Dödsorsaker
Under femtioårsperioden 1836 t.o.m. 1885 dog 304 personer i Halla församling. Dödsorsakerna anges i kyrkböckerna. Vanligtvis så var det prästen som angav vilken dödsorsaken var. Detta tillsammans med att kunskaperna om olika sjukdomar var mindre vid denna tidpunkt gör att uppgifterna om dödsorsaker bör tas med viss reservation. Bakom beteckningen Ålderdomsbräcklighet döljer sig många olika sjukdomar, varav en säkert var cancer. Under beteckningen Osäker döljer sig tre olika förhållanden: de fall där det inte står någon dödsorsak, de där det anges att dödsorsaken är oklar och de där det är svårt att tyda texten. I beskrivning används vanligen modena benämningar (om det finns sådana) på sjukdomar (äldre benämningar anges inom parentes).
Dödsorsak Antal %
Tbc (lungsot) 33 10,9
Ålderdomsbräcklighet 31 10,2
Hjärnblödning, hjärtinfarkt (slag, blodslag) 27 8,9
Vattusot 23 7,9
Bröstsjukdom 21 6,9
Lunginflammation (bröstfeber) 16 5,3
Drunkning 15 4,9
Tyfus (nervfeber) 14 4,6
Förkylning, inflammation 13 4,3
Barnsjukdom 11 3,6
Cancer (kräfta) 10 3,3
Kikhosta 9 3,0
Scharlakansfeber 9 3,0
Mässlingen 7 2,3
Hjärninflammation (hjernfeber) 6 2,0
Krupp (strypsjuka) 5 1,6
Övriga 29 9,5
Osäker 20 6,6
De 29 övriga fördelar sig enligt följande: kallbrand 3, barnsbörd 2, magåkomma 2, smittkoppor 2, direkt vid födelsen 2, diabetes (sockersjuka) 2, tärande sjukdom 2, reumatism 2, åkomma i levern 1, malaria (frossbrytning) 1, bråck 1, benröta 1, blödning (blodstörtning) 1, tarmvred (miserere) 1, bölder 1, halssjukdom 1, astma 1, gastrisk feber 1, svår stöt i bröstet 1 och farsot 1.
Scharlakansfeber kunde under denna tid få stor spridning. Ett exempel på detta är att det i Björkviks församling från mitten av april 1878 och nio månader framåt dog fyrtiotre barn av scharlakansfeber.
Självmord
Under denna tidpunkt finns inga självmord angivna som dödsorsak. Det kan dock dölja sig bakom andra dödsorsaker, t.ex. drunkning. Några direkta mord finns inte heller med om inte ”svår stöt i bröstet” räknas dit. Tjugotvå av de som dog bodde i Fattighuset och av dessa dog tretton av Ålderdomsbräcklighet. Före och efter denna period finns flera självmord. 31 december 1795 tog den trettiosexårige soldaten Eric Hallbom livet av sig genom ”att han gick till skogs och upphängde sig uti en gran med ett rep om halsen, om natten”. Han var soldat vid soldattorpet Hammarstugan i Ballersta sedan fem år. Han hade fyra små barn, varav ett föddes samma år som Eric tog livet av sig. Trettonåriga Stina Ersdotter från Ellesta antas ha tagit sitt liv genom drunkning i Hallbosjön 1804. Om henne står det följande i dödsboken. ”Befunnen död i Hallbosjön vid östra ängens strand öster om Ellesta, hel och hållen avklädd, varav förmodats att hon dött av slag under lögandet eller att hon i sinnets svaghet själv avhänt sig livet.”
Korpral Fröjd på Ellesta Nergård tog sitt liv nittonde juni 1895 när han var trettiofem år. Tjugofjärde oktober 1892 skjuter fiskaren Erik Johansson på Sjölund (16) sig själv. Femtonde augusti 1911 dog pigan Elin Andersson (1885) i Baldursta av förmodad fosforförgiftning. Fosfor fanns förr (fram till 1902) i tändstickor. Man kunde skrapa bort fosfor från tändstickan och lägga det t.ex. i gröten. Det var en metod för abort (abort var olaglig fram till 1975), men som också kunde leda till döden. Metoden används också i självmordssyfte. En månad senare, fjortonde september 1911 hängde sig Nils Erik Frisberg på Ellesta övergård.
