och sekreterare lärarinnan Elsa Ekstam. Föreningens första beslut var att köpa in tolv stolar till småskolans nya lokal och att ordna hem för två finska barn inom socknen, för vilka hembygdsföreningen tillsammans med kyrkliga syföreningen skulle svara för inackorderingskostnaderna.
1944 gjorde föreningen en stor insats genom att bekosta restaureringen av Halla kyrka. För att få in pengar ordnade man fester som gav goda nettoinkomster. Man fick också gåvor och anslag. 1946 hade man långt gångna planer på att bygga en hembygdsgård. Det fanns riktningar framtagna och man skulle få arrendera mark av kyrkan. Någon hembygdsgård blev det inte och föreningen upphörde i början på 1950-talet. Föreningen hade som mest ca 100 medlemmar. Så länge det fanns skola i Halla så delade hembygdsföreningen ut julklappar till alla skolbarn varje år.
1940 bildades en gymnastikförening i Halla vid ett möte med sjutton personer. Till ordförande valdes Bengt Kollberg. Verksamheten delades upp en kvinnlig och en manlig avdelning. Till att ta fram övningar utsågs Bengt Kollberg, Ann-Marie Larsson och Rune Karlsson. Föreningen anordnade lekaftnar en gång i månanden som bl.a. leddes av folkskolläraren Christian Falkeborn. Föreningen upphörde 1952.
Halla föreläsarförening bildades 1922. Styrelsen bestod av kantor Åke Ekstam ordförande, ryttmästare Per Julin vice ordförande, Emil Karlsson kassör, inspektör Jakobsson sekreterare och Sigfrid Jonsson vice sekreterare. Föreläsare under första verksamhetsåret var: kyrkoherde Gunnar Wall, filosofie licentiat Karl Lindberg, redaktör Ivar Nilsson, folkskollärare J. A. Karlsson, jordbrukskonsulent A. Norrgård, överste Mellander och fru Emmy Olsson. Föreningen lades ner 1934 på grund av bristande intresse.
Allmänningar
Allmänningar var gemensamma områden. De har förmodligen sin grund tusen år tillbaka i tiden och nämns i landskapslagarna från medeltiden. I början när det fanns stor tillgång på mark i förhållande till behoven, var all mark allmän. Allt eftersom mark bröts kom marken att delas upp och områden hänfördes till en eller flera byar. Benämningen allmänningar leder lätt fel, eftersom nyttjandet var begränsat till jordägarna. Allmänningar kunde vara kopplade till olika stora områden: by, socken, härad och landskap. By- och sockenallmänningar delades upp mellan markägarna på 1700-talet. Om det har funnits några by- och sockenallmänningar i Halla är oklart. 1814 vid en syn vid soldattorpet Vretstorp talas det om att virket för att bygga nytt skulle tas från allmänningen. 1871 anges det när det gäller gemensamt ägande att ”obetydlig skog finnes”. Landsallmänningarna gick på 1800-talet över i häradsallmänningarna, som är de enda allmänningar som fortfarande finns kvar. Det har också funnits kronoallmänningar, som tillhörde staten. Dessa upphörde på 1800-talet. Under århundradenas lopp har rätten till häradsallmänningarna varit ett omtvistat område mellan staten och de lokala markägarna. 1866 fastställdes den form som gäller än i dag. Det innebär att häradsallmänningen ägs av en rad delägare inom häradet, vars andel har fördelats efter gårdens mantal (se under kapitlet Hus – Bostäder – Människor). Delägarna får en årlig utdelningen i förhållande till hur många mantal gården har. Under de senaste åren har utdelning varit ca 20 000 kr per mantal. Jönåkers Häradsallmänning har en total yta på 9182 ha (varav 7122 är produktiv skogsmark) och är i huvudsak belägen i ett sammanhängande område väster om Björkvik, runt sjöarna Näsnaren och Hålvetten. 70 % av beståndet är tall med en omloppstid mellan 70 och 130 år. Från 1932 till 1982 drev allmänningen sågverk och mellan 1930 och 1957 ett kalkbruk. 1947 var antalet anställda inom Jönåkers Häradsallmänning 147 personer. Idag finns det en förvaltare på heltid och en administratör på deltid. Det totala värdet på allmänningen torde vara kring en miljard kronor. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och utser en av revisorerna. Verksamheten kan tyckas otidsenlig idag med en allmänning som är förbehållen stora jordägare, men trots flera utredningar under 1900-talet kvarstår dessa allmänningar i sin gamla form.