Drunkning
Av de femton fallen av drunkning skedde fem i Skräddartorpsån eller Mäskaren, fem i Hallbosjön, tre i Yngaren och för två är platsen okänd. De flesta som drunknade var unga eller medelålders män. Bland män mellan 20 och 50 år var 35 % av dödsfallen orsakade av drunkning. En av de som drunknade var en flicka och en vuxen kvinna. En pojke drunknade också. Det var åttaårige Carl August, son till statardrängen Carl Petter Andersson och hustrun Ulrika Ersdotter i Ekeby, som drunknade när han badade vid Hånö nionde augusti 1845. De flesta som drunknade gjorde det på hösten (sex, varav alla i november) eller vintern (sex, varav två i december och fyra i februari). Två dog på sommaren (en i juni och en i augusti) och en på våren (maj).
Ålder och dödsorsak
Dödsorsaker skiljer sig mycket mellan olika åldersgrupper:
Ålder (år) Antal % Vanligaste dödsorsaken
Under 1 52 17,1 Barnsjukdom
1 – 9 55 18,1 Vattusot och Scharlakansfeber
10 – 19 23 7,6 Tbc
20 – 29 22 7,2 Drunkning
30 – 39 13 4,3 Drunkning
40 – 49 23 7,6 Tbc
50 – 59 16 5,3 Tbc
60 – 69 35 11,5 Tbc
70 – 79 38 12,5 Ålderdomsbräcklighet
80 – 89 24 7,9 Ålderdomsbräcklighet
90 – 3 1,0 Ålderdomsbräcklighet
Jämlik död
Den äldsta som dog var 96 år. Det var änkan Cajsa Ersdotter i Fattighuset som var född 1745 och som dog 1841. Medelåldern för de som dog var 36 år. 35 % var yngre än tio år. 157 var kvinnor och 147 var män. Kvinnorna levde längre. Av de som blev över åttio år var 22 % män och 78 % kvinnor. Barn dog i stor utsträckning även för de välbeställda. Ett exempel på det är kyrkoherde Johan Gustav Edlund som var präst i Halla församling mellan 1862 och 1880. Vid årsskiftet 1862/63 har han och hustrun Rosina fyra barn: Elin fjorton år, Johanna sex år, Christina fem år och Svante ett år. Under tolv dagar i januari 1863, efter att ha bott i Halla bara åtta månader, dör Svante, Christina och Johanna i scharlakansfeber. Paret får under de följande tolv åren ytterligare åtta barn (varav en pojke döps till Svante). Två av dem, Anna och Matilda, dör kort efter födelsen av bröstsjukdom respektive svaghet.
Epidemier
Epidemier runt Stigtomta på 1800-talet
Epidemier är inte något nytt fenomen i våra trakter. Jag har tittat på provinsialläkarrapporter från 1800-talet för Stigtomta (de gamla socknarna Halla, Stigtomta, Nykyrka och Bärbo). Där kan man bl.a. hitta följande.
1859 insjuknade 28 personer i Stigtomta i smittkoppor, varav 2 dog. 1880 anmäldes flera fall av difteri i Nykyrka och Stigtomta. Året efter uppstod rödsot i Stigtomta, 5 blev sjuka och 2 dog. 1882 härjade mässlingen i Kila, Stigtomta och Halla, 60 insjuknade och 1 dog. 1883 fick 167 inom bl.a. Bärbo och Halla scharlakansfeber, 30 dog. Samma år grasserade rödsot i Helgona och Bärbo, 20 fall och 6 döda. Inom Halla och Bärbo var skolgången delvis inställd på grund av scharlakansfeber och rödsot.1885 hade vi mässlingen och scharlakansfeber i Bärbo. Kikhosta fanns i Halla, vilket ledde till att skolan där stängdes i tio dagar.
Nervfeber
1888 drabbas Halla av en nervfeberepidemi. Provinsialläkare Karl Johan Jerling, som har ansvar för distriktet runt Nyköping skriver så här i sin årsberättelse för:
Foto av dr Jerling från Projekt Runeberg
”Nervfeber har varit gängse inom Halla, Lid och Råby. Endast till Halla har provincialläkaren varit kallad dels offentligen dels enskilt. Sjukdomen har förekommit nästan öfver hela församlingen ehuru förnämligast kring den så kallade lillsjön, en vik af Hallbosjön hvilken vik man för några år sedan sökte torrlägga, hvilket till en viss grad lyckades, så att man föregående torra år kunnat gå öfver viken, men förflutna året var den varken torr eller stod under vatten, utan utgjorde ett vassbevuxet träsk. Minst tre fjärdedelar af de i Bilaga A angifna nervfeberfallen föreskriver sig från Halla. Dessutom skola några andra fall af utbildad nervfeber förekommit och ännu flera fall med symptomer af börjande nervfeber. Medicin har varit lemnad och föreskrifter gifvna om dess användande vid första symtomera af sjukdomen. Tvenne dödsfall i nervfeber hafva inträffat. Församlingen har en folkmängd af 384 personer ……. Så vidt möjligt hafva de sjuka under nervfeberepidemien i Halla skilts från de friska, om och särskilda sjukrum inte kunnat anskaffas, och vissa personer haft vård om dem, men egentliga sjuksköterskor hafva inte kunnat anförskaffas”.
Inställd skolundervisning
Dessutom fick skolundervisningen i Halla ställas in under en månad på grund av nervfeberepidemin. Den sjukdom som det handlade om var Tyfoidfeber. Antalet fall i Halla var ca 50, vilket utgjorde ca 13 % av befolkningen i socknen. Idag vet vi att det är en smittsam sjukdom som orsakas av salmonellabakterier. Om sjukdomen förblir obehandlad finns risk för blödande sår i mag- och tarmkanalen, vilket i sin tur kan ge bukhinneinflammation som är livshotande. Nu försöker man förhindra sjukdomen genom god hygien och vaccination. Om den ändå bryter ut, så behandlas den med antibiotika. Dessa kunskaper och mediciner hade inte doktor Jerling.
Koleraepidemier
Koleraepidemier florerade under flera perioder under 1800-talet. Epidemisjukvården var en kommunal uppgift fram till 1919. I Halla fanns socknens södra kolerasjukhus på 1830-talet vid gården Väsby. När Sverige 1850 drabbades av en ny koleraepidemi kom det förslag på åtgärder från staten. Sockenstämman i Halla tyckte inte att något behövde göras med tanke på att trakten var ganska hälsosam. Man beslöt dock att förfärdiga tre á fyra likkistor.
Varning för begravningskalas
Förutsättningarna för utvecklingen av 1800-talets epidemier liknar i en del avseenden dagens coronavirus. Det fanns inget vaccin att tillgå. Man försökte även vid denna tid begränsa folksamlingar. Doktor Norberg skriver under rubriken ”Folksamlingar vid begravningar och andra omständigheter vid liks jordande” följande: ”Under de ganska ofta förekommande tjänsteresorna sökte jag alltid varna de anhöriga för de nog ej ovanliga begravningskalasen och lyckades i en del fall hindra smittas spridande härigenom. För övrigt meddelades föreskrifter om likens inhöljande i med sublimatlösning genomdränkta lakan samt deras härefter omedelbara inläggning i kistan utan vidare svepning.”
Malaria
1855 uppmärksammade doktor Carl Roland Martin följande under rubriken ”Wäderlekens och årswäxtenms förhållande i allmänhet”.
Foto av dr Martin från Projekt Runeberg
”Efter den lugna wäderleken och starka hetten under första hälften af Juli månad, upkom vid slutet af densamma en från de långgrundare wass och gräsbeväxta Östersjöhafswikarnes stränder, genom en högst vidrig, vid genomfart och rörelse derifrån utgående stank, sig tillkännagifvande malaria, som säkert mycket bidrog till den då, längs hafskusten yppade och under Augusti och September fortfarande ökade freqvensen af frossorna och samtidigt epidemiskt gångbara remittenta och gastrisk nervösa febrarne.
Årswäxten såwäl för föregående året 1854 som för 1855 war i almänhet af god beskaffenhet med undantag endast af potatisen, som i anseende till den så wäl under dessa, som föregående åren sig wisade potatissjukan, warit utsatt för mer och mindre allmän eller tidig förskämning, hvilket ej kunnat wara utan menligt inflytande på helsotillståndet hos många, för hvilka den utgjort det allmännast begagnade födoämnet”.
Digerdöden
I mitten på 1300-talet var det ännu värre när digerdöden härjade. Mellan 1/3 och 1/2 av hela Europas befolkning dog. Det dröjde tre hundra år innan Sveriges befolkning var tillbaka på samma nivå som före pesten. Det byggdes i praktiken inga nya hus på hundra år och på många ställen uppstod ödegårdar. I Halla dog förmodligen Katarinas (heliga Birgittas dotter) make Eggard van Kyren av digerdöden 1350. Gården Eggardsnäs blev öde därefter. Kanske blev det också ödegårdar vid nuvarande Lill-Kjulsta och Leksätter.
Kvacksalvare, barnmorskor och vaccinatörer
I provinsialläkarrapporterna får vi också veta att barnmorskan i Halla år 1896 heter Anna Maria Petersson och att hon i lön får 60 kr/år, en famn ved och 1 – 2 kr/förlossning. 1891 får Klockaren Frisberg i Halla 37 öre för varje person som han vaccinerar. I Nyköpings stad var det 1881 badaremästare L. L. Sundblad som vaccinerade och för detta fick han kollekt och 50 öre per vaccination. Detta år vaccinerade han 95 barn. Hos badaremästaren kunde man förutom vaccination och bad även få hjälp med rakning, koppning och åderlåtning. I rapporten från provinsialläkaren skulle även anges om det fanns kvacksalvare inom området. 1886 skriver doktor Jerhag lite uppgivet följande:
”Några åtgärder för att förekomma qvacksalveri och svenska folkets benägenhet för det öfvernaturliga känner jag icke. Genom uppfostran af sjukvårdssoldater och sjuksköterskor befrämjas qvacksalveri, när dessa personer då de utkomma på landsbygden, anse sig vanligen som fullt utbildade läkare och mången anser sig som skickligare än en legitimerad läkare”.
Liköppningar
I läkarnas rapporter finns också uppgifter om liköppningar, dvs. obduktioner. Enligt lagen skulle provinsialläkaren göra obduktioner vid misstänkta mord och självmord. Det gällde t.ex. i Stigtomta den 12 juli 1852 för förre källarmästaren C. A. Nylund, som avlidit pga. hängning. I protokollen från Häradsrätten kan man läsa dessa protokoll i detalj.
Sjukhus
Kolerasjukhus
Sedan 1773 fanns ett länslasarett i Nyköping. Koleraepidemier härjade i Europa i början på 1800-talet. Den första stora epidemin drabbade Sverige 1834. Detta år dog det 1,5 miljoner människor av kolera i Europa, men det verkar inte ha varit någon i Halla. 1831 till 1834 var Väsby socknens södra kolerasjukhus. Men 1834 ville arrendatorn på Väsby inte längre upplåta lägenhet för detta ändamål och hänvisade till att Väsby var en olämplig plats eftersom det låg längs landsvägen. Han tyckte också att de själva var trångbodda och behövde denna lägenhet. Sundhetsnämnden föreslog då att någon av militiebostället Ekeby Övergård, kronoskattehemmanet Ödesby eller frälsehemmanet Sörkärr skulle komma ifråga som nytt sjukhem. Eftersom inget av dessa ställen tyckte sig kunna tillhandahålla det avsides belägna hus med tre rum som behövdes för sjukhus, hänsköts frågan till sockenstämman. Sockenstämman beslutade efter votering att utse Ekeby Övergård till sjukhus, med rimlig hyra. Arrendatorn för Ekeby Övergård, Olof Lethander meddelade att han avsåg att överklaga beslutet. Hur det gick med denna överklagan är oklart.
1850 drabbades Sverige av en ny koleraepidemi och frågan behandlas på sockenstämman efter cirkulär från konungens befallningshavare i riket. Man tyckte dock att ”man redan uppmärksamt följde allmänhetens håg och lust för snygghet, ordentlighet och måtta med mat och dryck, så att ingen anledning var förhanden att nu heller befara något annat, varför inga mått och steg nu kunde föreslås eller anses nödvändiga i en trakt instängd av sjöar och visat sig ganska hälsosam.” Dock beslöts att tre á fyra likkistor skulle förfärdigas.
Sjukrum
1893 erbjöd godsägare Alex Jakobsson på Ekeby kommunalnämnden att upplåta två rum på lägenheten Lugnet (11) till sjukrum. Nämndens ledamöter förband sig att gemensamt svara för ”nödvändiga möbler etc. i händelse rummen för ovannämnda ändamål behövde iordningställas”. Till sjuksköterska antogs hustru Lundkvist på Lugnet. Hustru Lundkvist var 58 år, hette Kristina och var hustru till fiskare Karl Johan Lundkvist. Även vid detta tillfälle så var det koleran man ville ha beredskap för. I vilken utsträckning dessa sjukrum användes är oklart. 1899 kommer det en förfrågan från Stigtomta socken om att ha en gemensam sjukstuga med socknarna i Halla och Nykyrka. Halla socken ställer sig positiv till detta och konstaterar också att rummen på Lugnet numera är bebodda och att det inte finns några andra rum inom socknen som kan användas.